<anforande>
<dok_hangar_id>2348522</dok_hangar_id>
<dok_id>GO09102</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 2000/01:102 Onsdagen den 2 maj</dok_titel>
<dok_rm>2000/01</dok_rm>
<dok_nummer>102</dok_nummer>
<dok_datum>2001-05-02 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Svar på interpellationerna 2000/01:334, 355 och 402 om situationen i Mellanöstern</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>interpellationsdebatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>12F55E04-BAA7-40BF-A76C-CF2A5AC18DE3</anforande_id>
<anforande_nummer>50</anforande_nummer>
<talare>Utrikesminister ANNA LINDH (s)</talare>
<parti>s</parti>
<anforandetext>Herr talman! Jag ska kortfattat börja med att säga
något om Murad Artin och Sten Andersson. Jag tyck-
er inte att någon ska behöva gömma sig bakom Sten
Andersson utan svara på den kritik som jag hade mot
Murad Artins inlägg. Om jag får göra en kommentar
när det gäller jämförelsen mellan Österrike och Israel
så finns det väl ett litet faktum som ni har missat,
nämligen att Österrike är EU-medlem, och därmed är
det möjligt för EU att påverka och ha ett direkt infly-
tande över Österrike. Det gäller inte Israel som be-
kant.
Sedan har en stor del av debatten handlat just om
behovet av kritiska uttalanden. Flera av talarna tar
upp behovet av kritiska uttalanden mot Israel. Någon
tar upp behovet av kritiska uttalanden mot Arafat.
Och i och för sig gör vi både som svensk regering och
som EU-ordförande kritiska uttalanden när Israel
bryter mot folkrätten eller när vi ser något som sker
på den palestinska sidan som vi protesterar mot. Men
det är ändå viktigt att komma ihåg att vi kanske inte
påverkar processen genom att göra den till en tävling
om att göra kritiska uttalanden. Det är klart att vi ska
markera både var Sverige och EU står. Men det här
får inte urarta till att bli en tävling om vem som gör
det mest kritiska uttalandet mot den ena eller andra
sidan, utan vi måste framför allt fundera över hur vi
kan åstadkomma några resultat. Resultat kan vi bl.a.
åstadkomma genom att bygga upp ett förtroende igen.
Och där måste vi faktiskt tala om båda sidor, därför
att vi där ser att förtroendet är raserat på båda sidor.
Det är en oerhörd hatpropaganda som gör att när man
så småningom ändå kan komma fram till lösningar
och ska ha dem förankrade bland de egna medborgar-
na så måste man också ha fått ett annat förtroende, så
att den egna befolkningen accepterar en kompromiss
som det måste bli för båda sidor.
Jag tror också, precis som Karl-Göran Biörsmark,
att det är viktigt med de fria organisationerna. Jag har
sett väldigt bra exempel i min egen ungdomsorgani-
sation SSU, där man arbetade med s.k. peace college
mellan israeliska ungdomar och palestinska ungdo-
mar. Jag tror att det finns mycket som vi kan göra för
att använda organisationerna också till att hjälpa till
att få en annan förståelse.
En annan självklar del är den ekonomiska utveck-
lingen. Ju större fattigdom, ju högre arbetslöshet och
ju mer ekonomisk misär man får på den palestinska
sidan, desto mer grogrund finns det naturligtvis också
för extrema grupper. Det är väldigt viktigt att vi får
ett stopp för den politik från Israels sida som så kraf-
tigt bromsar den ekonomiska utvecklingen på de
palestinska områdena.
Låt mig också kommentera de internationella ob-
servatörerna. Det skulle vara bra med internationella
observatörer. Det är också skälet till att vi vid ett
flertal tillfällen har tagit upp detta med Israel. Det är
ju Israel och inte USA som ändå är kärnan i detta. Så
länge Israel motsätter sig internationella observatörer
så kommer vi inte folkrättsligt att kunna ha interna-
tionella observatörer i dessa områden. Därför måste
vi försöka övertyga Israel om att gå med på att man
har internationella observatörer. Det har vi tagit upp
vid ett antal tillfällen.
Ska man arbeta för etapplösningar? Nej, jag tror
inte att man ska arbeta för etapplösningar när det
gäller det långsiktiga avtalet. Då måste vi göra ett
paket så att det blir tydligt vad som är det politiska
målet. Första steget nu är att man kommer tillbaka till
ruta ett och kan få ett förtroende mellan parterna och
börja diskutera med varandra igen. Vi måste få ett
paket där säkerheten, våldet, ekonomin och bosätt-
ningarna ingår. Vi måste få i gång de långsiktiga
fredsförhandlingarna.
Men låt mig också slutligen protestera mot en sak
som sades i debatten. Kia Andreasson sade att vi
skulle verka för stopp för israelisk invandring i Israel.
Det löser ingenting. Det är dessutom så att många av
dem som kommer till Israel faktiskt är utsatta för
förföljelse i sina hemländer. De måste självklart ha
rätt att komma till Israel. Däremot ska Israel upphöra
med sin bosättningspolitik och inte utnyttja dem som
kommer till Israel som en del i bosättarpolitiken.
</anforandetext>
<intressent_id>0987448696517</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>168813</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GO09102/#anf50</protokoll_url_www>
</anforande>
