2348520 GO09100 Riksdagens snabbprotokoll 2000/01:100 Torsdagen den 26 april 2000/01 100 2001-04-26 00:00:00 (forts. från 2 §) Hälso- och sjukvårdsfrågor m.m. (forts. SoU10) 1A635E40-05A2-4B97-BEEC-7F55B10C7953 110 MARIANNE ANDERSSON (c) c Fru talman! När jag började jobba med amalgam- frågan 1985 kunde jag aldrig föreställa mig att vi fortfarande år 2001 skulle ha så långt kvar när det gäller att få samhällets stöd till dem som är kvicksil- verförgiftade av amalgam. 15 % av tandlagningarna utgörs fortfarande av kvicksilverhaltigt amalgam! Det var väl tur att man inte visste det, för då hade man gett upp. Men det ska inte jag göra. Jag ska ta upp några frågor under detta anförande. Den första gäller tandvårdsreformen. När det gäller tandvård som ett led i sjukdomsbe- handling har utfallet inte alls blivit såsom vi avsåg som har motionerat i den här frågan många år tidiga- re. De grupper som tidigare kunde få sanering betald av tandvårdsförsäkringen får det i princip fortfarande. Skillnaden är bara att de har gått miste om rätten att överklaga beslutet. När det gäller andra grupper av patienter har det visat sig vara ett mycket litet fåtal som fått saneringen som sjukvårdande behandling efter långa utredningar. Avsikten med reformen var ju att förenkla hante- ringen och minska handläggningstiderna. Så har det inte alls blivit. Erfarenheten har blivit att människor uppbär sjukpenning under lång tid i väntan på en åtgärd som inte kostar mer än en eller två månaders sjukskrivning. Nu ska reformen utvärderas, och det är väldigt bra. Jag kan tipsa dem som ska utreda om de motio- ner som har väckts i anslutning till tandvårdsreformen - jag har skrivit flera stycken under årens lopp - och där finns en del att hämta. När det gäller amalgamets effekter på hälsan är det inte sant, som utskottet skriver, att det bedrivits en omfattande forskning, i varje fall inte i Sverige. Här sätter Socialstyrelsen systematiskt käppar i hjulen för de forskare som vill pröva hypotesen om att kvicksil- ver och andra metaller i tandfyllningsmaterial kan ge sjukdomssymtom hos känsliga patienter. Jag skulle vilja fråga Conny Öhman vad det är för forskning som utskottet refererar till. Det skulle vara intressant att veta. Jag vet inte vad det är. Det är egentligen bara debatten och kritiken mot de forskare som försöker hitta svar som är omfattan- de, inte forskningsinsatserna. I andra länder har det kommit fram resultat. I Kanada har man t.ex. nyligen fått resultat som tycks visa samband mellan kvicksil- ver och alzheimers sjukdom. Utskottet framhåller också att ett kunskapscent- rum för dentala material har skapats inom Socialsty- relsen. Då förtjänar det att poängteras att detta kun- skapscentrum inte alls har till uppgift att utreda om amalgam kan orsaka sjukdom. Initiativet till det som blev detta kunskapscentrum kom från mig själv och en rad andra ledamöter från flera partier. Vi hade under många år kunnat konsta- tera att ingen har ansvar för att föra forskningen och kunskapssökandet när det gäller biverkningar av dentala material framåt. I stället motarbetas sådana strävanden systematiskt av bl.a. Socialstyrelsen. Där- för skrevs en rad motioner om att införa ett kompe- tenscentrum för biverkningar av dentala material. Vår uppfattning var att detta skulle skapas i anslutning till Metallbiologiskt centrum i Uppsala. Riksdagen biföll våra motioner, och regeringen avsatte 5 miljoner kronor per år till verksamheten. Därmed borde ju alltihop vara klart. Vi var ganska nöjda just då. Men som så ofta när det gäller amalgamfrågan förvrängdes riksdagens intentioner i förvaltningen och byråkratin, och det där lilla men viktiga ordet "biverkningar" ströks någonstans i hanteringen. Re- sultatet blev det kunskapscentrum för dentala material vid Socialstyrelsen - märk väl! - som utskottet nu hänvisar till. Problemet är bara att detta centrum ska syssla med materialegenskaper hos dentala material och informera tandläkare om hur materialen ska ap- pliceras. Några biverkningar sysslar man över huvud taget inte med. I alla sammanhang där amalgamfrågan diskuteras numera hänvisar Socialstyrelsen och politiker till att det finns ett kunskapscentrum. Det låter ju väldigt bra. Men jag råder alla att lyssna noga på vad som egentligen sägs. Det sägs nämligen inte alls att detta centrum ska utreda hälsorisker. Man säger bara att det finns. Samma sak konstaterar ju utskottet: det finns. Men vad det gör tror jag inte att utskottet har tagit reda på. Men nu vet ni det. Vad är poängen med att nämna kunskapscentrum i detta sammanhang, när det inte ska syssla med bi- verkningar? Uppgiften är bara ägnad att trolla bort korten och lura den som lyssnar eller läser att tro att frågan tas om hand på ett kompetent sätt. Det har varit många initiativ från riksdagen och många riksdagsbeslut, men trots det finns det ingen som har ansvar för att skapa klarhet i hur den omfat- tande kvicksilverexponeringen från tandamalgam under efterkrigstiden har påverkat medborgarnas hälsa. Behandlingsstrategin för de barn som gick i skoltandvården efter kriget på 40- och 50-talet var att borra bort tändernas tuggytor, ofta utan att det fanns hål eller karies, eftersom amalgamet ansågs bättre än den naturliga tanden. Inom barntandvården användes också ett amalgam med hög kopparhalt som korrode- rade extra snabbt och avgav extra mycket kvicksilver. Kvicksilvret ansågs nämligen vara karieshämmande. Hör och häpna! I senare debatter i början på 80-talet sade man att amalgamet var stabilt, över huvud taget inte korrode- rade och inte avgav något kvicksilver. Men man fick ge med sig sedan. På den tiden visste man att det korroderade, men då trodde man att det var ganska bra. Det är just den här generationen, som sedan har utsatts för otaliga ytterligare tandbehandlingar under sin levnad, som nu tillhör den grupp som blir allt sjukare och kostar samhället allt större summor. Vi ser för varje kvartal hur kostnaderna för sjukvården i samhället ökar. Fortfarande finns det alltså ingen som har ansvar för att se om denna nästan livslånga kvick- silverexponering är en bidragande orsak till de ökan- de hälsoproblemen. Jag har ett litet förslag - det är inte lönt att komma med så många radikala förslag nu och tro att man får igenom dem. Under de två första åren har Socialsty- relsen på regeringens initiativ fått lämna ifrån sig 1 av de 5 miljonerna till Metallbiologiskt centrum i Upp- sala för att söka kunskap ur det omfattande material som finns om alla de patienter som behandlades vid amalgamenheten i Uppsala, som sedan fick läggas ned. Materialet finns kvar. Jag tycker att det är oer- hört viktigt att regeringen ser till att utbetalningarna fortsätter även under kommande år, så att vi kan få del av den kunskap som finns att hitta i det materialet. Det har nämligen aldrig funnits resurser att på allvar utvärdera dem som har blivit behandlade och sanera- de, och verkligen se hur det har gått för dem, att göra ordentliga studier omkring detta. Det är oerhört vik- tigt att det görs. Ca 70 % av de kroniskt sjuka patienter som re- mitterades till amalgamenheten uppgav att de fått bättre livskvalitet och färre sjukdomssymtom efter behandlingen. Det är mycket - det är många männi- skors lidande. Med de svindlande sjukvårdskostnader som vi ser framför oss de kommande åren är det nöd- vändigt att ta vara på den kunskap och den kompetens som finns. Där kan inte myndigheternas prestige och okunnighet få sätta käppar i hjulet. Det handlar också om de enskilda människornas liv. Bakom sjukskriv- ningsstatistiken finns individer som lider, ofta i onö- dan, och det kan vi inte acceptera. Fru talman! Jag skulle egentligen vilja yrka bifall till min motion i dess helhet, men jag inser att det inte skulle ändra något beslut här. Jag nöjer mig med att stå bakom de reservationer där Centerpartiet finns med. Centerpartiet har en del reservationer som handlar om amalgamfrågan. Jag ska inte yrka bifall till dem - för att vi ska slippa votera så många gånger - men jag står självfallet bakom de reservationerna. Det finns väldigt mycket mer att säga, men jag hoppas att utskottet till nästa gång vi behandlar de här frågorna tittar lite mera noggrant på vad ett kunskap- scentrum egentligen är och vad det är för forskning som pågår, och medverka till att jobba mycket mer för att få ett amalgamförbud. Det har vi fattat beslut om i riksdagen flera gånger, och det har skjutits upp på grund av EU-regler och allt möjligt annat. Mycket har egentligen varit svepskäl. Det fattades faktiskt beslut i början på 90-talet att kvicksilvret skulle bort, och det har inte skett ännu. 0754692641206 N 2010-01-01 00:00:00 168719 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GO09100/#anf110