2348611 GN0963 Riksdagens snabbprotokoll 1999/2000:63 Onsdagen den 9 februari 1999/2000 63 2000-02-09 00:00:00 Utrikespolitisk debatt utrikespolitisk debatt 9B7AD611-A70D-43FC-AD86-AF0EF1AFA320 5 MARIANNE ANDERSSON (c) c Fru talman! Vid millenniets första utrikesdebatt finns det anledning att göra en kort tillbakablick på det sekel som vi nyss lämnat bakom oss. Det har varit det århundrade då demokratin fick sitt stora genom- brott. Teknikkutvecklingen har fört människan till månen och kopplat ihop människor från jordens alla länder i det världsomspännande datanätet Internet. Men det har också varit ett århundrade där två världs- krig har ägt rum, där ofattbar ondska tagit sig uttryck i form av folkmord, massakrer och etnisk rensning. Måtte 2000-talet bli ett fredens sekel till skillnad från 1900-talet. För två veckor sedan ägde Stockholms internatio- nella forum om Förintelsen rum. Konferensen var ett bidrag till det internationella samarbetet om utbild- ning, hågkomst och forskning om Förintelsen. Vi får aldrig glömma, utan vi måste ständigt föra kunskapen om den mörka tid i allas vår historia och de ideologier som gjorde den möjlig vidare till nya generationer. Nyheterna den senaste tiden om nynazister, deras verksamhet och illdåd fokuserar på kardinalfelet i svensk nutidshistoria, nämligen att vi aldrig fört in dessa kunskaper i undervisningen. I Sverige har vi aldrig undervisat om vårt lands bruna förflutna, vilket lett till att vi inte förmått sätta saker och ting in i deras historiska sammanhang. Dagens nazister är ideologiska och t.o.m. i vissa fall biologiska barnbarn till 1930-talets nationalsocialister. Vi är ingalunda ensamma om den bristen. Det mest framträdande exemplet är Österrike. Det är hög tid för Sverige som nation att göra upp med sitt bruna förflutna och dessutom föra in san- ningen om det förflutna i undervisningen, annars kommer vi aldrig att kunna bekämpa och besegra rasism, antisemitism, nazism och intolerans i dagens samhället. Det är vår förhoppning att konferensen blir årligen återkommande och då tar upp andra folkmord och illdåd under 1900-talet, folkmordet på armenier, kolonialismens offer, kommunismens offer, Kam- bodja, Rwanda, Bosnien och Kosovo för att nämna några. Världen måste göra upp med det förflutna för att kunna gå vidare in i 2000-talet. Fru talman! Den europeiska unionen är genom samarbetets bredd, djup och intensitet utan tvivel den mest kraftfulla politiska och ekonomiska samar- betsorganisationen i Europa i dag. EU:s grundidé, att genom ökad integration främja demokrati, välstånd och stabilitet, utgör ett historiskt bidrag till fredlig samarbets- och samhällsordning. Sverige har nu varit medlem av EU i fem år och övertar ordförandeskapet den 1 januari 2001, dvs. inom mindre än ett år. Det är en stor utmaning. Cen- terpartiet är det parti som tidigast drivit kravet på att regeringen måste ha en nationell strategi för ordfö- randeperioden och att man måste planera i tid vilka frågor man ska driva, osv. Regeringens senfärdighet på denna punkt är ganska oroväckande för svenskt vidkommande, eftersom Sveriges ställning som en konstruktiv och aktiv kraft i Europa och globalt kommer att prövas då. Det är också en unik möjlighet att förankra EU-arbetet i det svenska samhället, bland skolor, föreningsliv, idéburna organisationer och vänorter och som kan fungera som kraftkällor i det medborgerliga Europasamarbetet. Vi anser att mycket mer kunde ha gjorts mycket tidigare. De frågor som vi tycker måste prioriteras nu när Sverige tar över ordförandeklubban i EU är utvidg- ningen, institutionella reformer, miljöfrågorna, sys- selsättningen och jämställdheten. Utvidgningen av EU till länderna i Central- och Östeuropa inklusive Baltikum innebär en historisk möjlighet att medverka till ökad stabilitet och säker- het på vår kontinent. EU-samarbetet ska utvecklas i alleuropeisk riktning, och EU ska fungera som en brobyggare mellan de länder som är med i gemenska- pen och de som står utanför. Vi menar att Sverige bör gå i spetsen för att för- ändra EU:s arbetsformer och institutioner. Närhets- principen, dvs. principen att besluten ska fattas så långt ned och så nära medborgarna som möjligt, måste göras till en bärande och fungerande princip. Vi menar också att regeringen bör initiera en full- ständig genomgång av EU:s fördrag för att förenkla och konsolidera dem och för att klargöra lämpliga kompetensområden för unionen, för medlemsstaterna samt för regionala och lokala organ. Vidare bör Sverige lyfta fram en strategi för hur en helt ny öppenhetskultur skulle kunna genomsyra hela EU-systemet. Jag lyssnade på utrikesministern som talade mycket om detta. Det tycker jag var bra. När det gäller miljö och hållbar utveckling är det viktigt att medlemsländerna tar täten och omsätter de globala miljö- och klimatöverenskommelserna från Rio och Kyoto i praktisk handling. Vi menar också att Sverige som ordförande för EU bör stärka samarbetet på jämställdhetens område. Fru talman! EU står nu inför ytterligare en stor re- geringskonferens, IGC 2000, som syftar till att förbe- reda och rusta EU för utvidgningen. Vikten av att utfallet av denna regeringskonferens blir lyckosam tror jag att alla som sätter utvidgningen i första rum- met är överens om. Det är därför angeläget att kon- centrera regeringskonferensens agenda till de s.k. Amsterdamresterna - frågorna om kommissionens storlek och sammansättning, röstviktningen i minis- terrådet samt eventuell ökad användning av omröst- ning med kvalificerad majoritet; detta för att inte försinka utvidgningsprocessen. Erfarenhetsmässigt vet vi att det kan ta tid att av- göra och komma överens om sådana här politiskt känsliga frågor och att sådant lätt kan dra ut på tiden. Därför vill jag redan nu betona att det kan vara klokt att ha en beredskap från svensk sida för att IGC- frågorna så att säga spiller över på det svenska ord- förandeskapet och alltså inte kan avslutas som plane- rat i Nice i december. Jag vill fråga utrikesministern vilken beredskap regeringen har om det skulle bli en sådan utveckling att regeringskonferensen drar ut på tiden. EU:s agerande i Österrikeaffären har stått i fokus den senaste veckan. Från Centerpartiets sida har vi fördömt Haider, hans uttalanden och det han står för; det är otvetydigt. Det är viktigt med starka reaktioner för att hävda demokratiska värden och det ger en stark signal till nya ansökarländer. Jag tänker särskilt på Turkiet. Nu ser de att respekt för mänskliga rättig- heter gäller alla länder - även de som är med, alltså inte bara de som är ansökare - och att det här inte är Europas sätt att t.ex. särskilja ett muslimskt land, som Turkiet brukar tycka och framhålla. Däremot är vi nog ganska tveksamma till EU:s sätt att redan nu, innan något brott mot EU:s grundlag har begåtts, blanda sig i ett medlemslands inre ange- lägenheter så som har skett. Skälet är att det kan vara kontraproduktivt i den meningen att det spelar Haider i händerna. Haider är utsedd i demokratiskt val. Frågan är vad som skulle hända om en rege- ringskris hade utlösts och nyval måste hållas. Risken för att Haider skulle ha vunnit detta nyval hade varit stor, vilket skulle ha lett till att han enligt Österrikes konstitution hade blivit förbundskansler. Den risken är något som man måste ha med i den här diskussio- nen också. När mänskliga rättigheter kränks är det självklart absolut avgörande att Sverige och EU age- rar starkt. På den punkten är vi överens. Jag tänkte också säga något om EMU. Vi har ju valt att stå utanför EMU från starten. Jag och Center- partiet tycker att det är bra. De erfarenheter som det hittills varit möjligt att vinna om Sveriges relation till EMU visar att ställningstagandet var riktigt. Vi kom- mer att noga följa utvecklingen av valutaunionen och pröva giltigheten i argumenten för och mot ett inträ- de. Vår långsiktiga relation till EMU får värderas utifrån de erfarenheter som vi vinner. Förutom utvecklingen inom EMU kommer våra relationer naturligtvis att påverkas av hur Storbritan- nien och Danmark agerar samt av hur utvidgnings- processen i övrigt fortsätter. Vårt beslut att stå utanför EMU innebär att vi nu kan följa utvecklingen av valutasamarbetet och dra slutsatser inför framtiden. Ett eventuellt beslut om ett svenskt inträde i EMU får inte fattas på lösa grunder. Att först säga vänta och se och sedan rusa i väg lite blint tycker vi är lite dumt. Då har vi inte utnyttjat det handlingsutrymme som vi skaffat oss och framför allt har vi inte låtit svenska folket få tid att bilda sig en uppfattning om EMU-projektet. Ett deltagande i EMU måste ha en folklig förankring - det är vi all- deles övertygade om. Svenska folkets åsikt uttryckt i en folkomröstning måste vara det som avgör om Sveriges förhållande till EMU ska förändras. Fru talman! Sverige måste gå i spetsen för en för- nyad folkrätt, en folkrätt som står på människornas och de mänskliga rättigheternas sida. Mänskliga rät- tigheter eller kränkningar av dessa utgör inte enskilda staters inre angelägenheter. För att förhindra huma- nitära katastrofer eller grova kränkningar av mänskli- ga rättigheter kan inte respekten för nationell suverä- nitet stå i vägen. Världssamfundet har rätt att ingripa i interna konflikter för att värna universella mänskliga rättigheter. Ett viktigt led i att legitimera en rätt till inblandning när mänskliga värden står på spel var undertecknandet av den s.k. säkerhetsstadgan vid OSSE:s toppmöte i Istanbul i november som slår fast principen att konflikter inom en stat är allas angelä- genhet. Konflikten mellan humanitär intervention och su- veränitetsprincipen är inte någon ny diskussion. Re- dan ett sekel före den westfaliska freden 1648, då det moderna Europas stater grundlades och suveränitets- principen etablerades, skrev Thomas More om hur invånarna på den påhittade ön Utopia tänker om krig: "De inger sig inte lättvindigt i krigiska företag, endast för att försvara sitt land eller för att slå tillbaka fiender som ockuperat vänskapligt sinnade länders områden. De tar sig an varje folk som lever under tyranni och befriar det med hjälp av sina stridskrafter från diktatoriskt förtryck och slaveri. Detta betraktar de som en humanitär handling." Fru talman! Syftet med Sveriges säkerhetspolitis- ka vägval ska vara att skapa möjligheter att i alla lägen, och i former som vi själva väljer, trygga en handlingsfrihet att - såsom enskild stat och i samver- kan - kunna utveckla vårt samhälle och bidra till fred och säkerhet i omvärlden. Militär alliansfrihet är den ram som med nu kända förutsättningar bäst förmår tillgodose svenska säker- hetspolitiska intressen. Rätt utnyttjad kan den svenska militära alliansfriheten vara en stor tillgång i byggan- det av en gemensam europeisk fredsordning. Mycket talar för att vår militära alliansfrihet bidrar till ett öppnare samarbetsklimat i Östersjöregionen. Vår militära alliansfrihet minskar inte vår förpliktelse att föra en aktiv utåtriktad säkerhetsfrämjande politik. Tvärtom ska vårt deltagande i internationella civila och militära fredsfrämjande insatser stärkas. Den militära alliansfriheten hindrar oss inte heller att delta i det framväxande europeiska säkerhets- samarbetet, vilket vi bejakar. Den positiva säkerhets- politiska utvecklingen talar på inget sätt för att Sveri- ge bör söka medlemskap i Nato för att på detta sätt komma i åtnjutande av militära alliansgarantier. Förre kabinettsekreteraren Sverker Åströms inlägg på DN Debatt i går bekräftar det kloka i vår hållning. Neut- ralitet har som begrepp och koncept blivit föråldrat i en ny säkerhetspolitisk omvärld. Vi har ingenting emot att det begreppet mönstras ut ur den svenska säkerhetspolitiska doktrinen. För Sveriges del är vårt deltagande med såväl ci- vila som militära medel på stor bredd i det europeiska samarbetet och vårt bidrag till gemensam säkerhets- främjande verksamhet och krishantering centrala medel för att trygga vår egen säkerhet. Inte minst på Balkan bör Sverige aktivt medverka för att skapa och säkra en fredlig och demokratisk utveckling. Vi har tidigare kritiserat regeringen och Försvarsmakten för hur ärendet med Kosovostyrkan sköttes. Den svenska snabbinsatsstyrkan kom sist på plats, vilket var illa, genant, och det får inte upprepas. Att den dessutom till delar kan sägas ha kommit till på bekostnad av vår insats i Bosnien gör inte saken bättre. Sverige drog ju förra sommaren ned på det militära deltagandet i den gemensamma nordisk-polska brigaden inom den Natoledda multinationella fredsstyrkan SFOR. Av de uppgifter som vi har kunnat inhämta om situationen i Kosovo pekar det mesta på att behoven av en internationell militär närvaro kommer att göra sig gällande flera år framöver. I det läget är det vik- tigt att från vårt politiska håll markera en sådan be- redskap. Det är ett svenskt och europeiskt ansvar att stödja Kosovo och Balkan i det svåra återuppbygg- nads- och försoningsarbetet. Jag vill till slut fråga utrikesministern om rege- ringen är beredd att ställa upp på Balkan och i Ko- sovo med en långsiktig närvaro om så skulle behövas. 0754692641206 N 2010-01-01 00:00:00 178173 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GN0963/#anf5