2348631 GN0983 Riksdagens snabbprotokoll 1999/2000:83 Onsdagen den 22 mars 1999/2000 83 2000-03-22 00:00:00 Producentansvarets betydelse i avfallshan- teringen 8997AEA6-231E-411F-AB73-E7E1328F86FD 8 KJELL-ERIK KARLSSON (v) v Herr talman! Producentansvarets betydelse för av- fallshanteringen är stor. Därför känns det bra att vi i utskottet har ställt oss bakom huvuddelen av reviso- rernas förslag till åtgärder runt producentansvaret. Vi ser fram emot en bred översyn av producentansvaret där återvinningsmålen, roller och ansvarsfördelning kan klarläggas. Den översynen bör även omfatta en utvidgning av producentansvaret. En sådan översyn bör givetvis även innehålla en miljö- och kon- sekvensanalys av producentansvaret. Avfall ger upphov till flera miljöproblem, och därför måste avfallet minimeras. Deponering på sop- tippar för med sig förorenat lakvatten och genererar tunga och långväga transporter. Vid förbränning bildas miljöfarliga ämnen som dioxiner, och tung- metaller frigörs. Denna sorts hantering av avfallet kan upplevas som ett uppenbart slöseri, eftersom större delen av avfallet skulle kunna användas på nytt. Där- för är källsortering ett viktigt medel för att ta hand om avfallet på ett miljöriktigt sätt. Deponering och för- bränning av avfall och material som kan nyttiggöras är alltså ett slöseri med naturresurser som i längden inte är hållbart och acceptabelt. Framtidens avfallshantering ska inte bindas till en enda lösning. Det verkar som om en del anser att förbränning är lösningen på vårt avfallsproblem. Sopförbränning eller, som branschen hellre uttrycker det, termisk behandling är inte lösningen. Vad som behövs är att det upprättas en långsiktig plan för en successiv skärpning av minskningsmålet för avfall. Det är mängden producerat avfall som behöver mins- kas. Avfallsförbränningen utgör en av de största glo- bala källorna till dioxinbildning. Många har för sig att dioxinutsläppen har minskat, men fortfarande hittar vi dioxin i svenska kvinnors bröstmjölk. EG- kommissionen rapporterade för ett halvår sedan att det dagliga intaget av dioxin för diande barn nu ligger så högt som mellan 27 och 144 gånger gränsvärdet. Detta är alarmerande och måste tas på allvar. Visst har det uppmätta utsläppet av dioxin till luft från förbränningsanläggningar minskat, men det visar inte hela sanningen. Inget försvinner, det bara föränd- ras. Olika undersökningar visar att aska från dessa förbränningsanläggningar innehåller mycket mer dioxin än vad man tidigare har antagit. Hur hanterar vi då askan och slaggen? Har vi garantier för att dioxininnehållet ej vandrar vidare? Läckage sker oavbrutet och okontrollerat när askpartiklar förs i väg med vind och vatten och sprids till miljö och männi- skor. Ett exempel: För något år sedan upptäckte myn- digheter i Tyskland att det fanns dioxin i mjölken. Källan kunde spåras till ett foder som korna åt. Dioxinet kom från dioxinhaltig kalk från en industri- tipp. EG-kommissionen anser att soptippar med aska från förbränningsanläggningar är en av de viktigaste vägarna för dioxinspridning i framtiden. Avfallsförbränning är den största kända dioxin- källan i Sverige och står enligt Greenpeace för cirka hälften av landets dioxinutsläpp. Utsläppen av dioxin från avfallsförbränning beräknas av Greenpeace vara 3 gram till luft och ca 114 gram till aska och slagg. Då ska man veta att ett gram räcker för att hela jor- dens befolkning ska få sin högsta rekommenderade dos. Därför anser vi att dioxiner från olika källor, bl.a. från förbränning, måste elimineras. Det räcker inte bara med en minskning. Uppkomsten måste förhind- ras, och därför är filterlösningar och deponering av aska som innehåller dioxin ingen lösning - det bara flyttar problemet. Det behöver utarbetas strategier för eliminering av dioxin. Därför är det positivt att Sveri- ge i förhandlingarna om det första globala avtalet mot miljögifter kräver att avtalet ska innebära eliminering av tolv farliga ämnen inklusive dioxin. Detta ställer förväntningar även på hemmaplan när det gäller av- fallshanteringen, om man inte vill ha dubbel bokfö- ring. Herr talman! Sverige bör enligt vår uppfattning söka mer hållbara och miljövänligare lösningar för avfallshanteringen än förbränning. Med den avfalls- skatt som nu är införd och som endast omfattar avfall som går till deponering kommer troligen mängderna avfall som förbränns vid nuvarande och kommande förbränningsanläggningar att öka kraftigt. Detta framgår klart av de planer som finns på utbyggnad och nybyggnad av förbränningsanläggningar på ett antal orter. Vad vi redan nu kan se är att det sker import av avfall från Norge till Sverige för förbränning på grund av att Norge har en skatt på förbränning av avfall. Likaså sker enligt Fjärrvärmetidningen en import från Tyskland av avfall och sopor. Detta sker på grund av att de tyska förbränningsanläggningarna tar ut en mycket hög avgift för att använda avfall som bränsle. Många avfallsproducenter i Tyskland har upptäckt att det blir billigare att bränna avfallet i Sverige, även om de måste köra hit det på lastbil. Att det blir billi- gare att köra avfallet till Sverige för förbränning beror enligt tidningen på de oerhört stränga utsläppskrav som nu ställs på de tyska anläggningarna. I samma tidning kan man även utläsa att det lär komma mer förorenat avfall till de svenska anläggningarna från övriga Europa. Vad vi alltså kan se är att sopor har blivit en han- delsvara och en giftspridare. Vad vi vill är att söka mer hållbara och miljövänliga vägar för avfallshante- ringen än förbränning. Vi anser att ingen nybyggna- tion eller kapacitetsutökning av sopförbränningsan- läggningar bör ske. För att stimulera till avfallsminimering, materi- alåtervinning och biologiska behandlingsmetoder bör förbränning av avfall beskattas. Herr talman! För tids vinnande yrkar jag bifall ba- ra till reservationerna nr 8 och 14, men givetvis står partiet bakom även sina övriga reservationer. 0883123676901 N 2010-01-01 00:00:00 180125 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GN0983/#anf8