2348611 GN0963 Riksdagens snabbprotokoll 1999/2000:63 Onsdagen den 9 februari 1999/2000 63 2000-02-09 00:00:00 Utrikespolitisk debatt utrikespolitisk debatt E0B23AE0-AE7C-45B9-BEE0-F2502827C5D6 47 ANA MARIA NARTI (fp) fp Fru talman! För inte så länge sedan deltog vi alla här i kammaren i en minnesstund för Förintelsens offer. Tal och musik tvingade mig att tänka på något som jag hade stött på flera gånger i mitt liv: antisemi- tismen. När jag var liten brukade jag, precis som barn brukar, gömma mig och lyssna på vad de stora sade. Kanske därför att de inte visste att jag lyssnade fick jag höra fruktansvärda berättelser. De vardagliga samtal som jag lyssnade på kretsade kring hemska ord: pogromer och massmord. Någon talade viskande om judar mördade av järngardets legionärer och om människokroppar som hängdes upp på slakthusets krokar. Min moster, som vara socialarbetare och jobbade nära fronten, berättade för mamma om en liten pojke som hon hade hittat, en pojke på två tre år. Han låg skadad över en hög döda människor någon- stans i det område som på den tiden kallades Trans- nistrien. På gatorna kunde jag höra ett tyskt uttryck som verkade väldigt konstigt, echte jüdische Seife. Vi trodde då att det var ett skämt, men det var faktiskt en produkt: tvål gjord på judiska kroppar. Detta hände i början av 40-talet under den korta period då Rumänien var dominerad av järngardet och senare under den mycket längre perioden när Rumä- nien var allierat med Nazityskland. Tio år senare, på 50-talet, rasade antisemitismen omkring mig på nytt, men då var det inte fascister som ledde klappjakten på judar. Vi levde då i det kommunistiska imperiet. Vi visste, men samtidigt visste vi inte vad som hände runtomkring oss. Ett av kommunismens starkaste vapen mot människorna var förvirringen, dimmorna. Vi fick aldrig klarhet över de händelser som vi själva utsattes för. Vi visste att folk jagades och fängslades och mör- dades, men vi visste inte vilka de var och varför man jagade dem. Vi gissade av vissa namn att det var judar som förföljdes, men sanningen om 50-talets grymma och sofistikerade terror mot judarna fick vi veta mycket senare. Det var inte sista gången som jag stötte på antise- mitismen. På våren 1970 när jag var en nyanländ flykting i Sverige med humanitära skäl - man ville inte ge mig politisk asyl, för det var inte säkert att Ceausescu skulle ha tagit livet av mig om jag hade återvänt - skulle jag lära mig svenska. I klassrummet träffade jag människor som hade lämnat det kommu- nistiska Polen på grund av judeförföljelser. Och mycket senare under mirakelåren 1989 och 1990 när kommunismen äntligen föll av sin egen svaghet, då kom antisemitismen på nytt i en ännu vidrigare skepnad. Det var f.d. kommunistiska lakejer till Ceausescu, f.d. ledare för hemliga polisen Securi- tate som över en natt upptäckte att de egentligen var extremnationalister. De började publicera hemska s.k. dokument om den judiska världskonspirationen. Varför vill jag berätta om detta? Jo, därför att den oro som vi lever med i dag på grund av Haiders inträ- de i den europeiska politiken kan inte förklaras på annat sätt än genom våra synder när det gäller popu- lismen. Vi har inte varit tillräckligt aktiva i angrepp på populismen, och därför inträffar det i dag mycket allvarliga händelser. När det gäller populismens och intoleransens po- litiska läror tycker jag att skillnaderna mot förra sek- lets våldsideologier är mindre viktiga än de drag som förenar dem. Sökandet efter den våldsamma konflik- ten är kärnan i dessa politiska s.k. läror. Viljan och lusten att finna lovliga mänskliga byten är deras driv- kraft. Offren är judar, främlingar, människor av annan nationalitet eller s.k. klassfiender. Det finns alltid en grupp som utpekas som den grupp som man får slå på, först med ord och senare kan det gå mycket läng- re. De totalitära ideologierna lever i och genom hatet. De kan inte rekrytera anhängare om de inte pekar ut vissa grupper. De kan inte mobilisera ungdomen. De kan inte förföra mycket unga människor om de inte klart nämner sina mobbningsobjekt. Praktiken visar oss att pendlingen mellan klasshat och rashat inte alls är omöjlig, tvärtom. Titta vad som hände under hela 90-talet i stora delar av f.d. kom- munistiska länder! Så vi tvingas gång på gång att ta upp kampen mot intoleransen och mot våldets propaganda. Men jag tror att vi inte gör det tillräckligt mycket för att stoppa vansinnet. Vi bör arbeta med mycket tydligare mål och be- tydligt större envishet. Världssamfundet borde ha reagerat i tid, i mitten av 80-talet, när kommunisten Milosevic blev högerextremist. 0283009944701 N 2010-01-01 00:00:00 178215 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GN0963/#anf47