<anforande>
<dok_hangar_id>2348528</dok_hangar_id>
<dok_id>GO09108</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 2000/01:108 Torsdagen den 10 maj</dok_titel>
<dok_rm>2000/01</dok_rm>
<dok_nummer>108</dok_nummer>
<dok_datum>2001-05-10 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Brottsoffer </avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>BFC70255-028E-429E-B764-3B3FE76DB13E</anforande_id>
<anforande_nummer>34</anforande_nummer>
<talare>YVONNE OSCARSSON (v)</talare>
<parti>v</parti>
<anforandetext>Fru talman! Man kan inte alls utgå från att det inte
är bråttom, men eftersom det är så viktigt måste det
kanske få ta den tid det tar. Jag kan som exempel
peka på brott mot barn. Ingemar Vänerlöv var inne på
hur man behandlar barn i förhörssituationer, och det
är oerhört viktigt. Expertisen är inte alltid överens om
vad som är bäst för ett barn, men viktigare än något
annat är ändå vad som är lämpligt och klokt för bar-
net. Det är detta som måste ligga till grund för vuxna
människors sätt att arbeta med barn.

</anforandetext>
<intressent_id>0463667731519</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>169498</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GO09108/#anf34</protokoll_url_www>
</anforande>
