2348611 GN0963 Riksdagens snabbprotokoll 1999/2000:63 Onsdagen den 9 februari 1999/2000 63 2000-02-09 00:00:00 Utrikespolitisk debatt utrikespolitisk debatt 2A739549-D1B7-4D6A-ACCE-5107698C09BD 22 VIOLA FURUBJELKE (s) s Herr talman! Murad Artin efterlyste i sitt anföran- de en fördjupad debatt om FN. Jag ska ägna mitt anförande åt detta. Men innan jag börjar har jag en fråga som jag vill ställa till Holger Gustafsson som företrädare för Kristdemokraterna. Jag tyckte att de flesta av inläggen som hölls av oppositionens företrädare var mycket givna i debat- ten. Men en sak förvånade mig och ett frågetecken kvarstår. Det är Holger Gustafssons mycket positiva ansats när det gäller regeringens ställningstagande gentemot Jörg Haider i Österrike. En kristdemokrat har KU-anmält utrikesministern för detta agerande. Jag vill bara fråga Holger Gustafs- son: Är det Kristdemokraterna som står bakom detta eller är det Björn von der Esch som enskild ledamot som har gjort anmälan? Herr talman! Så till FN. Aldrig förr har kraven och förväntningarna på FN varit så höga som under det senaste årtiondet. Frustrationen över att FN inte förmår lösa all världens konflikter är stor och tar sig ofta uttryck i starkt kritiska och besvikna frågor och kommentarer om världsorganisationen. FN som organisation får bära skulden för att dess medlemsländer, framför allt de permanenta medlem- marna i FN:s säkerhetsråd, inte förmår samverka. Hur ofta har jag inte under de senaste åren mötts av åsik- ter som: FN är för fattigt och svagt för att klara av att förhindra krig och skydda kommande generationer från krigets gissel, som det står i stadgan. En annan vanlig uppfattning är att FN-stadgan i sig, med sin betoning på nationell suveränitet, är huvudproblemet. Dagens krig uppstår ju i huvudsak inom länder. Kan man hantera det med dagens FN-stadga? Kan man hantera det inom dagens FN? Är FN så svagt, fattigt och omodernt som kriti- kerna anser? Finns det i så fall några möjligheter att stärka och reformera FN? Är det önskvärt, eller ska man riva och bygga nytt? Det är djärva frågor, som sätter saken på sin spets, och de kräver sina svar. Vi socialdemokrater har alltid sett FN-arbetet som en central del av svensk utrikespolitik. Därför vill vi delta i och stimulera diskussionen om FN:s framtid. Vi får inte väja undan för de provokativa frågeställ- ningarna. Utan ifrågasättande, ingen utveckling. Samtidigt måste vi seriöst analysera varje förslag och se vart det leder. Det duger inte att bara ägna sig åt ytligt tyckande. För detta är FN alltför viktigt. Det är i dag svårt att säga vilken fråga som är den viktigaste för att FN-stadgans höga principer om fred, solidaritet och mänsklig värdighet ska kunna uppnås. Sambanden är mycket komplexa och aktörerna inte alltid fullt synliga. Globaliseringen av ekonomierna, regelverket runt handelsfrågorna och den ekonomiska maktfördel- ningen i världen får förnyad aktualitet så snart sårbar- heten i världens ekonomiska system demonstreras. Ett börsras i ett land kan starta en lavin av kollapsan- de ekonomier i andra delar av världen. Ekonomisk krigföring och valutaspekulationer är relativt nya ingredienser i dagens säkerhetsdebatt, som vi måste skapa medvetenhet omkring. När FN bildades för 55 år sedan var kanske upp- delningen av ansvarsområden mellan säkerhetsrådet å ena sidan och generalförsamlingen och FN:s olika specialorgan för utvecklings-, befolknings-, barn-, kvinno-, miljö- och hälsofrågor å den andra funktio- nell. I dag blir det emellertid alltmer uppenbart att dessa frågor svårligen kan skiljas från säkerhetsfrå- gorna. Det är likaledes uppenbart att andra former av konfliktlösning än de konventionellt militära måste utvecklas för att möta dessa komplexa orsakssam- manhang. Det måste återspeglas i FN:s arbete att säkerhetsbegreppet i dag har en helt annan innebörd än när FN-stadgan skrevs. Många diskussioner om FN har sin grund i säker- hetsrådets beslut eller brist på beslut. Säkerhetsrådets sammansättning och arbetssätt är därför en central fråga när man diskuterar reformering av FN. Att dagens säkerhetsråd är behäftat med många brister håller nog t.o.m. säkerhetsrådsmedlemmarna själva med om. Det är ändå ett av de områden som är svå- rast att förändra. Det handlar om att förändra rådande maktstrukturer, och de som måste göra det är de som själva har störst makt. FN:s medlemsländer har ökat i antal under de se- naste åren, men säkerhetsrådet är i huvudsak en åter- spegling av de maktförhållanden som rådde när FN bildades. Det västeuropeiska inflytandet är opropor- tionerligt stort och andra regioner är underrepresente- rade. Säkerhetsrådets utvidgning är en demokratifråga av stor betydelse. Västvärldens synsätt och priorite- ringar har alltför länge varit de förhärskande, och många utvecklingsländer anser med rätta att de sak- nar inflytande. Det är en farlig utveckling om säkerhetsrådets le- gitimitet fortsätter att ifrågasättas, eftersom de domi- nerande västorienterade länderna gärna vill se sig själva som garanter för en demokratisk utveckling i världen. Därmed blir deras ovilja att dela makten med fler för att uppnå en bättre representativitet i rådet smått absurd. Man kan inte trovärdigt arbeta för de- mokratiska värden i en odemokratisk organisations- form. Den insikten måste säkerhetsrådets medlemmar själva komma fram till. Det går nämligen inte att genomföra en utökning av säkerhetsrådet mot med- lemmarnas vilja. En demokratisk kultur måste således vinna insteg i säkerhetsrådet. Herr talman! Den svenska regeringen skulle med fördel kunna initiera en diskussion i EU-kretsen om att reducera EU-ländernas inflytande i rådet. Jag tror att det skulle uppfattas som mycket positivt och ge en skjuts åt förhandlingarna om en utökning. Frågan om säkerhetsrådets utvidgning hänger intimt samman med de permanenta medlemmarnas vetorätt. Vetot har visserligen inte så ofta utlösts efter det kalla kri- gets slut, men vid ett par tillfällen har det på ett flag- rant sätt missbrukats. Vid andra tillfällen har risken för att ett veto skulle föreligga helt förhindrat en frågas behandling i säkerhetsrådet. Vid två tillfällen har det varit fråga om Kina, och USA har också vid flera tillfällen underlåtit att föra upp frågor på dag- ordningen därför att man har trott att ett veto skulle föreligga. Vetomakterna är naturligtvis medvetna om de stämningar som råder. De har nog försökt att minime- ra användningen av vetot. Tyvärr har deras vilja att slippa vara den som utlöser vetot bidragit till att många frågor inte alls har kommit upp på säkerhets- rådets dagordning i dag precis som under det kalla kriget. I korridorkonsultationer har man kommit fram till att det inte går att enas i en fråga. Det är det dolda vetot, och det är inte ett dugg bättre än ett öppet veto. Det innebär att man inte vet vem som filibustrar eller på vilka grunder det sker. Då är det mycket svårare att utöva en folklig påtryckning. Vetots vara eller inte vara är en mycket komplice- rad fråga. Vetots tillkomst var att skydda stormakter- na från att konfronteras i en konflikt som kanske var värre än den som vetot var relaterat till. Men för att vetot verkligen ska kunna minimeras behövs frivilliga överenskommelser. Vi behöver en vetofri kultur i säkerhetsrådet. Herr talman! På de frågor som jag ställde inled- ningsvis, om FN var för gammalmodigt, svagt och fattigt, vill jag svara följande. FN är ekonomiskt svagt framför allt därför att USA inte betalar sina avgifter, men FN är en stark organisation med en modern inriktning på mänskliga rättigheter och dess stadga är fortfarande aktuell - liksom MR-konventionerna och den allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter. Sverige är bra för FN. FN är bra för Sverige. 0567603564903 N 2010-01-01 00:00:00 178190 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GN0963/#anf22