2348611 GN0963 Riksdagens snabbprotokoll 1999/2000:63 Onsdagen den 9 februari 1999/2000 63 2000-02-09 00:00:00 Utrikespolitisk debatt utrikespolitisk debatt B095E455-2C13-4A24-B042-E46CA486EDB4 34 LARS OHLY (v) v Herr talman! Det finns många vackra ord i rege- ringens deklaration om utrikespolitiken. Målsättning- arna är fina, och många av formuleringarna är det väldigt lätt att ställa upp på. Samtidigt finns det i praktiken en glidning i den svenska utrikespolitiken. Vi har sett små positionsför- skjutningar i viktiga frågor som sammantaget ger en annan bild av svensk utrikespolitik än den som fanns för 10 eller 15 år sedan. I flera fall kan dessa positionsförskjutningar knappast förklaras på något annat sätt än med EU- medlemskapet. Det märkliga är att varje litet steg i EU-anpassning tas under starka försäkringar från regeringen om att ingenting egentligen har förändrats. Men så småningom blir det nog svårt och kanske omöjligt för regeringen att påstå att svensk utrikespo- litik är densamma som den har varit. Det är naturligtvis så att politiken ska förändras i takt med verkligheten. Men då är det också viktigt att man lyckas argumentera för vilken förändrad verklig- het som man har att ta ställning till och varför föränd- ringarna i verkligheten har lett till de ställningstagan- den man har gjort. Införandet av en militär dimension i den europeis- ka unionen gör det allt svårare att på sikt tala om militär alliansfrihet, särskilt med den formulering i den säkerhetspolitiska doktrinen som gäller sedan 1992 om vår militära alliansfrihet, syftande till att vårt land ska kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt närområde. När Vänsterpartiet påpekade detta efter Kölnmötet och inför EU-parlamentsvalet i somras påstod rege- ringsrepresentanter att vi överdrev. Det sker inga stora förändringar här. Det är inte frågan om att över- ge den traditionella alliansfrihet och neutralitetspoli- tik som Sverige har stått för. Nu börjar tydligen rege- ringsföreträdare själva inse att deras retorik inte rik- tigt stämmer överens med praktiken. Vice statsmi- nistern Lena Hjelm-Walléns uttalande om att neutra- liteten kan tas bort ur doktrinen kommer kanske där- för inte så överraskande. Den alliansfrihet som rege- ringen förespråkar har knappast samma innebörd som vi traditionellt vant oss vid. Snarare handlar det om att förminska alliansfriheten till att enbart handla om att Sverige inte ingår i en överenskommelse om öm- sesidiga försvarsförpliktelser med andra nationer. Tyvärr har den nya svenska utrikespolitiken också inslag av undfallenhet mot stormakter. Den svenska alliansfriheten och neutralitetspolitiken har aldrig inneburit att Sverige har avstått från att protestera tydligt. Sverige har aldrig varit likgiltigt inför för- tryck, inför krig och inför orättvisor i namn av neut- raliteten - tvärtom. Det är bara moderaterna som förtalar den svenska neutralitetspolitiken genom att påstå något sådant. Men när Nato med USA i spetsen utan folkrättsligt stöd eller FN-mandat påbörjat bombningarna mot Jugoslavien mumlade regeringen och talade om att det inte fanns något entydigt stöd i folkrätten för dessa militära attacker mot civilbefolk- ningen, men man uttryckte förståelse för dem. Ett sådant ställningstagande hade inte varit möjligt för 15 år sedan. Marianne Andersson frågade vad Vänsterpartiets alternativ var. Vi tycker det för väldigt långt om man accepterar att ett antal stater, en militär allians eller en supermakt tar sig rätten att använda våld i en natio- nell konflikt. Tycker Marianne Andersson att det är rimligt att vi nu förespråkar en militär intervention i Ryssland, som faktiskt håller på att kriga på samma nesliga och skändliga sätt som Milosevic gjorde i Kosovo? Är det rimligt att svenska soldater skulle ha deltagit? Det borde vara en naturlig följd av Marianne Anderssons resonemang. Skulle Marianne Andersson och Centerpartiet ha förespråkat att en svensk militär kontingent skulle ha skickats för att delta i attackerna mot Jugoslavien? Jag är glad över de klara ställningstaganden som deklarationen innehåller vad det gäller Rysslands överfall på befolkningen i Tjetjenien. Jag hoppas att det också leder till handling. Särskilt vill jag framhä- va det olämpliga i att militärt samöva med en stat som bedriver ett utrotningskrig. Indignationen har varit stor över att högerpopu- listen Jörg Haider har varit med och bildat regering i Österrike. Det finns få som kan säga med samma självklarhet att de tillhör Jörg Haiders största politis- ka fiender som jag kan göra. Jörg Haider står t.ex. för förbudet av kommunistpartiet i Österrike som en del. Det är naturligtvis en skam och en mörkrets dag i Europa när hans främlingsfientliga parti tar del av regeringsmakten. Men när EU börjar uttala sig om regeringsbild- ningen i ett enskilt land går man väldigt långt. Den svenska regeringen avbryter kontakter med Österrike på ministernivå och slår därmed ett ganska svårslaget rekord i ogenomtänkt handlande. Menar regeringen att EU ska lägga sig i regeringsbildningen i ett enskilt land? Menar man allvar med att man inte ska ha någ- ra kontakter med Österrike på ministernivå borde också det rimliga förhållningssättet vara att man ifrå- gasätter den utbildning av österrikiska stridspiloter som försiggår i Sverige eller det samarbete som syftar till att sälja JAS till Österrike. Björn von Sydow får inte skaka hand med sin österrikiske försvarsminis- terkollega, men sälja JAS går bra. När Göran Persson i lördags kommenterade Sve- riges eget ansvar och regeringens eget ansvar för rasismens utbredning sade han att det till viss del berodde på att Sverige tagit emot för många invandra- re. Men det är vi, sade han, på väg att rätta till. Det är en ny strategi som heter duga mot höger- populisterna, må jag säga. Man slår högerpopulismen på fingrarna genom att göra som de vill. Också regeringens helomvändning när det gäller Turkiets status som kandidatland till EU är ett exem- pel på att enhetligheten inom EU väger tyngre än regeringens egen politik. Så sent som i november ansåg regeringen inte att Turkiet var värdigt att tas upp i kandidatkretsen, men på en månad skedde tyd- ligen så avgörande förändringar i Turkiets politik att det som tidigare hade varit felaktigt plötsligt blev rätt. Ja, politiken ska förändras i takt med verkligheten. Men regeringen har misslyckats med att tala om vad som har gjort svensk neutralitetspolitik omodern, varför det nu är okej med brott mot folkrätten, på vilket sätt EU har att göra med regeringsbildningen i ett medlemsland efter ett demokratiskt val, vilka stora förbättringar den förtryckta minoriteten i Turkiet har erhållit eller varför Ny demokratis flyktingpolitik var fel 1991 men rätt nu. Man måste ha en konsekvens och en linje i utrikespolitiken, och tyvärr saknas det många gånger. 0371688419616 N 2010-01-01 00:00:00 178202 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GN0963/#anf34