<anforande>
<dok_hangar_id>2348522</dok_hangar_id>
<dok_id>GO09102</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 2000/01:102 Onsdagen den 2 maj</dok_titel>
<dok_rm>2000/01</dok_rm>
<dok_nummer>102</dok_nummer>
<dok_datum>2001-05-02 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Svar på interpellation 2000/01:356 om Iran</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>interpellationsdebatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>17ADB7AB-5160-4176-9ECD-F353A31316ED</anforande_id>
<anforande_nummer>18</anforande_nummer>
<talare>SIW WITTGREN-AHL (s)</talare>
<parti>s</parti>
<anforandetext>Fru talman! Det är viktigt att man träffas och ver-
kar på det sätt man kan. Det är också viktigt att par-
lament i alla länder diskuterar det som sker i Iran.
Marianne Andersson tog upp steningen, som man inte
tror äger rum i världen i dag. Då får man perspektiv
och ser att skillnaderna är mycket stora. Det förs in i
vår vardag. Man kan tycka att det är långt från vår
vardag när det diskuteras i Europaparlamentet och
mellan ministrar. Men man kan fokusera på en en-
skild fråga som stening av kvinnor, som de iranska
kvinnorna i Sverige i dag. Det är viktigt att det inte
får bli en religionsfråga, som Anna Lindh också tog
upp.
Vi har själva en mörk historia när det gäller kvin-
norna. På 1850-talet fanns något liknande. Man fick
inte stena, men man fick nästan slå ihjäl kvinnor i
Sverige utan att det hände någonting. Det kan man
fokusera på och väcka opinion. Den folkliga förank-
ringen är viktig, även om ministrar och FN antar
resolutioner. Det är viktigt att man skapar opinion i
riksdagen, i alla parlament, och driver på frågan.
</anforandetext>
<intressent_id>0808145784313</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>168781</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GO09102/#anf18</protokoll_url_www>
</anforande>
