2348633 GN0985 Riksdagens snabbprotokoll 1999/2000:85 Fredagen den 24 mars 1999/2000 85 2000-03-24 00:00:00 Mänskliga rättigheter m.m. - länder, om- råden och enskilda folk C934E078-F064-4690-952E-647E560996AA 44 LISELOTTE WÅGÖ (m) m Fru talman! Vi ska i dag behandla utrikesutskot- tets betänkande 11 som rör mänskliga rättigheter. Jag kommer i mitt anförande att beröra några av de reser- vationer och särskilda yttranden som vi har fogat till betänkandet. Jag vill börja med att ta upp Vitryssland. Det har alldeles nyligen bildats en parlamentarikerförening för Vitryssland här i riksdagen, vilket är mycket glädjande. Vi ska ha ett årsmöte den 5 april. Det är ett väldigt bra initiativ. Dessutom har Socialdemokraterna nyligen haft en kampanj i form av det dokument som jag här håller i handen - en utmärkt kampanj för att i Sverige med- vetandegöra vad det är som händer i Vitryssland. Men allra väsentligast när det gäller Vitryssland är kanske Sveriges närvaro där. Vi moderater har sedan 1986 krävt att Sverige in- rättar en ambassad i Kiev. I fem år har vi krävt detta och vi gör det också i år. Men vi kan bara konstatera att utskottsmajoriteten inte heller den här gången är beredd att helhjärtat stödja detta vårt yrkande. Vi beklagar det mycket djupt, för det är just nu i detta ögonblick som det behövs en ambassad i Kiev som ett stöd för den demokratiska process i landet som faktiskt finns. Den skulle också, tillsammans med en rad andra åtgärder, på sikt kunna medverka till ett fritt, självständigt och autonomt Vitryssland. En etablering skulle dessutom uppfattas som ett stöd till de demokratiska krafterna i landet och också som ett erkännande av de demokrater som varje dag de facto riskerar att fängslas och försvinna i detta land som är styrt av en despot. Enskilda organisationer skulle också kunna verka på ett säkrare sätt om en ambassad etablerades. Dess- utom skulle ett sådant initiativ också kunna inspirera andra länder, inte minst de nordiska, att också öppna ambassader i Minsk. Det går alltså inte att vänta, fru talman, tills vi lägger ned en annan ambassad för att få utrymme för att etablera en ambassad i Minsk. Det är än så länge riksdagen som lägger fast svensk utrikespolitik, inte Finansdepartementet. Fru talman! Jag vill gärna nämna något om Ryss- land och då kanske framför allt om Tjetjenien. Ryss- land är ju Europas största land både till ytan och be- folkningsmässigt. Ryssland har också den i särklass starkaste militärmakten, med strategiska och taktiska kärnvapen. Även om landet befinner sig i ett svag- hetstillstånd är, och förblir, Ryssland en europeisk stormakt. Landet har en särskild betydelse i Östersjö- området och gränsar också till våra grannar på andra sidan Östersjön. Efter Boris Jeltsin går Ryssland nu in i ett nytt skede, mer säkerhetsorienterat och nationellt - om man får tolka det hela så. Man är också mer mån om att visa kraft och beslutsförmåga. I de ryska gränsom- rådena och i det s.k. nära utlandet finns det spänning- ar och krafter som kan utlösa händelsekedjor som vi i dag inte vet mycket om. Det är en instabil europeisk situation som vi måste ta på allvar. Det är väl framför allt mot denna bakgrund som vi oroar oss för utvecklingen i Tjetjenien. Kriget förs med stor brutalitet, lindrigt uttryckt. Civilbefolkning- en drabbas hårt. Det helt legitima syftet att bekämpa terrorism får inte användas som täckmantel för att bedriva en regelrätt straffexpedition mot ett helt folk. Det är hela Europas angelägenhet hur Ryssland för kriget i Tjetjenien. Ryssland kan inte med hänvisning till "inre angelägenheter" undandra sig omvärldens erbjudande om hjälpsändningar till den nödlidande befolkningen och om beredskap att medla eller åsido- sätta nödvändigheten av återhållsamhet och vettiga proportioner i sina åtgärder. Terrorism ska bekämpas med precisa metoder som drabbar just terrorister - inte med urskillningslöst våld mot civilbefolkningen. I betänkandet har vi ett särskilt yttrande när det gäller flygförbudszoner i Irak. Jag vill lite grann be- skriva bakgrunden till det särskilda yttrandet. Sedan Iraks angrepp på Kuwait i augusti 1990 och det därpå, 1991, följande Gulfkriget står Irak i stor utsträckning under det internationella samfundets förmyndarskap. Det har sin grund i det eldupphörav- tal som ingicks med Irak efter kriget då Irak förband sig att deklarera och förstöra alla arsenaler av mass- förstörelsevapen samt i ytterligare ett trettiotal reso- lutioner i FN:s säkerhetsråd. Den i sammanhanget viktigaste resolutionen är re- solution 687 som stadgar om bl.a. mycket strikta ekonomiska sanktioner och vapenembargo till dess att kraven uppfylls på ett sätt som säkerhetsrådet bedö- mer som tillfredsställande. För första gången i sin historia åtog sig FN att genomföra en avrustning av massförstörelsevapen i ett land mot regimens vilja. Detta är den ena delen av problematiken. Efter kurdernas massflykt strax efter kriget antog säkerhetsrådet vidare resolution 688 som ledde till att USA, Storbritannien och Frankrike upprättade en skyddszon för kurderna norr om den 36:e breddgra- den. Det innebär att Irak måste upphöra med all mili- tär aktivitet och att flygförbud införts. På liknande sätt infördes senare en något mindre restriktiv skyddszon och den inriktades framför allt på att skydda shiamuslimer som bebodde södra Irak, varför regimens reella suveränitet i praktiken in- skränks till de centrala delarna av landet. I dessa zoner leder irakisk radaraktivitet till återkommande attacker utförda av amerikanska och brittiska plan. Flygförbudszonerna kom till för att skydda civil- befolkningen från kränkningar av mänskliga rättig- heter från den irakiska regimens sida samt för att hindra militär aktivitet i norra respektive södra Irak. Den norra zonen är ett skydd och en förutsättning för den kurdiska befolkningens skydd. Vi moderater anser att även om zonerna saknar en entydig folkrättslig grund i form av säkerhetsresolu- tioner har världssamfundet accepterat zonerna och att ett folkrättsligt stöd et contrario därför kan anses föreligga. Det som utskottsmajoriteten i detta betänkande uttrycker kan tolkas som att zonerna ska upphöra att existera. Detta är i så fall ett exceptionellt och mycket anmärkningsvärt ställningstagande i svensk utrikes- politik. Jag skulle vara tacksam om jag fick förklarat vad utskottsmajoriteten egentligen menar med skriv- ningen. Det är detta som har föranlett oss att skriva vårt särskilda yttrande. Vi har också i betänkandet ett särskilt yttrande om Etiopien och Eritrea och det kan inte vara mer aktu- ellt än just i dag. Det pågår ju ett regelrätt krig mellan Etiopien och Eritrea. Det talas om att ca 500 000 människor, alltså en halv miljon människor, har dö- dats i den här konflikten. Vi moderater föreslår att vi, eftersom det är fråga om krigförande länder, ska suspendera biståndet till båda länderna under den tid kriget pågår och i stället kanalisera det biståndet via enskilda organisationer. Detta har sin verkliga grund i dag med tanke på att man nu står inför en stor svältkatastrof i bl.a. Etio- pien där man återigen går ut och vädjar till västvärl- den om hjälp för att just undvika en svältkatastrof. Det är viktigt att det humanitära biståndet kanali- seras via enskilda organisationer så att det verkligen kommer dit det ska och att man använder de pengar som i dag går direkt till regimen, visserligen riktade till särskilda projekt. Det är en viktig markering från svensk sida att vi inte accepterar den här konflikten och att det heller inte ska utgå några biståndspengar till krigförande länder. Det är bråttom med det humanitära stödet. Jag lyssnade just på nyheterna i morse och fick klart för mig att det redan har offrats ganska många människor i denna svältkatastrof. Det här är oerhört aktuellt, och här måste vi handla snabbt. Ett annat särskilt yttrande som vi har i utskotts- betänkandet rör Taiwan. Det är närmast en tolknings- fråga. Under mom. 33 påpekar vi att man från ut- skottsmajoriteten sida har en formulering som vi tycker är felaktig. Jag vill bara nämna detta för kam- marens ledamöter. Vi skriver: "Utskottets formule- ring 'Utskottet tar generellt avstånd från militära hot som påtryckningsmedel' är inte korrekt. FN-stadgan (art. 51) ger uttryckligen rätt till individuellt och kollektivt självförsvar, vilket kan innebära våldsan- vändning. Sveriges regering (utrikesdeklarationen den 10 februari 1999) formulerar saken så här: 'Det är säkerhetsrådet som har till uppgift att besluta om militär våldsanvändning, förutom i fall av självför- svar eller i extrema nödsituationer'." Det här har vi velat ha som en anteckning med anledning av de hot som har framförts innan valet i Taiwan. Vi tycker inte heller att utskottsmajoriteten med tillräcklig tydlighet har utpekat aggressorn i konflikten mellan Kina fastlandet och Taiwan. Jag kan inte avstå från att nämna något om Kongo. Det har sin bakgrund i att jag besökte Kongo- Brazzaville och Kongo-Kinshasa för inte så länge sedan. Kongo-Brazzaville behandlas i utskottsbetän- kandet, däremot inte Kongo-Kinshasa. Jag ska av det skälet nämna något om Kongo-Brazzaville. Kriget har varit ett sällsynt grymt krig. Det är svårt att överblicka det även om man har varit på plats. Det talas om att över 600 000 människor är eller har varit på flykt. Fortfarande är 200 000 männi- skor försvunna. Den fråga som infinner sig: Finns de här människorna fortfarande ute i skogarna? Ja, kan- ske en del av dem. Fortfarande finns en ström av flyktingar varje vecka, ett par tusen kommer varje vecka. Men fortfarande saknas väldigt många männi- skor. Vi hoppas att de är i livet, inte döda. Då kanske vi står inför en situation att det i tysthet har begåtts ett folkmord i Kongo. Att kriget har varit sällsynt grymt fick vi vittnesmål om när vi var där nere och besökte landet. Vi fick beskrivet för oss grymheter som man inte trodde var möjliga, inte ens i krig. När flyktingarna skulle återvända upprättades det någonting som man kallade en humanitär korridor där flyktingarna skulle kunna återvända trygga. Där skedde förfärliga övergrepp. Det var inte bara det att flyktingarna förnedrades, att de inte fick behålla nå- gonting av de få ägodelar de hade, utan det var sys- tematiska våldtäkter. En person som jag träffade uttryckte det så här: Vi kunde väl stå ut med de um- bäranden som vi utsattes för under flera dagars marsch, att man plockade av oss allt vi hade, att man förnedrade oss på olika sätt och att vägarna var kan- tade med lik, att vi inte fick ta hand om de barn som satt på likhögarna. Men det värsta var flickornas skrik på nätterna när de våldtogs. Det har alltså varit ett sällsynt grymt krig. Hela samhällsstrukturen är i sönderfall. Kongo-Brazzaville behöver otroligt mycket hjälp för att bygga upp landet igen. Det gäller allt ifrån att få strukturer som funge- rar, att bygga upp en demokrati, att få en fungerande statsapparat till att få ett utbildningssystem värt nam- net, att se till att människor får arbete. Det rör sig om mycket. Jag tror att demokratistöd är av utomordent- ligt stor vikt. Jag tror att det är viktigt att vi redan nu från Sveriges sida försöker undersöka möjligheterna att sakteliga bygga upp landet igen. Det är påtagligt vilket starkt civilt samhälle som växer fram i sådana här länder där inget annat fungerar. Det civila sam- hället tar över sådant som normalt sätt skulle skötas av en fungerande statsapparat. Det är också imponerande att se vilken viktig roll kyrkorna har i dessa länder. Våra svenska missionärer har funnits både i Kongo-Brazzaville och i Kinshasa sedan slutet av 1800-talet. Det är påtagligt vilket stort missionärerna har tagit både under kriget och tidigare. Man kan säga att kyrkorna, församlingarna fungerar faktiskt som små samhällen i dag och tar hand om väldigt mycket av det viktiga funktionerna. Det är ett imponerande arbete. Det går också att identifiera demokraterna i dessa länder. Och det ska man också göra i ett uppbygg- nadsskede och samarbeta och stärka dem. Det görs på olika från Sveriges sida med ett utbyte osv. Det har varit väldigt värdefullt att ha varit på plats och kunnat knyta kontakter. Samtliga partier var med på resan, och jag tror att vi med gemensamma krafter kommer att kunna åstadkomma någonting som kommer till godo för både Kongo-Brazzaville och Kongo- Kinshasa. Några ord, fru talman, om Västsahara. Västsahara har ju hitintills väntat på en demokratisk lösning. Det som bestämdes tidigare, att man ska genomföra en folkomröstning, verkar nu komma på skam. Det före- faller inte enligt de informationer jag har som att folkomröstningen skulle kunna ske under 2000. Det här har väckt stor irritation och besvikelse i Västsaha- ra. Det finns indikationer som tyder på att vi kanske har en konflikt på gång i Västsahara. Jag tror att det är viktigt att vi så långt det är möjligt försöker att förhindra att detta sker. Vi har redan ett trettiotal konflikter i världen, och det 30 för många. Det är viktigt att vi inom ramen för FN försöker att åstad- komma att denna folkomröstning kommer att ske så att vi får en demokratisk lösning på den konflikt som varat så länge nere i Västsahara. Jag vill också nämna något om själva utskottsbe- tänkandet, fru talman. Det här är, som jag sade inled- ningsvis, ett motionsbetänkande där man tar upp ett antal länder som varit föremål för motionsyrkanden. Det ger ingen helhetsbild över MR-läget i världen. Jag tycker att det vore lämpligt pröva möjligheten att lösa det här. Man kan göra det på olika sätt. Man kanske skulle kunna få en offentlig skrivelse från regeringen om våra 20 största samarbetsländer, komplettera med kandidatländerna, de som nu står i tur att ingå i EU, och till det foga motionsyrkandena, så att vi får en bättre och heltäckande bild av MR- läget i landet. Jag hoppas att vi ska kunna resonera oss fram till något sådant till nästa gång. Det här ger inte hela sanningen, utan det är mycket som skulle kunna be- handlas i ett betänkande av det här slaget. För att inte vi skulle ta oss vatten över huvudet kanske begräns- ningen till just samarbetsländerna och kandidatlän- derna vore ett bra sätt att komma fram. Vi har en hygglig grund i den årsrapport som UD har kommit med alldeles nyligen och där man beskriver, visserli- gen som en katalogaria, hur situationen ser ut när det gäller mänskliga rättigheter och demokratiseringsut- vecklingen i våra samarbetsländer. Mycket av det arbetet är redan gjort. Man skulle då kunna använda sig av det materialet för att få en officiell skrivelse som utskottet sedan kunde hantera på det sätt som jag har beskrivit. Slutligen vill jag yrka bifall till vår reservation nr 3 under mom. 35. Det handlar om skattebefrielse för Taiwans representationskontor. Här kryper utskottet som vanligt bakom Wienkonventionen. Det är inte relevant i år, och det var inte relevant förra året. Des- sa frågor kan mycket väl hanteras och beslutas av Sveriges riksdag, om bara viljan finns. Men den fanns tydligen inte den här gången heller. 0425391168202 N 2010-01-01 00:00:00 180649 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GN0985/#anf44