2348640 GN0992 Riksdagens snabbprotokoll 1999/2000:92 Onsdagen den 5 april 1999/2000 92 2000-04-05 00:00:00 Påföljdsfrågor D7EA569A-145F-4C21-AD3E-4A375B279C0C 114 SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v) v Fru talman! Samhällets olika vårdsystem för av- vikare, missbrukare eller fängelsedömda måste stän- digt utsättas för granskning och analys. Det rådande systemet speglar i vilken grad det demokratiska sam- hället förmår vara humant och dess förmåga att ta vara på de svagaste. Kriminalvården får aldrig enbart bli ett administrativt system för verkställande av påföljder. Inom kriminalvården måste det alltid finnas ett engagemang för de människor den har att omhän- derta. Därför är det också viktigt att personalen inom kriminalvården får det stöd av samhället som de be- höver för att klara sin svåra uppgift. I Vänsterpartiet brukar vi säga att det är bättre att försöka minska brotten i samhället genom brottsföre- byggande insatser än genom att förstärka straffsys- temet. Hårdare straff har aldrig löst problemen med ökad brottslighet. I stället är det viktigt att se orsaker- na, analysera verkligheten och satsa på förebyggande insatser. Många av de brott som vi ser handlar om barn som har en svår uppväxt och far illa, en felaktig kvin- nosyn, droger, arbetslöshet, segregation och utanför- skap, ökade klassklyftor och tyvärr en växande fattig- dom i samhället. När man här i Sverige talar om att låsa in besvärliga ungdomar har man låtit dessa ung- domar glida ur de små täta nätverken utan att reagera - och sedan ska de skrämmas tillbaka. Fru talman! I Vänsterpartiet tror vi på att männi- skor kan förändras - det gäller även för personer som har begått brott. Kriminalvårdspolitiken måste bygga på återanpassning i samhället. Det är viktigt att vi har ett humant perspektiv även på dem som är dömda för grövre brott. Under fängelsetiden ska det ges möjlig- het till arbete, undervisning, utbildning och arbetsträ- ning. Det bör också finnas möjlighet för den intagne att delta i särskilt anordnad verksamhet som syftar till att motverka brott eller missbruk. Rehabiliteringen är en mycket viktig del, och den främjar utsikterna att efter frigivningen inordna sig i samhället. För vissa partier, och i synnerhet Moderaterna, tycks straffskärpning vara det centrala, och jag vill därför kommentera några av de moderata motionerna och reservationerna. Att begå sexbrott, och kanske också grova sådana, är mycket allvarligt. För brottsoffren är det fruktans- värt, djupt kränkande, och såren för en drabbad kan- ske aldrig läks. Här måste samhället på alla tänkbara sätt hjälpa till att stödja, bearbeta och försöka få män- niskan hel igen. Frågan om brottsrubricering är också mycket vik- tig, inte minst för brottsoffret. Men det är också vik- tigt för den som döms och för kriminalvårdens möj- ligheter att rehabilitera den dömde. Rätt brottsrubrice- ring är också viktig som signal i ett allmänt preventivt syfte. Men det är också viktigt att de som har begått dessa brott får vård och behandling så att återfalls- brott inte sker. I motioner av både Moderaterna och Kristdemokraterna framställs önskemål om medicinsk behandling, s.k. kemisk kastrering, och terapi för personer som har gjort sig skyldiga till sexualbrott, bl.a. pedofiler. I dag kan sexualbrottslingar som ett led i behand- lingen frivilligt genomgå sådan behandling. Men kriminalvården är ju ingen sjukvårdsinrättning. Att gå så långt att kriminalvården ensam skulle besluta om t.ex. kemisk kastrering tycker vi är att gå mycket långt. Det ställer vi i Vänsterpartiet inte upp på i dag. Nu pågår det en studie av kriminalvårdens insatser för sexualbrottsdömda som kommer att redovisas till Kriminalvårdsstyrelsen under våren. Då får vi se vad denna viktiga studie säger. När det gäller disciplinåtgärder för livstidsdömda vill jag göra en kort kommentar. Om man som livs- tidsdömd inte uppför sig på ett bra sätt påverkar det med all säkerhet nådeansökan, och troligtvis också permissionsmöjligheterna. Att få ett tidsbegränsat straff som livstidsdömd om man missköter sig är nog ganska svårt. I detta betänkande diskuteras också permissions- bestämmelser. Vi är nog alla överens om att det finns och har funnits många brister när det gäller permis- sionsreglerna. Permissioner har beviljats slentrian- mässigt, och särskilda permissioner har ibland bevil- jats för tveksamma ändamål. Den arbetsgrupp som under 1999 har undersökt permissionsfrågorna har också framfört kritik. Den främsta kritiken rör den praktiska tillämpningen av regelverket samt brister i internkontroll och uppföljning. Kriminalvården har nu själv gjort en uppstram- ning. Denna uppstramning verkar vara så tuff att vissa anstaltschefer själva börjar reagera på att det är för få permissioner. Det är ändå så att permissionerna ska vara ett led i återanpassningen. I en human krimi- nalvård ingår en social dimension, och här spelar permissionerna en viktig roll. Fru talman! Elektronisk övervakning är numera ganska vanlig för vissa brott. Men att införa denna typ av övervakning som en extra säkerhetsåtgärd vid permissioner och frigång är nog varken praktiskt möjligt eller särskilt effektivt när det gäller att kon- trollera kortvariga utevistelser. Däremot har vi i Vänsterpartiet tidigare lyft upp frågan om att använda sig av elektronisk fotboja i slutet av en lång fängelse- vistelse, när man kanske får arbetspröva eller jobba utanför fängelset. Jag övergår nu till att prata lite om vår egen mo- tion Barn med frihetsberövade föräldrar. Motivet bakom denna motion var att situationen för de intag- nas barn har fått ganska lite uppmärksamhet. Barn som har en förälder som dömts till vård eller fängelse lever i en mycket svår situation. Samhället brister i sitt ansvar på flera punkter. Det gäller såväl barnens behov av stöd som deras rätt till en väl fungerande kontakt med sina frånvarande föräldrar. I vår motion begär vi bl.a. att det ska införas en skyldighet för kriminalvården att göra en anmälan till socialtjänsten enligt § 71 i socialtjänstlagen när en förälder tas in på anstalt. Vad jag förstår bereder Regeringskansliet för närvarande denna fråga. Krimi- nalvårdsstyrelsen tycks vara av samma uppfattning som vi i Vänsterpartiet när det gäller att det bör infö- ras en skyldighet för kriminalvården att underrätta socialnämnden när en förälder tas in på anstalt. Där- för, fru talman, kan jag inte se att denna fråga kan vara svår eller krånglig. Vi hoppas därför att denna fråga kan avgöras snabbt. Det finns ju en uppenbar risk för att barn inte får stöd och skydd om detta inte kommer till socialtjänstens kännedom. Jag yrkar därför bifall till vår reservation nr 8 i betänkandet. I budgetpropositionen för detta år framgår det att regeringen anser att det är angeläget att kontakten med den intagna föräldern underlättas och att detta bör prioriteras även i fortsättningen, t.ex. genom att det inrättas ytterligare besökslägenheter. Det är mycket positivt att kriminalvården har vidtagit olika åtgärder för att underlätta och öka möjligheterna för barn att hålla kontakt med sina föräldrar på anstalt och att ytterligare åtgärder planeras i detta syfte. Det är enligt vår mening viktigt att kriminalvården även i ett längre perspektiv fortsätter att fokusera på dessa problem. Det är trots allt inte barnet som ska straffas. Att bli berövad en förälder tillfogar alla barn psy- kisk smärta som kan vara djup och ta sig uttryck i olika symtom. En del barn - detta gäller barn med utvisningsdömda föräldrar - drabbas extra hårt efter- som separationen från föräldern kan bli permanent. Dessutom är det så att personer med utvisning i do- men inte ges möjlighet till permission för ett naturligt umgänge med barnen. Påfrestningarna kan ibland bli så stora att det finns risk för bestående psykiska ska- dor. Vem vill ta på sig detta ansvar när något sådant sker? 0891897903314 N 2010-01-01 00:00:00 181515 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GN0992/#anf114