2348611 GN0963 Riksdagens snabbprotokoll 1999/2000:63 Onsdagen den 9 februari 1999/2000 63 2000-02-09 00:00:00 Utrikespolitisk debatt utrikespolitisk debatt 87BC97F4-2E1E-4156-92E6-C351152003F3 2 GÖRAN LENNMARKER (m) m Fru talman! Regeringens utrikesdeklaration kan vid första påseendet verka harmlös, men den inne- håller en hel del sprängfrågor. Den gamla neutralitets- formuleringen står kvar i deklarationen, men vi note- rar att vice statsministern, förre utrikesministern, menar att neutralitetsbegreppet ska slopas. Vi förstår att det kanske råder strid i regeringen om neutralitet. Å ena sidan strävar regeringen efter att isolera Öster- rike. Några politiska kontakter ska inte förekomma. Å andra sidan vaknade vi i går morse till en försvarsmi- nister som frenetiskt hävdar att Sverige ska sälja JAS till Österrike. Hur det ska gå utan politiska kontakter är lite svårt att förstå. I regeringsförklaringen finns ett fördömande av Tjetjenienkriget. Samtidigt föreslår regeringen en militär samövning med Ryssland. Vid en sådan samövning kan komma att ingå det marininfanteri som vi vet finns i Tjetjenien. Enligt Human Rights Watch har de ryska trupperna avrättat minst 22 civila, huvudsakligen kvinnor och gamla män, under de senaste veckorna. Tänk om svenska militären ska samarbeta med förband som har varit inblandade i Tjetjenienkriget! Fru talman! Den mest brännande aktuella frågan nämns i en mening, nämligen isoleringen av Österri- ke. Parlamentsvalet i Österrike den 3 oktober blev en stor framgång för Frihetspartiet, som blev näst största parti. Det är ett parti som driver en populistisk politik med ofta oförenliga ståndpunkter både till vänster och till höger. Partiledaren Haider säger de mest befängda saker. Det som är mest skrämmande är den syn han har på nationalsocialismen, på invandrare och invand- ringspolitiken. Han har gett uttryck för åtskilliga ståndpunkter som är oförenliga med de rimliga nor- mer som gäller i civiliserade samhällen. Det finns därför all anledning att vara uppmärksam på vad som sker i Österrike. Valet där ledde till att tre partier fick, grovt räk- nat, en tredjedel av mandaten i Österrikes parlament. Österrikes folkparti, som är konservativt och kristde- mokratiskt, hade före valet sagt att man ville gå i opposition om man blev tredje största parti. Det blev man också. Men om det österrikiska folkpartiet drog sig ur regeringsansvaret skulle det naturligtvis övergå till de två andra partierna. Därför beslöt man, trots sin föresats, att inleda förhandlingarna med det social- demokratiska partiet i Österrike. De förhandlingarna pågick i tre och en halv månad, från oktober in till senare hälften av januari. De ledde till en omfattande och detaljerad regeringsöverenskommelse, som un- dertecknades av företrädare för de båda partierna. Men sist och slutligen underkände socialdemokrater- na överenskommelsen, trots att partiordföranden och sittande förbundskanslern Klima lett förhandlingarna för sitt parti och själv undertecknat överenskommel- sen. Nu kommer det märkliga. Därmed blev det klart att regeringsbildningen måste inbegripa Frihetsparti- et, alternativet var att gå till nyval. Österrike måste faktiskt få en regering. EU:s medlemsländer ska engagera sig i varandra. Vi har ett gemensamt ansvar för att de normer som gäller mänskliga rättigheter och demokrati verkligen uppfylls av unionen och av dess medlemsländer. Detta finns med i fördraget, och det finns med i de s.k. Köpenhamnskriterierna som ger villkoren för kandidatländernas tillträde. Därför är det så märkligt att EU inte ens diskute- rar frågan - trots att det allmänna rådet hade sam- manträde vid just denna tidpunkt för två veckor se- dan. Man borde då ha uppmanat de österrikiska soci- aldemokraterna att ompröva sitt ställningstagande och acceptera regeringsansvaret. Jag förstår inte varför utrikesministern satt och sov under det allmänna rådsmötet. Det var då det fanns möjlighet för EU att agera. Men det var ingen reaktion under det allmänna rådet. Ännu har EU:s ministerråd över huvud taget inte behandlat frågan. En vecka senare kommer i stället uttalanden å 14 medlemsstaters vägnar. Det var inte från EU, men gjordes i namn av ordförandeskapet - vilket var missvisande. Det var ett uttalande som gjordes om den bilaterala politiken. EU kan naturligtvis inte besluta i frågor om inte alla medlemsstaterna har rätt att delta i diskussion och beslut. Fördragen reglerar detta noggrant. Det skulle strida mot EU-samarbetets hela grundidé om man gjorde så. Internationella medier hävdar att uttalandet snara- re var ett resultat av en partipolitisk komplott med ursprung i Österrike. Jag tror att det är angeläget att utrikesministern dementerar att så är fallet - om hon nu kan göra det. Sveriges regering bröt mot regeringsformen ge- nom att inte samråda i Utrikesnämnden i ett så dras- tiskt beslut som att bilateralt isolera ett annat land utan stöd i en resolution från säkerhetsrådet - det är det vi normalt har när vi fattar beslut om sanktion. Regeringen har alltså beslutat att Sverige ska iso- lera en annan västeuropeisk demokrati, samtidigt som vi och EU strävar efter att upprätthålla kontakter även med diktaturer som grovt bryter mot mänskliga rät- tigheter. Var finns logiken i detta? Österrike ska iso- leras, men med ett Ryssland - som fördömdes i utri- kesdeklarationen för att bomba Groznyj sönder och samman så att en oskyldig civilbefolkning utsätts för enormt lidande - ska vi genomföra militära samöv- ningar. För övrigt har regeringen inte ens samrått i den frågan i Utrikesnämnden. Vad finns det för logik i detta? I en parlamentarisk demokrati är det folket som avgör sammansättningen i ett parlament, och en rege- ring måste accepteras av en majoritet i detta parla- ment. Det gäller både i Sverige och i Österrike. Det uttalade syftet med isoleringspolitiken är att få en regering där Frihetspartiet inte deltar. Nu kommer man till frågan hur den svenska regeringen har tänkt sig att det ska gå till inom ramen för den österrikiska parlamentarismen. När och på vilket sätt ska isole- ringen upphöra? Har den svenska regeringen tänkt sig att de österrikiska socialdemokraterna ska tvingas acceptera regeringsansvaret och den ursprungliga uppgörelsen med Folkpartiet, eller ska landet tvingas till nyval, eller finns det någon annan lösning som den svenska regeringen har tänkt sig för att isolering- en ska upphöra? Det verkar inte så klokt att tvinga landet till nyval med tanke på att Frihetspartiet enligt opinionsundersökningarna i så fall skulle bli det största partiet. Regeringen har begått fem allvarliga fel i denna brännande utrikespolitiska fråga. Samråd skedde inte inom EU. Utrikesministern sov på EU:s allmänna rådsmöte. I stället utestängdes Österrike från en dis- kussion mellan EU-länderna. Det var det andra felet. Regeringens beslut har inte beretts på det sätt som ska ske, och något samråd har inte skett i Utrikesnämn- den - vilket ska ske enligt grundlagen. Det finns ingen konsekvens i att isolera Österrike och samtidigt sträva efter att hålla kontakten med diktaturer och regimer som grovt förbryter sig mot mänskliga rättig- heter. Regeringen har inte på något sätt inför riksda- gen, eller på annat sätt, redovisat vad isoleringspoliti- ken ska leda till, vad som ska ske i Österrike för att isoleringspolitiken ska upphöra. Fru talman! Jag har uppehållit mig länge vid den- na fråga därför att det är den mest brännande utrikes- politiska frågan i dag, men den nämns bara med en enda mening i utrikesdeklarationen. Låt mig gå in på nästa fråga, nämligen neutraliteten. Föreställningen att Sverige kan stå neutralt vid grovt brott mot folk- rätten i vårt närområde är inte realistisk. Sverige kan inte handla på samma sätt som under andra världskri- get. Då stod Sverige neutralt trots att det skedde gro- va brott mot folkrätten i vårt närområde. Vi kan inte stå likgiltiga om ett nordiskt grannland, EU- medlemmar eller baltiska länder angrips. Europa måste få en fast och förpliktande säkerhetsordning. Det kan inte tolereras att länder startar aggressioner, begår folkmord eller folkfördrivningar. Sverige har ett självklart medansvar att denna säkerhetsordning blir förverkligad. Det pågår nu i Europa en intensiv debatt om nöd- vändigheten att Europa bättre ska förmå ta sitt ansvar för sin egen säkerhet. Det handlar inte om att minska USA:s roll eller engagemang utan om att öka Europas egen förmåga. Ett första steg tas genom att EU får ett uttryckligt ansvar för konflikthantering och krisföre- byggande. Erfarenheten från Balkan visar att Europa varken kunde förebygga konflikten eller hade nöd- vändig kapacitet för att uthålligt klara av krishante- ringen. USA:s involvering blev nödvändig. Det vore därför rimligt att vi i Europa ställde krav på varandra i fråga om vilka resurser vi ska ha och vilken inriktning vi ska ha för att kunna klara det här. Tyvärr avvisar regeringen tanken på detta. Det är beklagligt. Hur ska Sverige kunna uppfylla betydligt högre ambitioner om vi samtidigt kraftigt drar ned på våra försvarssatsningar? Omstrukturering av nya uppgifter kostar mer, inte mindre. Den svenska rege- ringens attityd håller inte i det längre perspektivet. Sverige måste inse att ska vi ha en säkerhet i Europa måste vi bära den gemensamt och bära bördorna och ansvaret gemensamt. Alla goda krafter behövs. Fru talman! Ryssland går nu in i ett nytt skede, mera säkerhetsorienterat och nationellt, mera mån om att visa kraft och beslutsförmåga. I de ryska gränsom- rådena, i det s.k. nära utlandet, finns spänningar och krafter som kan utlösa händelsekedjor som vi inte vet någonting om i dag. Ryssland kan inte uppfattas som ett hot mot Sverige, men det är en del av en instabil europeisk situation som vi måste ta på allvar. Kriget i Tjetjenien har förts med stor brutalitet. Civilbefolkningen drabbas hårt. Det helt legitima syftet att bekämpa terrorism får inte användas som täckmantel för att bedriva en regelrätt straffexpedition mot ett helt folk. Det är hela Europas angelägenhet hur Ryssland för kriget i Tjetjenien. Landet kan inte med hänvis- ning till inre angelägenheter undandra sig omvärldens erbjudande om hjälpsändningar till den lidande be- folkningen, om beredskap att medla mellan Ryssland och de tjetjenska företrädarna eller åsidosätta nöd- vändigheten av återhållsamhet och proportionalitet i sina åtgärder. Att under ett pågående krig och aviserad rysk återupprustning förorda en kraftig svensk nedrustning är inte ansvarsfullt. Det är inte heller rimligt, som jag tidigare påtalat, att Sverige ska samöva med den ryska krigsmakten samtidigt som kriget i Tjetjenien pågår. Samövning är nog bra, men det måste själv- fallet ske under förutsättning att Ryssland respekterar de spelregler som gäller samlevnaden i Europa. Såväl OSSE som Europarådet anger regler för detta. Sverige, Europa och västvärlden måste sträva ef- ter att utveckla goda relationer med Ryssland, att bidra till att få ett Ryssland som är fredligt och demo- kratiskt och som får en rimlig grad av europeiskt välstånd. Ett fattigt och plågat Ryssland riskerar att bli ett hot mot sig självt och sina grannar. Eftersom Sverige agerar för att Estland, Lettland och Litauen snarast ska kunna bli medlemmar i EU är det naturligt att vi funderar över hur de baltiska län- dernas säkerhet ska kunna utvecklas och garanteras. Kombinationen av medlemskap i Nato och EU ger den bästa möjligheten till både säkerhet och utveck- ling. Små länder som inte i längden kan försvara sig av egen kraft får därmed en trovärdig säkerhetsga- ranti. Estland, Lettland och Litauen strävar efter med- lemskap i Nato. Polen är sedan ett år tillbaka medlem i alliansen. Östersjöns sydkust från Polen till Dan- mark ligger alltså redan inom Nato. Den för säkerhet och stabilitet i Norden och Ös- tersjöområdet bästa lösningen vore att de baltiska länderna, Sverige och Finland, om landet så önskar, går med i Nato gemensamt. Därmed skulle de nordis- ka länderna finnas med i samma säkerhetsordning, och möjligheten till ett intensifierat nordiskt samar- bete på det militära området skulle underlättas. En gammal nordisk dröm skulle därmed gå i uppfyllelse. Östersjöområdet skulle i allt väsentligt vara en del av både EU och Nato. Därmed skulle ett oerhört viktigt mål ha uppnåtts i de fria, fredliga och stabila förhål- landena i vår del av världen. Fru talman! Den invändning som brukar riktas mot detta, att det skulle försvåra relationerna med Ryssland, bygger i allt väsentligt på en felsyn. Strä- van från Europa och väst ska vara att samarbeta och att integrera Ryssland i ett omfattande och nära sam- arbete. Det är av avgörande betydelse för att säkra freden och friheten i vår världsdel. Nato är av avgörande betydelse. Genom att Euro- pa får en fundamental säkerhet kan man med trygghet bygga relationer med Ryssland. Det är det som är förutsättningen för att kunna fortsätta det här arbetet. Ryssland kan dessutom inte utveckla ett ordentligt samarbete med Europa och väst på bekostnad av sina grannländer. Ryssland måste inse att länder som Est- land, Lettland och Litauen måste känna sig trygga i sin självständighet. Ska samarbetet med Ryssland fungera måste helt enkelt grannländerna känna att de med fullt förtroende kan öka, och inte som i dag minska, sina förbindelser med Ryssland. Här spelar Nato en nyckelroll. Trygga länder har lättare för att samarbeta och behöver inte nervöst bevaka gränser och höja gränshinder. För Sveriges egen säkerhet vore också de baltiska ländernas Natomedlemskap av stort värde. Nato har också en viktig roll för den interna ut- vecklingen i Ryssland. Det finns åtskilliga politiska krafter i Ryssland - det noterade vi inte minst under dumavalet i december - som förespråkar något slags revanschism: förlorade områden ska återtas. En sådan oansvarig politik blir omöjlig om grannländerna lig- ger fast förankrade i det euro-atlantiska säkerhets- samarbetet. Vi ska aldrig glömma att krig börjar i gråzoner, i områden där det råder osäkerhet om vad som gäller. Ett Europa där säkerhetsgarantierna är tydliga och ligger fast är ett tryggare Europa. Ett Europa där aggressiv politik inte får spelrum är ett Europa där samarbetet främjas. I den utrikespolitiska deklarationen betonar rege- ringen att Sveriges säkerhetspolitik har en tydlig europeisk dimension och att vår samhörighet med övriga EU-medlemmar skapar solidaritet och gemen- sam säkerhet. Det är då också viktigt att vi ger uttryck för detta. Vi kan då inte säga att vi ska stå neutrala, om länder med vilka vi arbetar och känner solidaritet blir angripna. Det är helt enkelt vår skyldighet att stå upp för den europeiska friheten. 0739152363302 N 2010-01-01 00:00:00 178170 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GN0963/#anf2