<anforande>
<dok_hangar_id>2348555</dok_hangar_id>
<dok_id>GN097</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1999/2000:7 Torsdagen den 23 september</dok_titel>
<dok_rm>1999/2000</dok_rm>
<dok_nummer>7</dok_nummer>
<dok_datum>1999-09-23 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Aktuell debatt: Inslagen av privata alterna- tiv i sjukvården</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>aktuell debatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>F5C3386A-8D3C-4396-A752-41BFAC715517</anforande_id>
<anforande_nummer>4</anforande_nummer>
<talare>CHRIS HEISTER (m)</talare>
<parti>m</parti>
<anforandetext>Fru talman! Det är alltid köer när Socialdemokra-
terna styr sjukvården. Enligt Socialstyrelsen står över
100 000 människor i kö och väntar på vård. Många
far oerhört illa i väntan på behandling och operation.
Särskilt svårt är det för barnen och de gamla.
Kommer ni ihåg att det var precis likadant i slutet
på 80-talet? Köerna växte lavinartat då också, och
människor dog t.o.m. i väntan på operation. Så kom
valet 1991, och den borgerliga regeringen tillträdde.
Vi införde en vårdgaranti. På många håll ändrades
också organisationen i sjukvården så att patienter och
personal fick större inflytande över vården, och
landstingspolitikerna och landstingsbyråkraterna
mindre. Förbättringarna i sjukvården kom väldigt
snabbt. I mitt eget landsting, Stockholms läns lands-
ting, gick vi från 30 000 människor i kö till nästan
inga köer alls på mindre än två år.
Så här skrev Aftonbladet sommaren 1993: Vård-
köer utan slut och korridorer överfulla med patienter.
Det var bilden av svensk sjukvård i valrörelsen 1991.
Nu är köerna nästan borta.
Efter regeringsskiftet 1994 när Socialdemokrater-
na kom till makten dröjde det inte länge förrän man
ställde till det för patienterna igen. Politiska beslut
och byråkratiska regleringar styrde återigen vården i
stället för personalen och patienterna. Nu är vi där
igen, 100 000 sjuka i kö.
Men det är inga köer till anställning i vården. När
man söker personal i landstingen är det väldigt svårt
att få folk. Man vill helt enkelt inte jobba i landsting-
en. Fler och fler söker sig t.o.m. bort därifrån. När
landstingen nu söker personal vågar man inte skriva
att landstingen är arbetsgivare. I stället säger man att
Södersjukhuset söker 20 nya sjuksköterskor. Så långt
har det gått att man inte ens vågar säga att det är
landstingen som är arbetsgivare.
Om vi ska klara sjukvården i Sverige måste vi se
till att de som vill ta initiativ, de som vill vårda, också
får chansen att göra detta.
För några veckor sedan ställde vi moderater en
fråga till svenska folket. Vi gjorde det med hjälp av
opinionsinstitutet Skop. Vi frågade om svenska folket
trodde att fler vill arbeta i vården om det finns både
privata och offentliga arbetsgivare. Det visade sig att
åtta av tio svenskar tror att fler vill arbeta i vården om
det också finns privat sjukvård. Man tror att privata
arbetsgivare skulle betyda bättre möjligheter för per-
sonalen att utvecklas. Man är också övertygad om att
kvaliteten skulle bli bättre även i landstingssjukvår-
den om det fanns mer privat sjukvård. Svenska folket
tycker helt enkelt att det är bra med privat sjukvård
och att det också är bra för landstingens sjukvård.
I valet i höstas fick vi moderater, tillsammans med
våra borgerliga bröder och systrar, ansvaret för vår-
den i de delar av landet där det hade gått som längst,
där svårigheterna var som störst och där kravet på
förändringar också var väldigt stort, nämligen i Väst-
ra Götaland, i Skåne och i Stockholms län. Det
handlar om nästa halva Sveriges befolkning. Beske-
det från väljarna var entydigt: Sjukvården måste bli
bättre. Vi vill slippa köa. Vi vill få vård när vi behö-
ver den och med den kvalitet som vi själva avgör
genom att vi själva kan välja bort dålig vård och söka
oss till den goda vård vi behöver.
Nu har vi i de borgerligt styrda landstingen på-
börjat det mödosamma arbetet att förbättra sjukvår-
den. Vi inför vårdgarantin igen och kortar köer. Alla
människor har rätt att få vård i tid. Nu, efter bara ett
år, kan man i Stockholms läns landsting se att köerna
nästan är borta på de gamla vårdgarantiområdena. Vi
öppnar för mångfald och valfrihet, ökar inflytandet
för personalen och minskar landstingsbyråkratin. Vi
ger utrymme för ökad flexibilitet, entreprenörskap
och nya kanaler när det gäller efterfrågan på och
utbud av vårdtjänster. Detta gör vi för att se till att
varje krona som satsas på sjukvården används på allra
bästa sätt.
Vad gör då den socialdemokratiska regeringen?
Deras sjukvårdspolitik kan sammanfattas i några få
ord. Det är: Usch, fy, nej, stoppa, hindra och förbjud.
I rädsla att förlora makten över sjukvården är de
t.o.m. beredda att lagstifta mot sjukvård.
Fru talman! Egentligen handlar det om att man är
rädd för att den borgerliga politiken i landstingen ska
lyckas och att vi ska få en sjukvård med framtidstro
för personalen och valfrihet och trygghet för patien-
terna. Det är den snäva partitaktiken som styr Social-
demokraterna i denna fråga, inte omtanken om sjuka
och gamla.
Jag tycker att Lars Engqvist för en gångs skull
skulle försöka bortse från den kortsiktiga partitakti-
ken och ta bort de socialistiska skygglapparna och i
stället ansluta sig till oss som ser sjukvårdens pro-
blem och som försöker göra någonting åt dem. Jag
och alla andra vill inte vara oroliga för att våra gamla
föräldrar ska bli sjuka och hamna i en kö. Vi vill att
de ska få vård när de behöver den och kunna välja
den vård som passar dem bäst. Det vore bra om Lars
Engqvist i den här debatten kunde lova att han inte
ska lägga sin kraft på att förhindra sjukvård utan att
han i stället ska ta vara på alla de goda krafter som
vill vara med och utveckla den svenska sjukvården.
(Applåder)
</anforandetext>
<intressent_id>0478345475910</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>171840</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GN097/#anf4</protokoll_url_www>
</anforande>
