2348611 GN0963 Riksdagens snabbprotokoll 1999/2000:63 Onsdagen den 9 februari 1999/2000 63 2000-02-09 00:00:00 Utrikespolitisk debatt utrikespolitisk debatt D166E2D8-4551-4CDA-BE03-0E364C964C51 6 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp) fp Fru talman! En sådan här dag som i dag när vi diskuterar utrikespolitik kan man naturligtvis fråga sig: Vad är utrikespolitikens yttersta syfte? Vad är det utrikespolitiken strävar efter? Hade det varit en skol- debatt hade det inte varit någon tvekan om att det var skolans bästa som vi hade diskuterat. Hade det gällt försvaret hade det varit på ett annat sätt begränsat. Utrikespolitiken blir väldigt vid. Jag skulle ändå vilja koncentrera det hela till att utrikespolitik är att förhindra krig. Utrikespolitik är att bygga fred, att ge förutsättningar för att trygga en fredlig värld. För att nå dithän, för att klara av detta uppdrag fordras det att bryta ned gränser mellan människor, folk, länder. Det är ett redskap i byggandet av en fredlig värld - bryta ned gränser. Därför har jag aldrig förstått partier och företrädare som för en politik som är mer isolationistisk och mer för att bygga upp murar än att bryta ned gränser. Jag säger detta med personlig erfarenhet. Jag har kommit till den åldern nu att jag kan blicka tillbaka några decennier. När jag som född västgöte flyttade till Östergötland var det inga problem. Det gick mycket bra. Hade jag varit född ett antal hundra år tillbaka i tiden hade det varit ett problem. Det var spänningar mellan östgötar och västgötar. Det går fortfarande skrönor mellan östgötar och västgötar. När jag på 50-talet gjorde min första utlandsresa till Norge var jag tvungen att ha ett pass. Det tycker vi är absurt i dag. Vi bryter ned gränser. Vi reser till varandra, vi besöker varandra, vi jobbar i varandras länder. Det är omöjligt med krig mellan nordiska länder i dag. I början av 1900-talet var det inte omöj- ligt med krig mellan Sverige och Norge, det var mycket nära. Nu har vi gått vidare. Vi har äntligen blivit med- lemmar i EU. Folkpartiet har drivit det i många år, i decennier. Vi är glada att vi äntligen blivit medlem- mar - för att bryta ned gränser, för att bygga ett fred- ligt Europa, för att öka förståelsen mellan människor. Och vi går vidare. Vi önskar få in fler medlem- mar. Vi tycker att det är en av de viktigaste uppgif- terna nu när vi går in som ordförande nästa år, 2001, att utvidgningen fortsätter, att vi skapar de rätta förut- sättningarna för detta. Bryt ned gränser! Det finns en yrkesgrupp som har satt det som sitt emblem: Läkare utan gränser. De vill inte se några gränser. Humaniteten känner inga gränser. De arbetar där det är som svårast. Jag lyssnade till James Orbinski, som höll talet i Oslo den 10 december förra året när Läkare utan gränser fick Nobels fredspris. Han sade följande: "Om konflikter och krig är staternas angelägenheter så är brotten mot humanitetens lagar, krigsförbrytel- ser och brott mot mänskligheten inte bara något som angår oss alla, utan också ett ansvar som bäres av alla stater." Och han fortsatte så här: "Humanitära insatser är inte ett redskap för att av- sluta krig och skapa fred. Det är ett medborgarnas svar på politikernas misslyckande. Det faktum att det, i det korta perspektivet, finns behov av humanitära insatser är i sig bevis för att ett sådant politiskt ansvar måste tas." Hans budskap är att politikerna och utrikespoliti- ken måste skapa sådana förutsättningar att Läkare utan gränser inte behövs. Det är visionen. Det är, som det har sagts här tidigare, civilbefolk- ningen, medborgarna, den lilla enskilda människan som kommer i kläm i krigssituationer, och krigssitua- tioner blir det alltmer inom länder. Folkrätten måste därför lyftas upp, och det har också utrikesministern gjort i sin deklaration, vilket jag välkomnar. Det är bra. Vi har haft interpellationsdebatter här på det temat under årens lopp. Jag har bl.a. interpellerat just när det gällt frustrationen att FN inte kan ingripa. Jag har då refererat till Carlsson-Ramphal-rapporten, som förre statsministern Ingvar Carlsson varit med och skrivit. Där finns öppningar för att ändra i FN- stadgan för att ge FN mera kraft. Nu har jag förstått i diskussionen att det näst intill är omöjligt att ändra i FN-stadgan, för att man tror att man river upp för mycket av annat. Man vet inte riktigt var man skulle hamna i slutändan. Men i vilket fall som helst har Carlsson-Ramphal-rapporten haft det goda med sig att den har satt fart på en mycket viktig diskussion. Man kan inte längre hänvisa till att det är statens inre angelägenhet hur man behandlar sitt eget folk utan världssamfundets. Grupper av stater måste ibland gripa in, som vi har sett i Europa under senare år. En modern folkrätt måste i högre grad stå på människornas, medborgarnas sida, inte bara på stater- nas sida, precis så som James Orbinski framhöll i sitt tal i Oslo. Läkare utan gränser - politik utan gränser. Fru talman! Om ett år övertar Sverige ordförande- skapet för EU. Det innebär många och svåra uppgifter att ta hand om. Men ordförandeskapet innebär även chans till profilering och möjlighet att påverka inrikt- ningen på politiken i EU. För att lyckas med ordför- andeskapet måste vi vara väl förberedda på vår upp- gift, sätta upp klara och tydliga mål och ange vad vi vill uppnå. Jag välkomnar de kontakter som både statsministern och utrikesministern nu tar med de olika partierna i Sveriges riksdag för att lägga upp planer för hur vi ska arbeta med ordförandeskapet nästa år. Det blir inte bara en regeringens angelägen- het utan bör på något sätt vara, för att vara helt tydlig, svenska folkets angelägenhet. EMU-frågan måste lösas. Här har vi tyvärr tappat tempo i Sverige, mycket beroende på regeringens tövande i denna fråga. Vi förstår varför. Man är oense i regeringen när det gäller det tredje steget i EMU. Det har förlamat. Det är klart att det hade varit en helt annan situation för Sverige om vi nu när vi blir ordfö- rande hade kunnat göra det med full kraft, så att när finansministrarna ska träffas hade den svenske fi- nansministern Bosse Ringholm kunnat vara ordföran- de. Nu får han lämna över klubban till den belgiske finansministern. Själv får Bosse Ringholm sitta utan- för dörren och bara gissa vad man diskuterar där inne. Det är naturligtvis olyckligt. Jag ser att utrikesministern har publicerat en arti- kel i Dagens Nyheter av i dag. Så jag ska inte anklaga utrikesministern, eftersom jag förstår att Anna Lindh är för att Sverige ska gå med i EMU. Men jag hoppas att utrikesministern i fortsättningen har större fram- gång med att övertyga de av sina kolleger i regering- en som strävar emot. Som sagt, vi tappar tempo i den frågan och det påverkar vårt ordförandeskap. Jag har talat mycket om gränser. En gräns som alltid har oroat mig och som jag fortfarande känner oro för är om EU sätter upp gränser mot resten av världen. Det får inte bli en Fästning Europa. EU måste föra en generös, genomtänkt, solidarisk asyl- politik och en framsynt biståndspolitik. I det sam- manhanget har jag också lite kritik mot regeringen. Enligt min och Folkpartiets mening har EU fortfa- rande alltför mycket kontakt med sina gamla koloni- ala vänner. Det ska vara fattigdomskriteriet som av- gör vilka länder som EU ska arbeta med, inte vilka historiska band det finns. Den kretsen måste alltså utvidgas. Sedan har vi i Sverige också tappat tempo i bi- ståndspolitiken, som jag ser som en investering i framtiden i en fredlig värld. Tillsammans med Väns- terpartiet och Miljöpartiet har regeringen kraftigt sänkt biståndet. För tre decennier sedan fattade riks- dagen ett beslut om att 1 % av bruttonationalproduk- ten skulle gå till bistånd. Detta har tyvärr den social- demokratiska regeringen svikit. Med den ökningstakt som man nu har i biståndet skulle det ta 40 år innan vi är där. Folkpartiet har lagt fram ett förslag för riksdagen att man ska vara tillbaka till enprocentsmålet minst inom en tioårsperiod. Det tycker vi borde vara rim- ligt, och det har vi också lagt fram budgetförslag om. När det gäller säkerhetspolitiken vill jag citera det som Sverker Åström skrev i gårdagens Dagens Ny- heter. Han skrev så här: "Det är uteslutet att regering- en i utrikesdebatten den 9 februari skulle inskränka sig till att mekaniskt upprepa formeln från 1992, vilken var anpassad efter det kalla kriget och som nu är hopplöst förlegad." Och vad gör utrikesministern? Jo, just detta, dvs. upprepar den gamla formeln. Jag vill ställa en fråga till utrikesministern. Det har tidigare sagts att vice statsministern näst intill har bejakat Sverker Åströms uttalande. Vad säger utri- kesministern? Är det inte dags för en omformulering? Vi har lämnat begreppet neutralitet bakom oss. Sverige ingår ju i en mängd allianser. Folkpartiet vill gå ytterligare ett steg. Neutraliteten är passerad och historisk, men vi ska vara beredda att ingå i allianser. Det är väl ingen hemlighet att Folkpartiet har fattat beslut om att stödja ett svenskt medlemskap i Nato. Nato är den kraft som under sista delen av 1900- talet har varit aktör och på olika sätt med mycket offer från USA hjälpt till i Europa. Hur många ameri- kaner är det inte som har fått sätta livet till för Euro- pas skull? Nu kommer länderna i Baltikum och Fin- land att söka medlemskap i Nato. Då är det naturligt att också Sverige gör det. Det finns andra länder i Europa som redan har kommit med i Nato, t.ex. Po- len. Det var ett stort steg för att skapa stabilitet i Eu- ropa. Jag skulle vilja att utrikesministern kommenterade min fråga, dels när det gäller biståndet och den låga profil som regeringen har därvidlag, dels när det gäller neutraliteten och hur utrikesministern ser på det framtida alliansbyggandet i Nato. 0738969851001 N 2010-01-01 00:00:00 178174 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GN0963/#anf6