2348531 GO09111 Riksdagens snabbprotokoll 2000/01:111 Tisdagen den 15 maj 2000/01 111 2001-05-15 00:00:00 Svar på interpellation 2000/01:410 om rät- ten att demonstrera interpellationsdebatt 9187D8A5-C45A-432D-A19B-25D5FF5C2056 15 Justitieminister THOMAS BODSTRÖM (s) s Fru talman! Bengt-Ola Ryttar har frågat vilka åt- gärder statsministern som EU-ordförande och som svensk regeringschef avser att vidta för att skydda de- monstrationsrätten, bekämpa EU:s auktoritära för- hållningssätt och för att motverka polisens övervåld i Sverige och i hela unionen. Som arbetsuppgifterna är fördelade i regeringen faller det på min lott att besvara frågor som rör poli- sen och dess arbete. Statsministern har därför uppdra- git åt mig att besvara Ryttars fråga. Demonstrations- och mötesfriheten är grundläg- gande fri- och rättigheter som sedan lång tid tillbaka spelar en väsentlig roll som politiskt uttrycksmedel. Dessa rättigheter utgör hörnstenar i vårt demokratiska samhälle, liksom i övriga demokratiska stater. De- monstrations- och mötesfriheten kan emellertid inte vara helt oinskränkt, ordning och säkerhet måste också kunna garanteras. Som Bengt-Ola Ryttar säkert känner till finns det inga EG-rättsliga regler som tar sikte på ordning och säkerhet i medlemsstaterna, utan detta ligger helt på det nationella planet. En annan sak är att medlems- staternas nationella ordningsregler vilar på en gemen- sam värdegrund. Exempelvis skyddas den personliga friheten i Europakonventionen genom bestämmelser som tar sikte på dels frihetsberövande, dels andra inskränkningar i rörelsefriheten. Enligt Europakon- ventionen har var och en vidare en rätt att delta i fredliga sammankomster. I Sverige gäller följande. Enligt regeringsformen är varje medborgare gentemot det allmänna tillförsäk- rad mötesfrihet och demonstrationsfrihet (2 kap. 1 § 3 och 4). Det innebär bl.a. att var och en har frihet att anordna och delta i sammankomster eller demonsta- tioner på allmän plats. Dessa fri- och rättigheter får enligt 2 kap. 14 § regeringsformen begränsas av hän- syn till bl.a. ordning och säkerhet vid sammankoms- ten eller demonstrationen eller till trafiken. Polisens befogenheter att använda våld för att ge- nomföra en tjänsteuppgift är noga reglerat i polisla- gen. En polisman som utför en tjänsteuppgift ska också ingripa på ett sätt som är försvarligt med hän- syn till åtgärdens syfte och övriga omständigheter. Att det inte är försvarligt att använda kränkande till- mälen ligger i sakens natur och det ligger i polisbe- fälens arbetsledningsuppgifter att omedelbart stävja sådant beteende. Det är regeringens självklara stånd- punkt att det är avgörande för människors fortsatta förtroende för offentlig maktutövning att polisen inte överskrider gränserna för sin rätt att använda våld. Det är emellertid rättsväsendets myndigheter som ska vidta åtgärder om någon anställd inom polisen har begått brott eller agerat felaktigt vid sin tjänsteutöv- ning. Jag har i ett svar på interpellation av Yvonne Os- carsson den 7 maj 2001 här i kammaren noga redo- gjort för de regler som finns i polislagen och ordning- slagen om vilka befogenheter polisen har för att upp- rätthålla allmän ordning och säkerhet i samband med demonstrationer. Jag vill hänvisa till det svaret. Om det har skett några övertramp vid den demonstration i Malmö som Bengt-Ola Ryttar syftar på är ju föremål för utredning och kan inte kommenteras vidare av mig. Jag kan inte heller uttala mig om polisens val av strategi vid en enskild tjänsteuppgift. Detta måste i stället övervägas och utvärderas inom polisen. Det är ett naturligt led i det polisiära samarbetet att ibland ha polispersonal som observatörer och informationsförmedlare på plats vid händelser i andra länder. Enligt svenska regler finns inget hinder för en utländsk polisman att vara på plats som observatör i samband med en demonstration eller annan större händelse. En sådan observatör får dock inte göra några ingripanden som går utöver den rätt som envar har att ingripa mot pågående brottslighet enligt be- stämmelsen i 24 kap. 7 § rättegångsbalken. Grann- ländernas poliser har i vissa fall befogenheter att ingripa på svenskt territorium, men det gäller bara när de förföljt en flyende brottsling som ertappats på bar gärning eller när de förföljt någon som är häktad eller som avtjänar frihetsstraff och som rymt över en land- gräns in i Sverige. Frågor om hur EU:s medlemsstater upprätthåller ordning och säkerhet inom sina egna områden, och i detta begrepp ligger alla frågor som rör polisens ar- bete, är något som är förbehållet varje lands interna rättsordning. Det finns inga EU-regler eller EU- standarder om hur polisen ska arbeta eller vilka befo- genheter de ska ha och det finns inte heller någon önskan bland EU:s medlemsstater att införa sådana. Jag vill därför inte lämna några synpunkter på hur den nederländska eller den franska polisen har agerat i samband med olika demonstrationer i sina hemlän- der. Som framgått av vad jag nu sagt och av mitt tidi- gare svar på interpellation av Yvonne Oscarsson finns det tydliga regler om polisens befogenheter i dessa situationer och likaså regler om hur brott mot reglerna ska utredas och beivras. Därför ser jag nu inga skäl för mig eller regeringen att vidta några åtgärder på området. 0581480697617 N 2010-01-01 00:00:00 169746 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GO09111/#anf15