<anforande>
<dok_hangar_id>2348522</dok_hangar_id>
<dok_id>GO09102</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 2000/01:102 Onsdagen den 2 maj</dok_titel>
<dok_rm>2000/01</dok_rm>
<dok_nummer>102</dok_nummer>
<dok_datum>2001-05-02 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Svar på interpellation 2000/01:353 om läkemedelskommitté</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>interpellationsdebatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>4A07198B-525E-429C-9557-D8297F58C868</anforande_id>
<anforande_nummer>64</anforande_nummer>
<talare>MARGARETA VIKLUND (kd)</talare>
<parti>kd</parti>
<anforandetext>Herr talman! Det här med läkemedel är ju ganska
intressant, och det är ju framför allt ett oerhört stort
och omfattande område. Personligen har jag en oer-
hört stor respekt för allt vad läkemedel heter efter ett
ganska långvarigt arbete inom sjukvården.
När en patient ska få en sjukvårdande behandling
utgår man så gott som alltid från sjukdomens svårig-
hetsgrad, dvs. hur svårt sjuk den här patienten är, och
egentligen inte från vilken sjukdom patienten lider av,
utom när det gäller vissa smittsamma sjukdomar som
det finns särskilda regler för. Så här borde det också
vara när det gäller utskrivning av läkemedel, för att
ge några tips. Man borde utgå från de svårast sjuka
och dem som är i mest behov av hjälp, och kanske
inte alltid från vilken sjukdom patienten lider av. Det
var väl lite grann av det som socialministern tangera-
de i sitt svar.
Men i dag är det ofta så att en del mediciner, utan
att nämna några namn, är mycket populära av olika
orsaker. Läkaren kan då bli ställd inför en mycket
påtvingad situation i den här dialogen. Därför borde
det finnas ett väl utvecklat och väl fungerande samar-
bete mellan läkare och farmaceuter. Det borde finnas
centrala, regionala och lokala läkemedelskommittéer
på varje sjukvårdsenhet som stöder läkarna i deras
arbete med den medicinska behandlingen och med-
verkar till att upprätta och följa upp medicinska rikt-
linjer.
Socialministern säger i sitt svar att regeringen och
Landstingsförbundet har träffat ett avtal som i stor
utsträckning gäller de ekonomiska relationerna när
det gäller läkemedelshanteringen. Det innebär kort
vissa garantier för landstingen att läkemedelsutgifter-
na inte ska tränga undan annan sjukvårdande behand-
ling inom landstingens verksamhet. Men jag kan inte
se att det avtalet i sig innebär en annan syn och kan-
ske andra krav på läkarnas hantering av läkemedlen i
behandlingen av patienterna eller i den behandlande
situationen än den han eller hon redan har. Avtalet
handlar inte om kärnan i arbetet utan om den yttre
ramen, och det är ju själva kärnan som vi behöver
komma åt, herr talman.
Socialministern pekar i sitt svar på att i den utred-
ning som pågår om en översyn av den nuvarande
läkemedelsförmånen är det grundläggande syftet att
få förslag till hur det ska göras möjligt för patienterna
att få tillgång till värdefulla läkemedel till en rimlig
kostnad. Men är socialministern säker på att en sådan
utrednings konsekvenser skulle innebära minskade
läkemedelskostnader totalt sett?
Jag anser att man måste ha en något bredare och
annorlunda syn på hela medicineringsprocessen, om
man kan använda det ordet. Vi kristdemokrater anser
att läkemedelsfrågan, både ur ett nationellt och ett
internationellt perspektiv, är så sammansatt och inne i
en sådan expansiv utveckling att det behöver tillsättas
en parlamentarisk utredning för att ta ett samlat grepp
om hela den komplicerade frågan utifrån såväl eko-
nomiska som behandlande synpunkter.
</anforandetext>
<intressent_id>0812087943307</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>168827</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GO09102/#anf64</protokoll_url_www>
</anforande>
