2348633 GN0985 Riksdagens snabbprotokoll 1999/2000:85 Fredagen den 24 mars 1999/2000 85 2000-03-24 00:00:00 Mänskliga rättigheter m.m. - länder, om- råden och enskilda folk CC783C77-513E-45E7-98C5-3F6CAB8B0D14 47 ELVER JONSSON (fp) fp Herr talman! Den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna från 1948 var ju tänkt att inleda en ny era i arbetet för mänskliga rättigheter och den mänskliga värdigheten. I dag, över 50 år senare, tvingas vi erkänna att det målet ligger långt borta. Den tragiska sanningen är att en stor del av världens befolkning lever under hårt förtryck och berövas många av sina grundläggande rättigheter. Alltför många länder bryter regelbundet mot de mest grundläggande mänskliga rättigheterna. Fortfarande är dödsstraffet tillämpligt som be- straffningsform. Dödsstraffet är en omänsklig medel- tida bestraffning som inte hör hemma i ett modernt samhälle. Enligt Amnesty är det Kina som genomför flest avrättningar. Därefter kommer Demokratiska republiken Kongo, USA och Iran. Under 1998 döm- des nära 4 000 personer till döden. Det skedde i 78 länder. 1 625 fångar avrättades i 37 av länderna. För närvarande väntar tusentals fångar på avrättning värl- den över. Antalet länder som fortfarande utdömer dödsstraff har minskat de senaste tio åren, men det finns kvar i cirka vartannat lands lagstiftning. Ändå har man inte kunnat bevisa att dödsstraff har avskräckande effek- ter. Det tillämpas också ofta orättvist och godtyckligt. I många fall föregås det av en bristande eller felaktig rättegång. EU har länge arbetat för dödsstraffets avskaffan- de. Från liberalt håll tycker vi att det är en stor fram- gång att alla central- och östeuropeiska kandidatlän- der nu har avskaffat dödsstraffet. Vår representant Hadar Cars var med och kämpade för det. Turkiet måste uppmanas att göra detsamma. EU bör intensifi- era sina internationella insatser för att uppnå ett världsomspännande moratorium för avrättningar. Herr talman! Att se på eller tiga inför kränkningar av mänskliga rättigheter, oavsett i vilken omfattning de sker eller var i världen de sker, är att ge sitt sam- tycke. Kränkningar av mänskliga rättigheter måste alltid påtalas, kritiseras och åtgärdas, oavsett var de äger rum. Sverige har ett mycket viktigt ansvar på det här området. Vi bör intensifiera arbetet med att försvara och även förbättra skyddet för mänskliga rättigheter. Detta bör göras genom internationella organisationer där Sveriges bereds möjlighet att verka, t.ex. i FN, EU, Nordiska rådet och Världsbanken. Särskilt EU har, genom den gemensamma utri- kespolitiken, en möjlighet att utveckla ett kraftfullt instrument för värn av de mänskliga rättigheterna världen över. Redan i dag har EU en i många avseen- den bra politik på det här området. Men den kan ändå anses vara för osammanhängande. Det finns ett behov av en mer samordnad och konsekvent politik. Folk- partiet har lyft fram det här problemet i Europaparla- mentet. Min partikollega, EU-parlamentarikern Ceci- lia Malmström, har i ett betänkande nyss föreslagit att mänskliga rättigheter på ett naturligt sätt ska integre- ras i EU:s verksamhet, i bistånd, handel, politiskt samarbete och kulturella kontakter. Det behövs en konsekvent politik som är trovärdig och förutsägbar. EU:s institutioner måste tala med en röst och ge samma signaler till länder som kränker dessa rättig- heter. Malmströms betänkande har bemötts positivt av EU-parlamentet. I förra veckan godkändes betänkan- det. Regeringen här i Sverige bör ta till sig de förslag som presenteras i rapporten och med kraft driva dem i ministerrådet. Individens fri- och rättigheter får aldrig, på grund av ett eventuellt samhällsexperiment eller en s.k. - ism, såsom nazism, kommunism, nationalism eller socialism, kränkas eller ges underordnad eller sekun- där betydelse. Vi har sett otaliga exempel i historien på hur t.ex. kommunismen och nazismen åsidosatt mänskliga fri- och rättigheter och hur man i ideolo- gins namn gjort sig skyldig till grava kränkningar av mänskliga rättigheter. Runtom i världen, t.ex. i Indonesien, Burma, Kina och Kuba, strävar människor efter att komma i åtnju- tande av de mest elementära fri- och rättigheterna i form av yttrande-, mötes- och åsiktsfrihet i avsikt att påverka och medverka till sitt lands utveckling och en uppbyggnad av det civila samhället. Påståenden från makthavarna om att dessa invånare ännu inte skulle vara mogna att åtnjuta dessa rättigheter måste avvi- sas. Detta används ofta som en legitimering just för att förneka invånarna dessa fri- och rättigheter. Herr talman! Jag ska ta upp tre konkreta exempel från tre olika kontinenter i världen där MR- förhållandena är allvarliga. Vi vill rikta särskild upp- märksamhet på dessa. Jag nämnde nyss Kina och Kuba som exempel där bristen på respekt för mänsk- liga rättigheter i det närmaste är total. Jag vill även ta upp ett exempel från den afrikanska kontinenten, nämligen de båda Kongostaterna Brazzaville och Kinshasa. Jag besökte dem själv tillsammans med sju parlamentariker från Sveriges riksdag. Jubileumsåret 1999, då Folkrepubliken Kina fyll- de 50, visade på en för de flesta oväntat stark oro från de styrande inför varje yttring av avvikande uppfatt- ningar. Demokratiförespråkare bevakades minutiöst, de arresterades och dömdes till hårda fängelsestraff. Den här utvecklingen accelererade inför tioårsdagen av massakern på Himmelska fridens torg den 4 juni 1989. Den andliga rörelsen falungong utsattes för ett massivt angrepp av de kinesiska säkerhetsorganen. Internationellt har Kina under 1999 framstått som en aggressiv, arrogant och osäker medelstor stormakt. Frågan om Taiwans förhållande till fastlandet har varit särskilt infekterad. När Taiwans president Lee Teng-hui i en radiointervju i början av juli förra året förklarade att förhållandet mellan Kina och Taiwan borde hanteras som förhållandet mellan två stater ledde detta snabbt till att man från Peking gjorde hotfulla utfall mot Taiwan, ackompanjerade av mili- tära maktdemonstrationer. Sedan dess har Kina fort- satt att spänna musklerna och de militära angrepps- hoten mot Taiwan har duggat tätt, senast inför presi- dentvalet i förra veckan. Valet i Taiwan innebär en historisk vändning i det taiwanesiska folkets långa väg mot demokrati. Med den liberale Chen Shui-bian som president finns nu alla förutsättningar för att demokratin kommer att befästas och stärkas ytterligare. Vi och många med oss välkomnar den här vänd- ningen. Samtidigt vet vi att hotet från Kinas maktha- vare finns med hela tiden. Våld ska tillgripas om Taiwan avvisar försöken att åstadkomma en återför- ening genom förhandlingar, säger man från Peking. Men det demokratiska Taiwan visar att det inte finns någon motsättning mellan människors behov av de- mokrati och den kulturella omgivning i vilken de lever på olika håll i världen. När det gäller en eventuell återförening med det kinesiska fastlandet är det medborgarna i Taiwan som själva måste få avgöra om de vill bli en del av Folk- republiken eller om de föredrar fortsatt självständig- het. Under de senaste årtiondena har demokratin i Taiwan befästs. Fria val har hållits sedan 1996, och det är något av ett föredöme för många av Asiens flera diktaturer. Taiwan hör nu hemma i den interna- tionella folkgemenskapen, och det hör också hemma i FN:s krets. Det är därför angeläget att Sverige inom ramen för EU:s gemensamma utrikes- och säkerhets- politik arbetar för att Taiwan ska beredas möjlighet att inträda i FN. Jag har, herr talman, en fråga med anledning av Liselotte Wågös inlägg. Hon hade för mig lite oklara synpunkter på majoritetens skrivning beträffande Taiwan utan att för den skull ge svar på den principi- ella frågan om Taiwans utveckling och medlemskap i FN. Det synes moderaterna lämna därhän, och det skulle vara bra med ett klarläggande var man står i den frågan. Folkpartiet har länge krävt en ny och mera aktiv kurs i försvaret av mänskliga rättigheter i Kuba. Den demokratiska oppositionen i Kuba är helt beroende av omvärldens stöd. Dess företrädare söker genom kon- takter med utlandet legitimitet och skydd gentemot sin egen regim. Regeringen bör därför verka för att stärka de demokratiska krafterna när tillfälle ges. Folkpartiet uppmanar därför utrikesministern att i detta syfte snarast besöka Kuba för att öppet träffa företrädare för såväl regimen som för demokratirörel- sen. Människorättsförsvarare och politiska aktivister utsätts för frihetsberövanden och trakasserier i dagens Kuba. Även om små steg kan skönjas vad gäller vissa mycket begränsade ekonomiska reformer finns det inga motsvarande tecken på framsteg på det politiska planet eller inom området mänskliga rättigheter. Den utfasning av det statliga biståndet till Kuba som den borgerliga regeringen påbörjade under åren 1991- 1994 borde ha fullföljts av den tillträdande socialdemokratiska regeringen. Det ger fel signaler när regeringen ger bilateralt bistånd till Kuba och därmed bistånd till en regim som kraftigt kränker mänskliga rättigheter. En förutsättning för att bistånd till Kuba över huvud taget ska komma i fråga är att sådant bistånd förmedlas via enskilda organisationer och då till krafter som arbetar för ett demokratiskt Kuba samt för mänskliga rättigheter i landet. Herr talman! Som jag tidigare sade besökte jag tillsammans med en rad andra svenska riksdagsmän nyligen de båda Kongorepublikerna Brazzaville och Kinshasa. De väpnade konflikterna har medfört enorma lidanden för civilbefolkningen i de här län- derna. Mördandet fortgår, men världssamfundet för- håller sig passivt. Just nu upplever man att FN och de tongivande länderna i mångt och mycket har vänt Afrika ryggen. Jag kan i den delen i mycket instämma med den interiör som Liselotte Wågö här har beskri- vit, för iakttagelserna var så tydliga. Den politiska och praktiska situationen i dessa stater är kaotisk. I Kongo-Kinshasa har president Kabila sett till att samla all makt i egna händer. Män- niskorättsaktivister, oppositionspolitiker och regim- kritiska journalister förföljs. På de senaste två åren har 300 dödsdomar utfärdats, varav ca 150 har verk- ställts. Detta har skett utan dom och rannsakan och utan juridiska biträden för de anklagade. Upprepade rapporter om kränkningar av de mänskliga rättighe- terna har lagts fram, bl.a. om massakrer på hundratals civila. Människor har i krigsområdena mördats på ett oerhört makabert sätt. Ett tjugotal kvinnor begravdes t.ex. levande. I Kongo-Brazzaville var läget under och efter in- bördeskriget lika förödande. Enligt Amnesty ligger regeringen och de väpnade oppositionsstyrkorna bakom en våg av dödande och försvinnanden. Kon- flikten i landet har skördat tusentals offer bland civil- befolkningen under 1998 och 1999. Sedan flerparti- valet 1992 har över 10 000 civila avrättats av rege- ringsstyrkor och väpnade grupper. Fria val gick ej att genomföra i juni 1997. Den förre diktatorn och presi- denten Denis Sassou-Nguesso återtog med vapen- makt befälet i Kongo-Brazzaville. Det kunde ske delvis på grund av ett oskickligt agerande av den folkvalde presidenten Lissouba. Bägge Kongostaterna plågas av brist på allt: mat, mediciner, skolgång. Förstörda transportleder hindrar såväl civil verksamhet som ett normalt näringsliv. Inflationen är flera hundra procent. I det här sam- manhanget fick dock Sverige, tillsammans Belgien och EU, beröm för att man i Kinshasa medverkat till att genomföra valutareformen som är nödvändig då en ordnad ekonomi ska byggas upp. Vid vårt möte med president Sassou i Brazzaville fick vi några sarkastiska kommentarer: Ni från i- länderna bryr er kanske inte så mycket om ifall Afri- ka sjunker i havets djup - vi är ju bara några få pro- cent av världsekonomin. Men betänk att den snart en miljard stora afrikanska befolkningsgruppen snabbt kan svämma över till Europa - det är så nära vid Gibraltar. Det mest besvärande var att oljekällan vid Pointe Noire ger oljeföretaget ELF och franska staten mil- jardinkomster medan Kongo-Brazzavilles andel om- vandlats till en statsskuld på flera hundra miljarder US-dollar. Ni har ju fått vapen betalade i förskott, förkunnar det orättfärdiga argumentet. Herr talman! Sverige, EU och FN måste även här agera. Mänskliga rättigheter har inga gränser och är där- för överordnade de territoriella gränserna. Detta har inblandningen i Kosovo tydligt visat. Kränkningar av mänskliga rättigheter kan och ska heller inte längre döljas eller rättfärdigas av att detta är en stats inre angelägenheter. När grova kränkningar av mänskliga rättigheter, etnisk rensning, förföljelse och massmord äger rum med hänvisning till att det rör sig om ett lands inre angelägenheter kan inte vare sig FN eller enskilda länder förhålla sig passiva. Sverige bör verka för att förnyelsen av folkrätten går vidare så att den entydigt blir ett stöd, inte ett hinder, för enskilda individers grundläggande rättig- heter. Och då måste omsorgen om enskilda männi- skors och folkslags grundläggande rättigheter sättas före staters suveränitet. Ingen regering har någonstans rätt att gömma sig bakom sin nationella suveränitet i syfte att kränka de mest grundläggande rättigheterna. Principen måste vara att brott mot mänskliga rät- tigheter ska beivras, oavsett förövarens rang eller ställning. För förövarna får det aldrig finnas någon fristad. Till sist: Demokrati och mänskliga rättigheter kan aldrig vara ett mål bland andra biståndsmål, utan det måste vara det centrala målet. Det handlar då både om människors grundläggande fri- och rättigheter och om att demokrati i sista hand är förutsättningen för att alla andra mål för biståndet ska kunna förverkligas och leda till en bestående utveckling. Det är demo- krati och frihet, inte diktatur och ofrihet, som tillåter kritik och nya förslag till lösningar av viktiga utveck- lingsproblem. Först då kan välstånd och mänskliga samhällen växa fram där freden och en god miljö är kännetecknet. Herr talman! Jag vill yrka bifall till i första hand reservationerna 1 och 2. 088849148003 N 2010-01-01 00:00:00 180652 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GN0985/#anf47