2348520 GO09100 Riksdagens snabbprotokoll 2000/01:100 Torsdagen den 26 april 2000/01 100 2001-04-26 00:00:00 (forts. från 2 §) Hälso- och sjukvårdsfrågor m.m. (forts. SoU10) ACC18B03-86DB-45EC-B167-60D7EB99CE4D 108 VIVIANN GERDIN (c) c Fru talman! I betänkande SoU10, som vi nu de- batterar, vill jag ta upp smärtvården i landet. För mig är det en mycket angelägen fråga, och jag har även skrivit flera motioner i ämnet. Alla har säkert någon gång känt intensiv smärta, t.ex. tandvärk, och vet hur påfrestande det kan vara, men också vilken skön känsla det är när tandvärken upphör. Men alla är inte så lyckligt lottade att värken upphör. Det finns många som lever med kronisk smärta som gör sig påmind varje dag. Hela livssituationen blir förändrad för patienter med smärta. Får de inte hjälp inom rimlig tid finns det risk att smärtan utvecklar sig och blir bestående. Det här bidrar till att vårdkonsumtionen blir mycket hög för smärtpatienterna. Den är cirka fem gånger högre än för befolkningen i övrigt. Utöver det per- sonliga lidandet berörs naturligtvis även familjekret- sen. En mycket stor del av de människor som lider av kroniska smärttillstånd är också långtidssjukskrivna. Utöver smärtproblemen möter de här patienterna att inte bli trodda och inte bli hjälpta, vilket naturligt- vis påverkar deras hälsotillstånd. De känner sig kränkta när sjukvården inte tar deras smärta på allvar. Där det finns hjälp att få, där det finns smärtkliniker, är det långa väntetider. I sämsta fall saknas det smärt- klinik, och hjälpen uteblir helt och hållet. Det kan faktiskt ta ända upp till åtta år innan en smärtpatient får rätt diagnos. Smärtvården är verkligen ett eftersatt kapitel i svensk sjukvård. Den är uppsplittrad och omstruktu- rerad på olika kliniker, vilket gör att ansvarsfrågan är otydlig. En undersökning visar att två tredjedelar av landets länssjukhus inte har klarat att leva upp till Socialstyrelsens rekommendationer från 1994 om lindring av kronisk smärta. Två av tre klinikansvariga anger att de ej har kompetens för att ta hand om smärtpatienter. Till- gången till smärtlindring inom landstingen har inte ökat, snarare minskat. Målet är att varje landsting borde ha en smärtvårdsenhet med olika specialister anslutna. Det målet verkar vara mycket långt borta. Speciellt svårt att få adekvat behandling blir det ju längre bort från universitetssjukhusen och de större städerna som patienten bor. De totala kostnaderna för sjukskrivningar ökar i samhället. Kostnaderna sammantaget, med förtids- pensioner, ligger i dag på 80-90 miljarder. Från 1996 till 1999, dvs. under tre år, har kostnaderna för sjuk- skrivningarna ökat med 11 miljarder kronor. Det redovisas i en statlig utredning av Gerhard Larsson. Det är även kartlagt att patienter med kronisk smärta ingår i den ökningen. Jag anser att det är hög tid att smärtvården uppvärderas och får en högre status inom sjukvården. Regering och riksdag bör även se till att läkarut- bildningen på grundnivå kompletteras för att öka kunskaperna om smärta. Det är en förutsättning för att finna bättre metoder för effektivt omhändertagan- de, i syfte att det ska leda till förbättrad hälsa och minskad sjukfrånvaro. Här finns mycket att göra och stora vinster att få framför allt för den enskilde men även samhällsekonomiskt. Det är oacceptabelt att människor med svåra smärtor ska mötas av långa väntetider eller ingen behandling alls på grund av att sjukvården inte kan erbjuda smärtvård. Vi vet i dag att patienter i livets slutskede får en bra vård. Men för många i den grupp som inte tillhör patienter i livets slutskede - ca 7 % av Sveriges befolkning anses ha behov av någon form av smärtvård - är smärtstillande läkemedel enda hjälpmedlet. Trots att det är tre år sedan riksdagen fattade be- slutet att patienter med svåra kroniska sjukdomar ska prioriteras anses landstingen inte ha gjort det. De smärtmottagningar för patienter med kroniska sjuk- domar som Socialstyrelsen rekommenderar finns inte att tillgå över hela landet. S.k. multidisciplinära smärtmottagningar finns endast på en tredjedel av länssjukhusen. De är fortfarande sällsynta enheter ute på våra länssjukhus. Det är synd att socialministern inte är här, men det finns företrädare här från socialdemokratiska partiet. Jag skulle vilja rikta frågor till regeringens represen- tanter. När kan alla smärtpatienter ute i landet räkna med att få smärtvård? Kommer regeringen att vidta några åtgärder för att riksdagens prioriteringsordning angående patienter med kroniska smärtor får genom- slag inom sjukvården? Som det nu ser ut går utveck- lingen åt fel håll. Vi hoppas naturligtvis att det snabbt ska komma till stånd en ändring och att även den finansiella samverkan mellan landstingen och försäk- ringskassan blir bättre. Det är också en förutsättning för att se helheten, se patienten och göra det bästa möjliga. Nya behandlingsmetoder ska kunna finansie- ras. Genom minskade indirekta kostnader går det att avlasta socialförsäkringssystemet. 019623784404 N 2010-01-01 00:00:00 168717 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GO09100/#anf108