2348522 GO09102 Riksdagens snabbprotokoll 2000/01:102 Onsdagen den 2 maj 2000/01 102 2001-05-02 00:00:00 Svar på interpellationerna 2000/01:334, 355 och 402 om situationen i Mellanöstern interpellationsdebatt 14AF2332-9E30-4C17-BD43-BA15421DF200 39 PÄR AXEL SAHLBERG (s) s Fru talman! Utrikesministern! Vi anordnade den- na studieresa som en del i ett lite längre projekt som ett antal föreningar, biståndsorganisationer och studi- eförbund i Sverige förra året tog initiativ till under temat "Rätten att återvända". Det var flyktingarnas frågor som då stod i fokus. Vi planerade ett antal seminarier och demonstra- tioner och genomförde dem också. Det var bl.a. ett seminarium här i riksdagen. Under denna tid kan man säga att frågan om flyk- tingar inte på något vis löstes, utan snarare kom fokus att åter flyttas till den mer akuta konflikten i samband med intifadan, som bröt loss i höstas. Det innebar å ena sidan naturligtvis att det kunde kännas som en överloppsgärning att ta itu med flyk- tingfrågan. Å andra sidan är de organisationer som tog detta initiativ i Sverige ganska övertygade om att det var flyktingfrågan som var den riktigt svåra nöten att knäcka. Jag ska inte gå in på den i detalj, även om jag tror att det finns en lösning. Jag inser definitivt - det tror jag att vi gör i detta projekt - sprängstoffet som ligger i alla dessa flyk- tingar. 1948 var det en knapp miljon, och i dag är de fem eller sex miljoner, varav över tre miljoner fortfa- rande bor i flyktingläger. Jag tror att det var vårt gemensamma intryck på resan att vi när vi mötte människorna som bodde i de enkla betongskjulen, som i flera fall restes för över 50 år sedan och som fortfarande hyste dessa familjer, fick en illustration av det orättfärdiga inslaget i denna konflikt. Det finns självfallet i historien, som Biörsmark inte vill diskutera, en lång rad orsaker till att flykting- strömmarna uppkom. Men egentligen är det den mindre frågan för de barn som nu växer upp i dessa flyktingläger. Frågan är hur vägen till en framtid för dem ska se ut. Här tycker jag att Sverige, EU och världen i övrigt måste ta ett oerhört stort ansvar. Den förtvivlan och den frustration som vi mötte, oavsett om det var i trångbodda flyktingläger eller i delvis utbombade flyktinghus där sovrummet hade bränts upp, gjorde att vi insåg att den viktiga frågan för barnen i dessa miljöer såväl som på andra sidan gränsen i bosättningarna och inne i det egentliga Israel är denna: Hur ska framtidens bro byggas för dessa människor? Jag skulle vilja ställa en fråga till utrikesministern, trots att den delvis ligger i utkanten av den aktuella debatten. Det är den frustrerande frågan för mig och för flyktingarna, tror jag, i dessa palestinska läger: Varför betraktar inte världssamfundet dem som flyk- tingar i egentlig mening? UNHCR har ju inte ansvaret för dem, utan det finns en särskild lösning som säkert från början valdes för att det skulle vara en mer tem- porär lösning. Nu har FN:s organ UNWRA ansvaret för dessa flyktingläger med ett slags permanent status som är orimlig. Min fråga är om vi på något sätt kunde hitta for- mer för att öka pressen i det avseendet. 0476457225115 N 2010-01-01 00:00:00 168802 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GO09102/#anf39