<anforande>
<dok_hangar_id>2348522</dok_hangar_id>
<dok_id>GO09102</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 2000/01:102 Onsdagen den 2 maj</dok_titel>
<dok_rm>2000/01</dok_rm>
<dok_nummer>102</dok_nummer>
<dok_datum>2001-05-02 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Svar på interpellationerna 2000/01:334, 355 och 402 om situationen i Mellanöstern</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>interpellationsdebatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>14AF2332-9E30-4C17-BD43-BA15421DF200</anforande_id>
<anforande_nummer>39</anforande_nummer>
<talare>PÄR AXEL SAHLBERG (s)</talare>
<parti>s</parti>
<anforandetext>Fru talman! Utrikesministern! Vi anordnade den-
na studieresa som en del i ett lite längre projekt som
ett antal föreningar, biståndsorganisationer och studi-
eförbund i Sverige förra året tog initiativ till under
temat "Rätten att återvända". Det var flyktingarnas
frågor som då stod i fokus.
Vi planerade ett antal seminarier och demonstra-
tioner och genomförde dem också. Det var bl.a. ett
seminarium här i riksdagen.
Under denna tid kan man säga att frågan om flyk-
tingar inte på något vis löstes, utan snarare kom fokus
att åter flyttas till den mer akuta konflikten i samband
med intifadan, som bröt loss i höstas.
Det innebar å ena sidan naturligtvis att det kunde
kännas som en överloppsgärning att ta itu med flyk-
tingfrågan. Å andra sidan är de organisationer som
tog detta initiativ i Sverige ganska övertygade om att
det var flyktingfrågan som var den riktigt svåra nöten
att knäcka. Jag ska inte gå in på den i detalj, även om
jag tror att det finns en lösning.
Jag inser definitivt - det tror jag att vi gör i detta
projekt - sprängstoffet som ligger i alla dessa flyk-
tingar. 1948 var det en knapp miljon, och i dag är de
fem eller sex miljoner, varav över tre miljoner fortfa-
rande bor i flyktingläger.
Jag tror att det var vårt gemensamma intryck på
resan att vi när vi mötte människorna som bodde i de
enkla betongskjulen, som i flera fall restes för över 50
år sedan och som fortfarande hyste dessa familjer,
fick en illustration av det orättfärdiga inslaget i denna
konflikt.
Det finns självfallet i historien, som Biörsmark
inte vill diskutera, en lång rad orsaker till att flykting-
strömmarna uppkom. Men egentligen är det den
mindre frågan för de barn som nu växer upp i dessa
flyktingläger. Frågan är hur vägen till en framtid för
dem ska se ut. Här tycker jag att Sverige, EU och
världen i övrigt måste ta ett oerhört stort ansvar.
Den förtvivlan och den frustration som vi mötte,
oavsett om det var i trångbodda flyktingläger eller i
delvis utbombade flyktinghus där sovrummet hade
bränts upp, gjorde att vi insåg att den viktiga frågan
för barnen i dessa miljöer såväl som på andra sidan
gränsen i bosättningarna och inne i det egentliga
Israel är denna: Hur ska framtidens bro byggas för
dessa människor?
Jag skulle vilja ställa en fråga till utrikesministern,
trots att den delvis ligger i utkanten av den aktuella
debatten. Det är den frustrerande frågan för mig och
för flyktingarna, tror jag, i dessa palestinska läger:
Varför betraktar inte världssamfundet dem som flyk-
tingar i egentlig mening? UNHCR har ju inte ansvaret
för dem, utan det finns en särskild lösning som säkert
från början valdes för att det skulle vara en mer tem-
porär lösning. Nu har FN:s organ UNWRA ansvaret
för dessa flyktingläger med ett slags permanent status
som är orimlig.
Min fråga är om vi på något sätt kunde hitta for-
mer för att öka pressen i det avseendet.
</anforandetext>
<intressent_id>0476457225115</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>168802</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GO09102/#anf39</protokoll_url_www>
</anforande>
