<anforande>
<dok_hangar_id>2348528</dok_hangar_id>
<dok_id>GO09108</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 2000/01:108 Torsdagen den 10 maj</dok_titel>
<dok_rm>2000/01</dok_rm>
<dok_nummer>108</dok_nummer>
<dok_datum>2001-05-10 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Brottsoffer </avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>09B101AF-2008-4630-953D-1739D07F058D</anforande_id>
<anforande_nummer>24</anforande_nummer>
<talare>GUNNEL WALLIN (c)</talare>
<parti>c</parti>
<anforandetext>Fru talman! Jag är inte riktigt nöjd med svaret.
När det gäller stödpersoner är det ju så att de om-
sorgstagande i dag har eget boende. Det finns inte
personer som är avlönade i omsorgsvården som kan
följa med hela dagar på t.ex. polisförhör eller rätte-
gångar. Det finns inte i vårt samhälle. Därför är det
otroligt viktigt i dessa speciella situationer att det
finns. Det har ju också utredningen förespråkat, för
att ytterligare förtydliga min fråga.
Så till detta med vittnesstöd. Alla vi som har star-
tat projekt vet att det går an så länge det finns ett
ekonomiskt stöd. Då brukar det hålla. Sedan är det
risk att det faller inte minst i besparingstider och
besvärliga tider. Vittnesstöd är ju en otroligt viktig
angelägenhet. Det är viktigt att ge ett statligt bidrag
till ett organisatoriskt stöd till den frivilliga verksam-
heten. Den måste vi vara rädda om.
</anforandetext>
<intressent_id>0525611880106</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>169488</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GO09108/#anf24</protokoll_url_www>
</anforande>
