<anforande>
<dok_hangar_id>2348611</dok_hangar_id>
<dok_id>GN0963</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1999/2000:63 Onsdagen den 9 februari</dok_titel>
<dok_rm>1999/2000</dok_rm>
<dok_nummer>63</dok_nummer>
<dok_datum>2000-02-09 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Utrikespolitisk debatt </avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>utrikespolitisk debatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>B260FCC5-3EAE-4668-AF6B-76E8863EAF5A</anforande_id>
<anforande_nummer>37</anforande_nummer>
<talare>MARIANNE ANDERSSON (c)</talare>
<parti>c</parti>
<anforandetext>Herr talman! Jag håller verkligen med om att våld
är den sista utvägen när det gäller att hantera sådana
här konflikter. Som jag sade tidigare begicks massor
av fel under vägen, men vi kan inte göra någonting åt
dem i efterhand. Detta må bli en lärdom.
När det gäller Tjetjenien är läget tyvärr så att det
är svårare med en stor makt som Ryssland. Vi vet det.
Vi befinner oss i en utveckling när det gäller folkrät-
ten. Den väg som man måste gå som jag ser det är att
det som hände i Kosovo måste vara ett undantag. Där
är vi helt överens. Men vi måste ha en utveckling där
vi ser att det är mer accepterat att ingripa i ett land, att
ingripa i förebyggande syfte.
Jag tror att alla i den här kammaren är väldigt
överens om att vi måste göra på det sättet. Vi har inte
kommit dithän ännu. Det är många svårigheter, och
det finns många svagheter i den här processen. Men
det är ändå den vägen vi måste gå. Till slut kan det
ändå vara så att våld måste tillgripas.
</anforandetext>
<intressent_id>0754692641206</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>178205</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GN0963/#anf37</protokoll_url_www>
</anforande>
