2348555 GN097 Riksdagens snabbprotokoll 1999/2000:7 Torsdagen den 23 september 1999/2000 7 1999-09-23 00:00:00 Aktuell debatt: Inslagen av privata alterna- tiv i sjukvården aktuell debatt F5C3386A-8D3C-4396-A752-41BFAC715517 4 CHRIS HEISTER (m) m Fru talman! Det är alltid köer när Socialdemokra- terna styr sjukvården. Enligt Socialstyrelsen står över 100 000 människor i kö och väntar på vård. Många far oerhört illa i väntan på behandling och operation. Särskilt svårt är det för barnen och de gamla. Kommer ni ihåg att det var precis likadant i slutet på 80-talet? Köerna växte lavinartat då också, och människor dog t.o.m. i väntan på operation. Så kom valet 1991, och den borgerliga regeringen tillträdde. Vi införde en vårdgaranti. På många håll ändrades också organisationen i sjukvården så att patienter och personal fick större inflytande över vården, och landstingspolitikerna och landstingsbyråkraterna mindre. Förbättringarna i sjukvården kom väldigt snabbt. I mitt eget landsting, Stockholms läns lands- ting, gick vi från 30 000 människor i kö till nästan inga köer alls på mindre än två år. Så här skrev Aftonbladet sommaren 1993: Vård- köer utan slut och korridorer överfulla med patienter. Det var bilden av svensk sjukvård i valrörelsen 1991. Nu är köerna nästan borta. Efter regeringsskiftet 1994 när Socialdemokrater- na kom till makten dröjde det inte länge förrän man ställde till det för patienterna igen. Politiska beslut och byråkratiska regleringar styrde återigen vården i stället för personalen och patienterna. Nu är vi där igen, 100 000 sjuka i kö. Men det är inga köer till anställning i vården. När man söker personal i landstingen är det väldigt svårt att få folk. Man vill helt enkelt inte jobba i landsting- en. Fler och fler söker sig t.o.m. bort därifrån. När landstingen nu söker personal vågar man inte skriva att landstingen är arbetsgivare. I stället säger man att Södersjukhuset söker 20 nya sjuksköterskor. Så långt har det gått att man inte ens vågar säga att det är landstingen som är arbetsgivare. Om vi ska klara sjukvården i Sverige måste vi se till att de som vill ta initiativ, de som vill vårda, också får chansen att göra detta. För några veckor sedan ställde vi moderater en fråga till svenska folket. Vi gjorde det med hjälp av opinionsinstitutet Skop. Vi frågade om svenska folket trodde att fler vill arbeta i vården om det finns både privata och offentliga arbetsgivare. Det visade sig att åtta av tio svenskar tror att fler vill arbeta i vården om det också finns privat sjukvård. Man tror att privata arbetsgivare skulle betyda bättre möjligheter för per- sonalen att utvecklas. Man är också övertygad om att kvaliteten skulle bli bättre även i landstingssjukvår- den om det fanns mer privat sjukvård. Svenska folket tycker helt enkelt att det är bra med privat sjukvård och att det också är bra för landstingens sjukvård. I valet i höstas fick vi moderater, tillsammans med våra borgerliga bröder och systrar, ansvaret för vår- den i de delar av landet där det hade gått som längst, där svårigheterna var som störst och där kravet på förändringar också var väldigt stort, nämligen i Väst- ra Götaland, i Skåne och i Stockholms län. Det handlar om nästa halva Sveriges befolkning. Beske- det från väljarna var entydigt: Sjukvården måste bli bättre. Vi vill slippa köa. Vi vill få vård när vi behö- ver den och med den kvalitet som vi själva avgör genom att vi själva kan välja bort dålig vård och söka oss till den goda vård vi behöver. Nu har vi i de borgerligt styrda landstingen på- börjat det mödosamma arbetet att förbättra sjukvår- den. Vi inför vårdgarantin igen och kortar köer. Alla människor har rätt att få vård i tid. Nu, efter bara ett år, kan man i Stockholms läns landsting se att köerna nästan är borta på de gamla vårdgarantiområdena. Vi öppnar för mångfald och valfrihet, ökar inflytandet för personalen och minskar landstingsbyråkratin. Vi ger utrymme för ökad flexibilitet, entreprenörskap och nya kanaler när det gäller efterfrågan på och utbud av vårdtjänster. Detta gör vi för att se till att varje krona som satsas på sjukvården används på allra bästa sätt. Vad gör då den socialdemokratiska regeringen? Deras sjukvårdspolitik kan sammanfattas i några få ord. Det är: Usch, fy, nej, stoppa, hindra och förbjud. I rädsla att förlora makten över sjukvården är de t.o.m. beredda att lagstifta mot sjukvård. Fru talman! Egentligen handlar det om att man är rädd för att den borgerliga politiken i landstingen ska lyckas och att vi ska få en sjukvård med framtidstro för personalen och valfrihet och trygghet för patien- terna. Det är den snäva partitaktiken som styr Social- demokraterna i denna fråga, inte omtanken om sjuka och gamla. Jag tycker att Lars Engqvist för en gångs skull skulle försöka bortse från den kortsiktiga partitakti- ken och ta bort de socialistiska skygglapparna och i stället ansluta sig till oss som ser sjukvårdens pro- blem och som försöker göra någonting åt dem. Jag och alla andra vill inte vara oroliga för att våra gamla föräldrar ska bli sjuka och hamna i en kö. Vi vill att de ska få vård när de behöver den och kunna välja den vård som passar dem bäst. Det vore bra om Lars Engqvist i den här debatten kunde lova att han inte ska lägga sin kraft på att förhindra sjukvård utan att han i stället ska ta vara på alla de goda krafter som vill vara med och utveckla den svenska sjukvården. (Applåder) 0478345475910 N 2010-01-01 00:00:00 171840 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GN097/#anf4