2348532 GO09112 Riksdagens snabbprotokoll 2000/01:112 Onsdagen den 16 maj 2000/01 112 2001-05-16 00:00:00 Den militära flygutbildningen, m.m. 29925C98-F8B0-491B-B524-EDA05F988148 83 HENRIK LANDERHOLM (m) m Herr talman! Ärade riksdagsledamöter, åhörare och TV-tittare! Möjligheterna till utbildning av pilo- ter i och för flygvapnet kommer att minska drastiskt under ett antal år framöver. Flygvapnet kommer att åderlåtas på nödvändig kompetens både totalt och vad gäller antal officerare. Möjligheterna till en ordnad och säkerställd övergång till JAS 39 Gripen kommer att försämras kraftigt, med en betydande risk för stora kostnadsökningar och uteblivna beräknade besparing- ar. Sammantaget kommer Flygvapnets utveckling i enlighet med den beslutade ominriktningen av För- svarsmakten inte att kunna genomföras planenligt. Möjligheterna att genomföra det s.k. exportstödet, dvs. utbildning av utländska piloter och tekniker om JAS 39 Gripen, kommer att minska kraftigt. Denna konsekvensbeskrivning och denna svidan- de kritik mot det förslag som socialdemokraterna totat ihop en sen kväll och som nu ligger på riksda- gens bord är inte hämtade ur den moderata reserva- tionen. Det är i stället Flygvapnets generalinspektör som i en artikel i lördags redovisar de allvarliga kon- sekvenserna av utskottsmajoritetens förslag. Förundran och besvikelse sprider sig både bland dem som har kunskaper på området och hos den övri- ga allmänheten. Hur kan utskottsmajoriteten hoppa i en så galen tunna? Hur kan regeringen sköta för- svarspolitiken så eländigt att detta blir resultatet? Det är inte nog med det. Hur kan försvarsutskottet slita med frågan i fem månader och trots goda föresatser och många initiativ till slut landa på ett så erbarmligt dåligt förslag? Jag inser väl att hotet om avslag på propositionen fått socialdemokraterna att ganska motvilligt ta detta steg. Att lägga sig platt för Vänstern kan inte ha varit roligt vare sig för Björn von Sydow eller övriga soci- aldemokrater. Men under hela processen har det funnits alterna- tiv. Att vi moderater ställde upp och inte klubbade av propositionen direkt när vi i utskottet såg att det sak- nades majoritet för den berodde ju på omsorg om sakfrågan, men också på att vi såg en chans att hitta den minsta gemensamma nämnaren med socialdemo- kraterna. Att regeringen inte då drog tillbaka proposi- tionen berodde väl rimligtvis på samma strävan att nå resultat. Men redan propositionens förslag var en dålig och dyr lösning. Med fem flottiljer, men utan stridsflyg i både Uppsala och Ängelholm, skulle Flygvapnet tvingas leva med driftskostnader på 300 miljoner till 400 miljoner om året till ingen nytta. Den för stora och för dyra organisation som föreslogs hotade för- svarsekonomin på kort sikt och Flygvapnets framtid på lång. Varför? Jo, därför att onödiga driftskostnader urholkar våra möjligheter att satsa på JAS-systemets utveckling i framtiden. Med propositionens förslag används 10-12 mil- jarder under JAS återstående livstid till infrastruktur på marken i stället för till beväpning, utrustning, renovering och modifiering av det flygplanssystem som vi redan 1982 tog ett långsiktigt gemensamt ansvar för. 80 miljarder har denna ryggrad i flygvap- net hittills kostat, och fortsatta satsningar är absolut nödvändiga för att dessa pengar inte till stor del ska vara bortkastade. JAS Gripens existensberättigande finns på teknikens framkant - ingen annanstans. Propositionens förslag innebär vidare att svårig- heterna att genomföra omskolningen från Viggen till JAS består och att stora problem med flygförarutbild- ningen skapas på grund av den föreslagna flyttningen. Svårast att acceptera ur ett skattebetalarperspektiv är det ohyggliga slöseriet med offentliga medel. 400 miljoner kastas i sjön, och 300 nya måste investeras för att täcka upp de förlorade. Att det är ett utmanan- de sätt att hantera andras pengar torde väl alla vara överens om. Att både förra och nuvarande överbefälhavaren avvisat propositionens struktur och innehåll gör inte saken bättre. Redan i maj 1999 gjordes klart att för- svaret behöver fyra flottiljer - varken mer eller mind- re. ÖB:s redovisning i april understryker samma sak. Propositionen är och var ingen hållbar utgångspunkt för Flygvapnets utveckling. För många flottiljer blir nämligen kvar om propo- sitionens förslag skulle gå igenom, vilket innebär att man troligen tvingas lägga ned ännu en flottilj senare. Frågan är då om det är bättre att först ha investerat för JAS på fem eller kanske sex platser för att i nästa steg bara flyga på fyra. Denna fråga är en av de få frågor som har fått ett svar under utskottsbehandlingen. Samtliga partier utom Miljöpartiet, som tror och hoppas att tre flottil- jer ska räcka, och Vänstern som i sitt särskilda yttran- de egentligen vill ha ytterligare minskningar stöder nu den strukturella inriktning som varit moderaternas och ÖB:s i snart två år. Det tyder på att man slutligen insett det orimliga i propositionens förslag. Den moderata utgångspunkten i hela denna pro- cess har varit att utan låsningar till enskilda flottiljer försöka medverka till en lösning som är tillräckligt bra för Flygvapnet. Vi stödde det socialdemokratiska initiativet att få hela frågan om flygets organisation genomlyst, även om vi i slutändan inte kunde komma överens om det uppdraget skulle lämnas till regering- en eller till ÖB. När sedan ÖB:s redovisning väl kom var vi öppna för diskussioner inte bara kring ÖB:s rekommendation utan kring alla de sex alternativ som försvaret angav som möjliga lösningar. Visst har delar av Försvarsmaktens underlag ifrå- gasatts delvis med rätta, men det är sammantaget det bästa och mest heltäckande underlag som hittills har presenterats. Det är Försvarsmakten som ska leva med och genomföra det som vi här i denna kammare fattar beslut om. Varför då inte lyssna till den? Eller, som någon uttryckte det, varför först fråga och sedan inte lyssna? Därför är det anmärkningsvärt att utskottets majo- ritet utan vare sig argument eller konsekvensanalys valt ett hittills okänt sjunde alternativ som är den kanske sämsta möjliga lösningen för Flygvapnet. Varför har då moderaterna inte låst sig för eller emot enskilda flottiljer? Borde inte också vi ge be- sked om exakt var vi står? Svaret är enkelt. Vi insåg tidigt att varje låsning är ett hinder för en lösning. Om inte annat visar det socialdemokratiska agerandet detta med skrämmande tydlighet. Låsningen vid tidi- gare fattade beslut och uppgörelser regionalt och med andra partier har tydligen gjort det omöjligt för soci- aldemokraterna att ens diskutera något av ÖB:s alter- nativ, eftersom samtliga alternativ innehöll besk me- dicin och innebär att förra årets halvfärdiga beslut om Flygvapnet rivs upp. Försvaret har nämligen i alla sina sex alternativ föreslagit ett bibehållande av F 10 och/eller F 16. Flygvapnet verkar med andra ord kunna hantera de nackdelar som det innebär att lämna en av dessa två platser men inte båda. De olika lösningar som ÖB har presenterat är alla sex till skillnad från utskottsmajo- ritetens förslag i olika hög grad möjliga att genomfö- ra. Flygets krav på någorlunda rimliga verksamhets- förutsättningar verkar vara uppfyllda i alla och väl uppfyllda i flera av alternativen. I ljuset av det underlag som har legat på utskottets bord tvingas jag konstatera att majoriteten helt har struntat i ÖB:s underlag. En lösning på problemet för denna majoritet har definitionsmässigt inte varit den lösning som är bäst eller ens acceptabel för försvaret utan en möjlig lösning bara från rent politiska ut- gångspunkter. Tidigare socialdemokratiska utfästelser kunde inte rubbas. I ljuset av denna låsning borde utskottet naturligt- vis gjort processen kort med propositionen redan i december eller i början av januari. Då hade det fun- nits god tid för att ta fram ett genomarbetat förslag. Utskottets förslag är inte genomarbetat. Tvärtom saknas underlag. Varken investeringsbehov eller framtida driftskostnader är ordentligt belysta - än mindre förutsättningarna för att verkligen genomföra förslaget, konsekvenserna för flygutbildningen och därmed Flygvapnets framtid. Flygvapnets betyg på förslaget citerade jag inled- ningsvis. Jag har sällan läst hårdare ord från en verk- samhetsansvarig statstjänare. Inte nog med att utskottets förslag är uselt. Hu- vudfrågan - var den framtida flygutbildningen ska bedrivas - förblir dessutom olöst. Min ekonomiska bedömning är dessutom att närmare 800 miljoner av redan gjorda investeringar går förlorade samtidigt som det krävs upp till drygt 1,6 miljarder i nyinveste- ringar för att genomföra majoritetsförslaget. Till det här kommer investeringar för flyttningen av de båda flygutbildningarna i Ängelholm och Uppsala, kanske i 300-miljonersklassen, om man inte i stället tvingas köpa utbildningen utomlands och därmed ger upp både ett 30-årigt utvecklingsarbete som lett till en grundläggande pilotutbildning i världsklass och chan- sen att i nästa steg förlägga en sameuropeisk flyg- skola i Sverige. Att utskottsmajoriteten nu har valt en av de sämsta tänkbara möjligheterna utan underlag och med den centrala frågan om lokalisering och organisation av framtidens flygutbildning olöst är sakligt det mest anmärkningsvärda jag har varit med om under mina tio år i riksdagens försvarsutskott. Att utskottets ma- joritet dessutom har röstat ned mitt förslag om att vi inför beslutet ska få Försvarsmaktens konsekvensbe- skrivning är ännu märkligare men å andra sidan helt i linje med att man bortser från försvarets bedömning- ar. I sakfrågan fanns alternativ. Moderaterna var och är inte låsta vid någon enskild flottilj. Vi ställer grundläggande krav på en rationell helhet som är tillräckligt bra för försvaret och flygvapnet. Många av oss har lätt att instämma i påståendet att den här frå- gan har gått alldeles för långt, att utskottsmajoriteten har passerat alla gränser för sak, sans och vett och att det är oförklarligt hur rikets högsta beslutande organ kan fatta ett beslut utan beredning och med konsek- venser för de viktigaste processerna - ombeväpning- en av flyget från Viggen till JAS och tillförseln av piloter - som kan bli en dödsstöt för en redan grovt misshandlad organisation. Herr talman! Min ursprungliga avsikt var att yrka på att detta, det kanske eländigaste av eländiga alter- nativ, återförvisas till utskottet för ytterligare bered- ning. Från alla rimliga utgångspunkter borde det ju gå att åstadkomma någonting bättre. Men efter gårda- gens upprepade telefonkontakter mellan min partile- dare Bo Lundgren och statsministern inser jag att även den vägen är stängd. Det till synes rimliga är inte längre rimligt. Socialdemokraterna har stängt dörren för att försöka hitta en lösning. Därmed ter sig en återremiss helt meningslös. Möjligheterna att åstadkomma något bättre verkar nu uttömda. Ytterst beror det här på att socialdemo- kraterna i februari 1999, efter en dryg månads för- handlingar med de borgerliga partierna, gjorde upp bara med Centern om framtidens försvar. Och för att få Miljöpartiets och Vänsterns välsignelse valdes en rejäl ekonomisk nedskärning samtidigt som minori- tetsregeringen medvetet chansade på att dess förslag skulle passera riksdagen som en följd av bristen på samlat motstånd. I dag visas med skrämmande tyd- lighet att regeringens försvarspolitiska strategi helt har havererat. Det fungerar inte att komma till riksda- gen med bara Centerns stöd i försvarspolitiken. Socialdemokraterna bär hela ansvaret för att man inte har sökt brett samförstånd med också mitt parti för en nödvändig, men för den skull inte vettlös, om- ställning av försvaret. Det är inte i triumf eller för att kunna svära mig fri från ansvar som jag konstaterar det här. Tvärtom är jag ledsen och besviken och den första att beklaga de praktiska konsekvenserna för flygvapnet av det här misslyckandet. Sverige är värt ett bättre försvar och om inte annat efter denna hante- ring också en bättre regering. Herr talman! I dag är det en svart dag. Försvaret och de anställda i flygvapnet kommer att orsakas ett orimligt lidande om utskottsmajoritetens förslag blir verklighet. Men också förtroendet för politiken och för politikens rationalitet står faktiskt på spel. Jag yrkar därför bifall till den moderata reservationen. Bara genom att man avslår både utskottets och propo- sitionens förslag kan utrymme skapas för eftertanke och initiativ genom att gamla låsningar faller utan att nya låsningar för den skull kommer till. 0838210948212 N 2010-01-01 00:00:00 169858 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GO09112/#anf83