2348599 GN0951 Riksdagens snabbprotokoll 1999/2000:51 Tisdagen den 18 januari 1999/2000 51 2000-01-18 00:00:00 Svar på interpellation 1999/2000:122 om arresterade iranska judar interpellationsdebatt B94D2A46-1046-414E-A0DC-3F302AC6CA27 105 INGRID NÄSLUND (kd) kd Fru talman och utrikesminister Anna Lindh! Jag är tacksam för de svar som jag har fått på en del av mina frågor. Jag ser - och jag hade inte heller för- väntat mig något annat - att vi har en gemensam syn på vad som har hänt och på vikten av att den här frågan inte får dö, att det inte får bli tyst omkring den, utan att man på något sätt måste hålla frågan levande. Ibland grips man ju nästan av panik när man ser hur enskilda människor förföljs och trakasseras i världen, och man tycker att det finns så lite man kan göra åt det, men på något sätt får man inte ge sig, utan det är alldeles nödvändigt att fortsätta. Iran är ett land där mänskliga rättigheter ständigt kränks och förtrycks. Sedan 1997, när Khatami tog över och vi alla hoppades att det skulle bli bättre, har ändå mer än 300 människor avrättats. Man fortsätter också att stena människor till döds. Ett tiotal har ste- nats till döds. Det är ett barbari som för oss är full- komligt otänkbart. Ett trettiotal oliktänkande har mördats utanför Irans gränser. Det verkar inte vara något stopp på detta, utan förföljelserna av oliktän- kande av olika slag fortsätter med oförminskad kraft i Iran enligt mångas bedömning. Vi vet också att Iran ligger bakom terroraktioner i Mellanöstern, och att man fruktar för att man i Iran håller på att utveckla missiler som kan vara ett hot mot grannländerna i Mellanöstern. Anklagelserna för spioneri har ju inte på något sätt styrkts. Det som är mycket allvarligt i samman- hanget är att om man är anklagad för spioneri och blir dömd enligt dessa anklagelser så är risken för döds- straff överhängande. Därför måste någonting ske innan detta hinner hända. Det jag kan förstå är att Sverige här har agerat bå- de bilateralt, i EU och via FN. På sätt och vis ser jag kanske min sista fråga som den utväg som inte har utnyttjats tillräckligt effektivt. Åtminstone har detta inte varit hörbart och synbart. Det handlar om hur den svenska regeringen, och för den delen gärna också EU, skulle kunna använda sitt inflytande i muslimska länder för att förmå dem att agera gentemot Iran i den här människorättsfrågan. När resolutionen antogs i FN den 18 november var det 60 mot 41. Det var alltså 41 som sade nej och inte ville vara med och fördöma kränkningarna av de mänskliga rättigheterna i Iran. Bland dessa fanns en hel del muslimska länder, och de fanns också med bland de över 50 länder - 53 tror jag det var - som inte tog ställning utan avstod från att rösta. Det här tycker jag är mycket allvarligt. EU och inte minst Sverige har en dialog med län- derna i Mellanöstern. Vi har ett gott förhållande till dem, vilket jag är glad över, men vi måste också kunna utnyttja detta förhållande för att åstadkomma någonting i en sådan här allvarlig fråga. Vi måste göra klart för dem att ska vi vara med och hjälpa till med deras utveckling, vilket vi gärna vill, måste vi också ställa krav på dem att de ställer upp för mänsk- liga rättigheter. Här har vi ett klart övertramp på mänskliga rättigheter, och jag vill fråga utrikesmi- nistern: Vad tänker man från Sverige göra för att dra in de muslimska länderna i den här dialogen och för att få dem att kräva av Iran att någonting händer i den här frågan? 0841779272604 N 2010-01-01 00:00:00 176537 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GN0951/#anf105