<anforande>
<dok_hangar_id>2348637</dok_hangar_id>
<dok_id>GN0989</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1999/2000:89 Torsdagen den 30 mars</dok_titel>
<dok_rm>1999/2000</dok_rm>
<dok_nummer>89</dok_nummer>
<dok_datum>2000-03-30 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Vissa kulturpolitiska frågor </avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>4C10AD58-AFD2-4756-AFDC-EB3B4A6F296E</anforande_id>
<anforande_nummer>220</anforande_nummer>
<talare>Charlotta L Bjälkebring (v)</talare>
<parti>v</parti>
<anforandetext>Fru talman! Jag vill bara säga några ord till om
sponsring.
Jag tycker så här: Har man råd att betala spons-
ringspengar, har man också råd att betala något mer i
skatt och i stället låta kulturpolitiken utformas efter
de statliga kulturmålen och låta målen för idrotten
vara det som formar idrottens verksamhet.
Goodwill borde företagen i stället få genom att
vara företag som via skattsedeln är med och finansie-
rar den här goda och bra verksamheten, både för
idrotten och för kulturen.
Men om man ändå envisas med att vilja betala
mer bör det finnas regler, så att vi slipper att småpoj-
kar och småflickor blir reklampelare för vissa företag,
så att vi slipper att halva teatersalongen är upptagen
på grund av fribiljetter till ett företag som t.ex. har
sponsrat föreställningen eller att man eventuellt läg-
ger sig i själva verksamheten. Jag tycker att det be-
hövs regler. Det är viktigt för konstens och idrottens
frihet.
</anforandetext>
<intressent_id>0703309898919</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>181276</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GN0989/#anf220</protokoll_url_www>
</anforande>
