2348628 GN0980 Riksdagens snabbprotokoll 1999/2000:80 Onsdagen den 15 mars 1999/2000 80 2000-03-15 00:00:00 Lönebildning och arbetsrätt 76521B86-84C4-4D0A-9F8D-DBBAAA5DCE59 3 STEFAN ATTEFALL (kd) kd Fru talman! Lönebildningen är central för syssel- sättning och tillväxt. Det har regeringen tydligt po- ängterat alltsedan 1995 i olika ekonomisk-politiska propositioner. Även i det EMU-beslut som den soci- aldemokratiska kongressen nyligen tog är lönebild- ningen en av nyckelfaktorerna innan Sverige kan vara moget för en anslutning. Samtidigt vet vi att Sverige har halkat efter rejält i den s.k. välståndsligan och att den ekonomiska ut- vecklingen under 1980- och 1990-talen har varit sämre än för flertalet OECD-länder. De senaste årens tillväxt har inte varit tillräcklig för att ta igen Sveriges fall i välståndsligan sedan 1970, då vårt land var ett av de rikaste i världen. Trots att Sveriges BNP- tillväxt i dag är högre än i några av våra grannländer skulle det ta över 20 år att återta den topposition som vi hade under 1970-talets första hälft. Under de senaste 20 åren har den svenska löne- bildningen fungerat dåligt. Lönerna i Sverige har ökat snabbare än i våra viktigaste konkurrentländer. Tidi- gare har detta dolts genom ständigt återkommande devalveringar. Nu är den vägen stängd och låginfla- tionspolitiken etablerad. Därför måste också löne- bildningen fungera bättre och leda till avtal i sam- klang med konkurrentländerna om vi ska få ned den höga arbetslösheten. Hans Andersson sade att lönebildningen har fun- gerat bra under senare år, men det stämmer inte. Det visar också en rapport från Näringsdepartementet, som Mona Sahlin säkert känner till. Den heter Benchmarking av näringspolitiken. Den visar just att "lönekostnaderna i företagssektorn ökade väsentligt snabbare än i flertalet övriga OECD-länder 1997-98". Det är under senare år, Hans Andersson. Även vid en jämförelse mellan förändringar i lönekostnader och produktivitet ligger Sverige förhållandevis dåligt till. Vidare heter det i rapporten: "Även om man tar hän- syn till arbetsmarknadsläget finner man att den svenska lönebildningen inte fungerade speciellt väl, utan man har hamnat tillsammans med Spanien, Fin- land, Irland och England i en grupp som verkar klara detta sämst." Till detta kan läggas att vi mitt i en rejäl högkon- junktur har 9 % arbetslöshet, när vi räknar in dem som är i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Det är närmare 400 000 enskilda individer. Mot den här bakgrunden, vad levererar då rege- ringen och statsrådet Mona Sahlin för slags proposi- tion? Vad handlar den om? Jo, den handlar om inrät- tande av ett medlingsinstitut, och bara detta. Vi kristdemokrater stöder i huvudsak inrättande av detta institut - eller ska jag hellre säga utveckling av den befintliga myndigheten Statens förliknings- mannaexpedition? Det kan man ju säga att det är. Jag tror att medlingsinstitutet kan fylla en viktig roll i vissa lägen för att medverka till samordnade avtalspe- rioder, ge råd och stöd, främja en sund lönebildning och ha verktyg för att kunna kyla ned när en konflikt börjar växa fram och också agera som medlare. Fru talman! Vi anser att det endast är arbetsmark- nadens parter som kan utveckla löneformer och an- ställningsvillkor som är anpassade till dagens och morgondagens arbetsmarknad med dess snabba om- vandlingstakt och allt större variation i anställnings- former, arbetstid och arbetsorganisation. Inrättandet av ett medlingsinstitut får därför inte leda till statlig inkomstpolitik. Det är viktigt att betona att det även fortsättningsvis är arbetsmarknadens parter som har huvudansvaret för lönebildningen. Det får inte vara så att parternas ansvar avtar. Men jag betonar, vilket är viktigt, att ett inrättande av ett medlingsinstitut inte löser lönebildnings- problemen i Sverige. Det kan spela en viss roll, och därför stöder vi förslaget i dess väsentliga delar. Men i den rapport från Näringsdepartementet som jag nyss nämnde står det att vi har "ett genuint problem med vår lönebildning". Och med lönebildning menar rap- portförfattarna både den generella löneökningstakten och lönebildning som ger incitament till högre utbild- ning och kompetens och ansvarstagande. Frågan jag måste ställa till statsrådet Mona Sahlin, socialdemokraten Björn Kaaling i utskottet och Hans Andersson är: Anser ni att vi har löst det "genuina problemet" med lönebildningen med denna proposi- tion och detta betänkande? Det är nyckelfrågan för dagens debatt. Det anmärkningsvärda med den proposition om lönebildning som vi i dag ska ta ställning till är att den uteslutande handlar om den totala löneöknings- takten, trots att vår lönebildning lider av flera andra centrala problem. I alltför liten utsträckning uppmunt- ras kunskaps- och kompetensutveckling. Orsaken till detta är bl.a. de höga skattekilarna samt den samman- pressade lönestrukturen. För att tala klartext: Det är för dålig ekonomisk utdelning för en undersköterska att sätta sig på skol- bänken och bli sjuksköterska. Många offentligt an- ställda akademiker har lägre livslöner än personer inom den privata sektorn som bara har gymnasieut- bildning som högsta utbildningsnivå. Vi ser framväx- ande flaskhalsar på arbetsmarknaden som ett tecken på att rörligheten mellan yrken, branscher och orter inte fungerar tillfredsställande på grund av att lö- nestrukturer och skattesystem inte är anpassade. Vi kristdemokrater har några punkter som jag gärna skulle vilja trycka på som är viktiga för att främja en god lönebildning. 1. För att uppmuntra arbete, utbildning, kompe- tensutveckling och ökat ansvarstagande måste skatten på arbete sänkas för alla, exempelvis ge- nom ett höjt grundavdrag. Marginalskatterna och olika former av marginaleffekter måste hållas ne- re. Maximal marginalskatt ska vara 50 % i enlig- het med skattereformen. 2. Arbetslöshetsförsäkringen betalas i dag genom relativt blygsamma medlemsavgifter, arbetsgi- varnas arbetsmarknadsavgifter men framför allt över statsbudgeten. Försäkringen ska vara obli- gatorisk och gälla för alla och i större utsträck- ning finansieras genom avgifter från de försäkra- de. När arbetslösheten stiger ökar avgifterna, och när den sjunker minskar de. En sådan modell ger incitament för en bättre fungerande lönebildning. Löntagarna kompenseras genom sänkta inkomst- skatter, exempelvis genom höjt grundavdrag. 3. Vinstdelningssystem för de anställda kan med fördel utgöra en del i den framtida lönebildning- en. Ett sådant system skapar en god och flexibel koppling mellan företagens vinster och de an- ställdas ersättningar. Arbetsgivaravgifter bör inte tas ut på ersättning från ett vinstdelningssystem. 4. För att utbildning ska premieras bättre och bristyrken ska kunna locka till sig arbetskraft måste lönebildningen ge utrymme för en bättre löneutveckling inom dessa yrken jämfört med hur det fungerat hitintills. Därmed kan också ökade möjligheter skapas för tillkomst av arbeten inom branscher med relativt låga ingångslöner. Fler sådana arbeten ökar möjligheten för många att komma ut på arbetsmarknaden. Skattesänk- ningar för låginkomsttagare kan då underlätta en sådan process. Fru talman! När man läser utskottsmajoritetens text i betänkandet ser man att de ödslar stor energi på att polemisera mot oppositionen. Det är i och för sig trevligt att vi uppmärksammas. De mer halsbrytande och inkonsekventa argumenten finner vi i början, där det hävdas att vi kristdemokrater vill ha mer av statlig styrning och att vi lägger oss i för mycket i sådant som arbetsmarknadens parter ska sköta. Men vad är det vi föreslår? Jo, det är, som jag nyss nämnde i mitt tal, skatteförändringar och strukturella åtgärder som skapar bättre förutsättningar för en sundare lönebild- ning. På s. 17 i utskottsmajoritetens text står precis det- ta, nämligen att lönebildningen "verkar inom en ram som består av den ekonomiska politiken i stort, av arbetsmarknadspolitiken, skatte- och transfererings- politiken, socialpolitiken m.m.". Det måste väl vara tillåtet att försöka ändra i dessa ramar för att främja en bättre fungerande lönebildning utan att beskyllas för statlig inkomstpolitik. Eller menar inte utskotts- majoriteten vad man själv skriver i sitt betänkande? Fru talman! Det är glädjande att vi i detta betän- kande kan samla en majoritet för att förbjuda stridsåt- gärder mot enmans- och familjeföretag. Med hot om blockad tvingas exempelvis ett företag där bara fa- miljemedlemmarna arbetar att teckna kollektivavtal, med höga kostnader som följd. Rätten att stå utanför existerar i praktiken inte. Lika självklart som det är att denna rättighet borde finnas bör det vara att före- taget tecknar kollektivavtal när de har anställda som kräver ett sådant. Regeringens egen utredare, förre statssekreteraren socialdemokraten Svante Öberg, har utrett detta och föreslagit att ett förbud mot stridsåtgärder mot en- mans- och familjeföretag ska införas. Regeringen och Mona Sahlin var också inne på denna linje ett tag, men fick backa efter protester från LO. LO har ju tydligen haft veto på vad som får stå i denna proposi- tion. Argumentet för att inte ta med detta förbud blev att LO har lovat att de förbund som fortfarande an- vänder denna möjlighet ska ändra i sina avtal så att arbetsgivarna förvisso ska tvingas teckna avtal men slippa betala en del avgifter som man tidigare tagit ut. En fråga man ställer sig är varför fackförbunden inte kunde ställa upp på detta tidigare, eftersom de nu lovar att göra det. Jag har själv erfarenhet av att min pappa blev utsatt för just denna typ av stridsåtgärder fast han inte hade några anställda och var enmansfö- retagare. Jag tycker att det är en elementär rättvisefråga och en viktig principfråga att man inte ska behöva betala en avgift för något man inte utnyttjar och att man ska kunna stå utanför när man är egenföretagare eller familjeföretagare. Allt talar för att vi behöver anta det lagförslag som finns i detta betänkande om vi ska få ordning på detta område och kunna hävda viktiga grundläggande principer. Fru talman! Får jag slutligen kommentera vad som i detta sammanhang kanske är en detalj, men en viktig sådan för många mindre företag. Det gäller reservation 26, som bl.a. vi kristdemokrater står bak- om, om semesterlön vid särskilt utbildningsbidrag. Det är ett utmärkt exempel på hur regelsystem utfor- mas utan hänsyn tagen till småföretagens speciella situation. De som studerar med särskilt utbildningsbidrag får sin semesterlön betald av sina arbetsgivare, även för den tid de studerat. Samtidigt ska arbetsgivaren betala semesterlön för den som vikarierar för den studieledige - alltså dubbel semesterlön. Det kan givetvis inte vara rimligt. Det måste vara så att den som betalar lön och ersättning också ska stå för se- mesterersättningen. Men socialdemokrater, vänsterpartister och miljö- partister röstar emot och tycker att nuvarande ordning är rimlig och bra. Samtidigt säger man sig vilja för- enkla för småföretagen, men det är som vanligt mycket prat och ingen konkret handling. Den som med trovärdighet vill förenkla för småföretagarna måste rätta till denna typ av brister. Det ska bli mycket intressant att höra statsrådets Sahlins kommentar till detta. Är det en rimlig ordning att den som studerar i kunskapslyftet och får ersätt- ning från staten för detta ska få semesterlön från arbetsgivaren, samtidigt som arbetsgivaren betalar semesterlön för vikarien? För ett stort företag spelar det kanske ingen större roll, men för ett litet företag kan det vara oerhört väsentligt och viktigt. Det skapar mycket irritation, och det strider helt mot de uttalan- den som kommer från Näringsdepartementet om att förenkla för småföretagen. Fru talman! Jag står naturligtvis bakom samtliga kristdemokratiska reservationer, men för tids vinnan- de ska jag nöja mig med att yrka bifall till reservatio- nerna 2 och 26. På en punkt vill jag dock yrka bifall till utskottets majoritetstext, nämligen vad beträffar mom. 9 angående förbud mot blockad av enmans- och familjeföretag. 0745549193810 N 2010-01-01 00:00:00 179816 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GN0980/#anf3