2348522 GO09102 Riksdagens snabbprotokoll 2000/01:102 Onsdagen den 2 maj 2000/01 102 2001-05-02 00:00:00 Svar på interpellation 2000/01:353 om läkemedelskommitté interpellationsdebatt 17439EB4-42FF-4E94-BE4E-E8E2A963FA6B 62 MARGARETA VIKLUND (kd) kd Herr talman! Först ber jag att få tacka för svaret. Det visar på hur komplicerad och angelägen frågan om läkemedel är. Förutom mina frågor i interpellationen nämner jag också i brödtexten att man borde kunna lägga ett större ansvar på läkarna när det gäller förskrivning av läkemedel. Läkarna är suveräna och har ett oinskränkt ansvar för att kunna ställa diagnos och att ordinera kirurgiska såväl som medicinska behandlingar. Mål- sättningen för sjukvården måste vara att alla som behöver vård och behandling ska få det. Det är ett gemensamt ansvar som vi har tagit på oss, och så anser jag att det måste vara. Inom läkemedelsområdet går utvecklingen för närvarande mycket fort. Forskningen är på hög nivå, och mycket pengar står på spel både för producenter och konsumenter, för att nu inte tala om den etiska aspekten när det gäller själva forskningen och ut- provningen av läkemedel samt vilka individer, folk, länder och världsdelar som ska få tillgång till verk- ningsfulla och eftertraktade läkemedel. I detta sam- manhang tänker jag på de dyra bromsmedicinerna för hiv/aids och situationen i framför allt Afrika. Utvecklingen av läkemedel innebär stora och nya möjligheter till bot och lindring av tidigare obotbara sjukdomar. Men den innebär också nya kostnader, och vi vet inte riktigt var det kan sluta. Jag kan förstå att socialministern är oroad. Läkarna har ett stort ansvar i dag, men jag skulle vilja öka deras ansvarstagande och respekten för deras bedömningsförmåga ännu mer när det gäller förskrivning av läkemedel. Sedan decennier tillbaka har de bestämt och bedömt vilka som t.ex. ska tas in på sjukhus och vilka som kan få hjälp på annat sätt på samhällets bekostnad. De borde därför på ett förnuf- tigt sätt kunna hantera behandlingar med mediciner. Den expansiva utvecklingen på läkemedelsområ- det innebär bl.a. att allmänheten, väljarna, har stora förväntningar på att läkarna och hälso- och sjukvår- den i stort ska kunna använda de nya landvinningarna på medicinens områden i patienternas och sjukvår- dens tjänst. I all denna intensiva utveckling och med de krav som ställs av både arbetsliv och patienter att göra människor friska så fort som möjligt, behöver läkaren råd och stöd av specialister, kolleger och sådana som han eller hon har förtroende för. Detta behövs för att också vi som eventuella patienter och konsumenter ska ha fortsatt förtroende för läkarna. Det måste väl ändå vara en brist på både förtroen- de och information när det i dag finns uppgifter om att endast mellan 30 och 50 % av de förskrivna läke- medlen används som läkaren har förutsatt beroende på att patienterna inte vet varför de ska ta läkemedlet eller vad det ska hjälpa dem med. De är bl.a. rädda för biverkningar och för att bli beroende. De har med andra ord inte blivit tillräckligt informerade. Det här kan naturligtvis vara orsakat av stress på grund av att inte tillräckligt med tid är beräknad för varje patient. Men det kan också bero på osäkerhet hos läkemedels- förskrivaren, läkaren. När patienterna inte vet varför de ska ta ett läkemedel är det ganska lätt att inse var- för förskrivna läkemedel för ca 2 miljarder kronor inte kommer till användning. Ett sådant slöseri och en sådan okunskap är med mitt sätt att se det ett direkt stöd till läkemedelsindustrins aktieägare, och det kan man ju tycka är onödigt. De läkemedelskommittéer och de samverkans- grupper och avtal med Landstingsförbundet som socialministern hänvisar till i sitt svar verkar inte vara tillräckliga, eftersom läkarna i verkligheten tydligen inte får det stöd som de behöver. 0812087943307 N 2010-01-01 00:00:00 168825 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GO09102/#anf62