<anforande>
<dok_hangar_id>2348528</dok_hangar_id>
<dok_id>GO09108</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 2000/01:108 Torsdagen den 10 maj</dok_titel>
<dok_rm>2000/01</dok_rm>
<dok_nummer>108</dok_nummer>
<dok_datum>2001-05-10 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Brottsoffer </avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>93E5C8FF-608D-45E2-BF09-D97C2841E098</anforande_id>
<anforande_nummer>22</anforande_nummer>
<talare>GUNNEL WALLIN (c)</talare>
<parti>c</parti>
<anforandetext>Fru talman! Jag skulle vilja ställa en fråga till
Helena Zakariasén. Vi är överens om att det är posi-
tivt med de ökade möjligheterna att få målsägandebi-
träde.
Men Brottsofferutredningen lade ju också fram
förslag om att det skulle vara möjligt att få stödperso-
ner och ersättning för dessa. Den sociala tryggheten
betyder otroligt mycket för vissa personer. I mitt
anförande nämnde jag t.ex. de utvecklingsstörda. Är
det inte rimligt att de får den sociala tryggheten att ha
med sig en stödperson som känner till deras förhål-
landen vid t.ex. ett polisförhör eller vid en rättegång?
Det är min första fråga.
Helena Zakariasén nämnde försöket i Örebro med
kontinuerliga kontakter med brottsoffersamordnare.
Där ser man exempel på hur viktigt det är att man har
en statligt försörjd person som är spindeln i nätet. Jag
skulle vilja se samma sak när det gäller vittnesstödet,
annars kommer inte det att utvecklas över hela landet
och hålla i sig långsiktigt. Och långsiktighet är oer-
hört värdefullt här.
</anforandetext>
<intressent_id>0525611880106</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>169486</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GO09108/#anf22</protokoll_url_www>
</anforande>
