2348527 GO09107 Riksdagens snabbprotokoll 2000/01:107 Onsdagen den 9 maj 2000/01 107 2001-05-09 00:00:00 EU:s framtidsfrågor 247E79E2-915A-44D1-940D-F4E217A2C6A6 47 Camilla Sköld Jansson (v) v Fru talman! Det är bara att instämma i det som har sagts från olika håll om vikten av en bred debatt kring vad vi vill med EU och vilken inriktning vi vill ha på samarbetet i framtiden. EU är inget folkets projekt. Det har visat sig i det låga valdeltagandet i valet till Europaparlamentet och i opinionsmätningar att många är kritiska till unionen. Det svenska ordförandeskapet har inneburit att in- formationen om vad som händer på EU-nivå aldrig förut har varit så omfattande i vårt land. Det är intres- sant att notera att Sverige då går förbi Storbritannien och lägger sig i topp på listan över högsta andelen EU-kritiker. Även EMU-kritikerna är många. Den senaste opi- nionsundersökningen visar att 64 % av svenska folket är emot ett svenskt EMU-medlemskap. Visst vore det rimligt att starta en framtidsdebatt helt förutsättningslöst, en debatt som inte begränsar sig till ett samarbete inom ramen för EU-projektet utan ett samarbete som tar sin utgångspunkt i ett verkligt alleuropeiskt samarbete byggt underifrån. Självklart finns det en stor vilja hos svenska folket att samarbeta, både i Europa och i övriga världen, men med andra utgångspunkter än att vi ska bygga en ekonomisk, politisk union med stora demokratiska brister, där icke folkvalda byråkrater och pennings- tarka lobbygrupper har så mycket makt. EU har utvecklats till en helt annan union än den vi en gång folkomröstade om. Vi har sett och ser en utveckling som går mot alltmer av överstatlighet. Nya områden har tillkommit, inte minst militariseringen och samarbetet med Nato. Från Vänsterpartiets sida har vi försökt lyfta fram en diskussion om folkomröstning om Nicefördraget och också om militariseringen. Det vore det överläg- set bästa sättet att få till stånd en bred, kunskapshö- jande debatt med många deltagare. Det skulle också innebära en process med ett verkligt inflytande, där folkets slutsatser och uppfattning skulle få en avgö- rande betydelse, även om vi nu har konsultativa folk- omröstningar. Därmed har jag svarat på Miljöpartiets frågor om folkomröstningar. Som vi har hört i dag finns det inte stöd för folk- omröstningar i de här frågorna. Vi kan inte heller räkna med något stöd för en mer förutsättningslös diskussion där vi omprövar hela EU-idén. Däremot finns det enighet om att initiera en bred debatt och en relativt stor enighet kring formerna för processen, sett utifrån riksdagens perspektiv. I betänkandet skriver man att man ska utnyttja er- farenheterna från COSAC, att konvent kan vara en modell, även om det finns oklarheter när det gäller mandat och beslutsfattande. Man understryker att det ska finnas en tidtabell, att remissförfarande är viktigt och att ansökarländerna också måste finnas med i processen. Det har också förts fram från talarstolen. Från Vänsterpartiet vill vi understryka vikten av att de nationella parlamenten och riksdagspartierna utgör basen i processen. Något som inte diskuteras så mycket i betänkan- det, som jag tänkte ägna lite mer tid, är hur vi redan nu ska få till stånd en bred debatt bland allmänheten, olika organisationer och institutioner. Det handlar också om hur man, inte minst, ska få med alla de ungdomar som i dag är kritiska på olika sätt och ock- så misstänksamma mot EU. Kommissionens ordförande Prodi har uttryckt att debatten ska vara så övergripande som möjligt. Den ska inte organiseras uppifrån utan få utvecklas på ett sådant sätt att den berör de frågor som ligger nära individen. Här har Prodi rätt - för en gångs skull, kanske man ska tillägga. Helt avgörande för om vi får till stånd en debatt med mångas deltagande är att frågorna känns angelägna och inte enbart formuleras uppifrån. Det betyder att ett av de mer centrala insla- gen i arbetet är att hitta arbetssätt där människor själ- va formulerar de viktiga frågeställningarna och att dessa frågeställningar ska utgöra stommen i diskus- sionen. Visst är det så att EU och färdriktningen mot en gemensam valuta på olika sätt påverkar oss i varda- gen. Det visar också EMU-utredningen, som påpekar riskerna för välfärdsstaten och behovet av en mer flexibel arbetsmarknad med förändrad arbetsrätt osv. Med utgångspunkt i utredningens slutsatser kan vi också konstatera att konsekvenserna av EU och EMU blir olika för olika grupper. T.ex. finns det fog för funderingar kring att kvinnor riskerar att bli förlorare i förhållande till män, att Norrlands inland riskerar att bli förlorare i förhållande till tillväxtregionerna. En viktig grundprincip i processen är att hitta former för att i möjligaste mån göra debatten underi- frånstyrd, så att både individers och regioners olika frågeställningar kommer upp på bordet till offentligt samtal. Som i andra sammanhang är det viktigt att ta del av gjorda erfarenheter. Där finns en viss kritik mot arbetssättet i den parlamentariska EU 96-kommittén. Kritiken handlade om att perspektivet blev mycket av ett ovanifrånperspektiv. Det finns anledning att tro att det i praktiken blev en rätt smal debatt, utan någon egentlig folklig förankring. Därför blir man lite be- tänksam när regeringen i dagarna har utsett en ex- pertgrupp för EU-frågor, en grupp som ska arbeta direkt under regeringen och till sitt förfogande har politiskt utsedda forskare. Den nya myndigheten ska fördjupa och bredda underlaget för ställningstaganden som har betydelse för utvecklingen av EU och Sveri- ges EU-politik. Från Vänsterpartiets sida vill vi höja ett varning- ens finger. Kanske kan vi under den fortsatta debatten få svar på varför man inte kan lita till den fria forsk- ningen och den fria folkbildningen i frågorna. Varför bygga upp egna forskningsinstitutioner vid sidan av det offentliga utredningsväsendet och den fria forsk- ningen? Fru talman! Förutom en diskussion om den mer innehållsliga EU-politiken så är ett annat viktigt per- spektiv att ta med i debatten demokrati och konstitu- tion. Från statsvetarhåll har det bekräftats att EU har ett demokratiskt underskott. De nationella parlamenten har fått minskad makt. Folken kan inte utkräva ansvar via sin valsedel. Beslutsgången är krånglig. Politiken styrs till stor del av unionens traktat och kan inte ändras av väljarna. Rätten att föreslå och besluta om lagstiftning ligger inte hos de folkvalda, osv. Om man följer de fördragsändringar som har gjorts genom åren så ser man att det går mot ökad överstatlighet, och konturerna av ett Europas förenta stater växer fram. Mycket talar för att vi är inne i ett vägval. En ren demokratisk ordning måste betyda att vi bestäm- mer oss: Är det ett mellanstatligt arbete eller är det en federation vi är på väg mot? Och i den diskussion som vi nu ska föra så brett som möjligt måste en central frågeställning vara: Vill medborgarna ha ett Europas förenta stater? Och vad vill de politiska par- tierna? I detta sammanhang vill jag ansluta mig till Karl- Göran Biörsmarks uppfattning om att alla partier har ett ansvar att faktiskt spela med öppna kort i denna process och att öppet redovisa sina ambitioner med EU. Hitintills har ju resultatet varit att den politiska nivån passivt har följt med strömmen och accepterat mer och mer av överstatlighet. Därför är det i dag välkommet att Folkpartiet är tydligt, att man inte väjer för en federation. Moderaterna är väl också det, även om de ville lägga in en brasklapp. Vi vet att Vänsterpartiet och Miljöpartiet är tydliga i sina ambi- tioner, att det handlar om ett mellanstatligt samarbete. Och från Vänsterpartiets sida är vi beredda att så gott vi kan se till att vi får en bred och saklig debatt om överstatlighet kontra mellanstatlighet. Förhoppnings- vis kan det föra med sig att samtliga partier i denna kammare så att säga bekänner färg. Det vore ett vik- tigt bidrag till den debatt som vi nu ska initiera. 0841428824218 N 2010-01-01 00:00:00 169361 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GO09107/#anf47