2348522 GO09102 Riksdagens snabbprotokoll 2000/01:102 Onsdagen den 2 maj 2000/01 102 2001-05-02 00:00:00 Svar på interpellationerna 2000/01:334, 355 och 402 om situationen i Mellanöstern interpellationsdebatt 456316CE-D837-4F51-9164-A981C8754CC8 36 MARIANNE ANDERSSON (c) c Fru talman! Jag vill också tacka för svaret. Det är mycket som är bra, men ändå tycker jag naturligtvis att vi ska kunna göra mer. För mig som vän av det judiska folket och med en bakgrund i arbetet för refuseniks i f.d. Sovjetunionen - jag har också jobbat mycket med asylsökande judar i Sverige som har kommit från f.d. Sovjetunionen - är det ännu mer sorgligt att se det som händer i Israel. Många judar har frågat mig varför jag har engagerat mig för deras sak, och jag har sagt att jag reagerar starkt när mänskliga rättigheter förtrycks, oavsett var det är någonstans. Den måttstocken är min utgångs- punkt. Detta innebär naturligtvis att ingen har rätt att kränka andras mänskliga rättigheter, oavsett vad som hänt i historien, inte heller judarna i staten Israel. Trots sin fruktansvärda historiska bakgrund, Förintel- sen och det som har hänt måste de ha samma krav på sig som andra. Alltför länge har de i kraft av historien kunnat undvika kritik från omvärlden, särskilt i väst, trots att de bryter mot ett stort antal FN-resolutioner och mot den fjärde Genèvekonventionen, vilket de också själva erkänner. Vad som är ytterligare allvarligt är att Israel inte uppfyllt de överenskommelser som tidigare träffats. T.ex. sedan Osloavtalet har den olagliga bosättnings- politiken ökat mycket starkt, tvärtemot vad man sade där. Det är oerhört provocerande. Det är inte att undra på att de palestinska människorna inte litar på freds- förhandlingar och att de efter år av kränkningar utför desperata handlingar. När t.ex. ens bostad jämnats med marken och ens odlingar förstörts är det inte konstigt att man blir desperat. Allt det här är så olyckligt, därför att en hård poli- tik hjälper ju ingendera sidan - den hjälper i varje fall inte Israel - utan den leder bara till att extremismen frodas på båda sidor, att Hamas och Hizbollah och deras tillskyndare i t.ex. Iran och Syrien får vatten på sin kvarn, och osäkerheten i hela regionen ökar. Om palestinierna ska kunna bilda en egen stat är det en förutsättning att flertalet bosättningar lämnar sina hus. Det finns ju ingenting som tyder på det, inte som vi kunde se i den delegation som var där för ett par månader sedan. Sedan har Sharon sagt att han inte tänker avveckla en enda av de 200 bosättningarna på Västbanken, i Gaza och i Jerusalem - tvärtom plane- ras fler, som Anna Lindh mycket riktigt påpekade. Vi vet alla att det begås felaktigheter och över- grepp från båda sidor. Skillnaden är bara den att den israeliska övermakten är så stark. De kan tillgripa alla slags medel, som ekonomisk blockad och inlåsning i de palestinska områdena, vilket hindrar folk från att arbeta och barn från att gå till skolan, för att inte tala om mycket starkare militära medel och mycket star- kare våld. Vid vårt besök i Israel skulle vi besöka Betlehem. Först blev vi hindrade under förevändning att inga turister tilläts komma in. Vi skulle kunna spendera pengar som palestinierna kunde köpa vapen för, var argumentet. Vi såg då med vilken nonchalans och vilket godtycke som olika regler tillämpades - vi vet ju inte vilka regler som fanns, men det var väldigt olika - av de starkt beväpnade ungdomarna vid denna checkpoint. Vi såg naturligtvis bosättningarna överallt där vi reste. När vi besökte Gaza mötte vi inga sådana hinder, och vi blev tvärtom mycket väl behandlade. Genom blockaden var gränsen tom på människor, vilket var oroväckande i sig. Med tanke på att 1,2 miljoner människor bor i Gaza var det ett allvarligt tecken på blockaden att det var tomt vid gränsen. I Gaza finns 5 000 bosättare. Det är kanske den värsta och mest onödiga provokationen att det bland dessa 1,2 miljo- ner på denna lilla plätt finns 5 000 bosättare, med allt vad det drar med sig av användning av våld, osäker- het, poliser och allt det där. I dag talar vi i säkerhetspolitiken så oerhört mycket om konfliktförebyggande, att ingripa tidigt, innan någonting händer. Maktlösheten är ju ganska stor. Vi klarar inte av det. Det är naturligtvis viktigt med dialog, men på något sätt är det så att även de som är kritiska är ganska tysta om vad som händer och mot vad Israel gör. Israel har i kraft av sin histo- ria kunnat undvika kritik, och jag tror att det är oer- hört viktigt att vi talar mycket mer klarspråk, om nödvändigheten av att respektera internationella avtal, att respektera konventionen om mänskliga rättigheter och alla de konventioner som Israel står bakom, att uppfylla de åtaganden man har gjort och att vi riktar en konkret kritik mot Israel också så att de uppfyller det som de har åtagit sig. 0754692641206 N 2010-01-01 00:00:00 168799 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GO09102/#anf36