2348595 GN0947 Riksdagens snabbprotokoll 1999/2000:47 Onsdagen den 15 december 1999/2000 47 1999-12-15 00:00:00 Allmänna bidrag till kommuner B31C07C4-A9A8-4D81-85DC-EF7AFDBB0AAA 79 SIV HOLMA (v) v Fru talman! I allt väsentligt instämmer jag i det som statsrådet Lövdén tagit upp i sitt anförande och i många av sina repliker. Jag skulle ändå vilja börja med att förklara vissa grundläggande skillnader mellan de borgerliga parti- ernas sätt att se på kommunsektorn och hur vi i Vänsterpartiet ser på denna gemensamma sektor. Vår grundidé är devisen: Av var och en efter för- måga åt var och en efter behov. Sektorn är solidariskt finansierad och vi använder den för att rättvist fördela resurser för de behov som människor har framför allt av vård, skola och omsorg. Enligt det borgerliga synsättet är människan kund på en marknad i stället för medborgare i ett samhälle. Kunden är isolerad från sina medmänniskor. Hon fattar sitt beslut - köpa eller inte köpa - utifrån sina egna kortsiktiga önskemål. Kunden behöver inte argumentera och resonera, inte tänka på långsiktiga konsekvenser eller på hur det egna beslutet påverkar andra. Kundens "rösträtt" är graderad efter ekono- miska tillgångar, s.k. köpkraft. Om var och en strävar efter att maximera sin egen nytta blir resultatet genom marknadens osynliga hand det bästa tänkbara. På medborgare ställs det högre krav. Medborgare ingår i ett demokratiskt kollektiv. En ensam medborgare är en självmotsägelse. Som medborgare måste vi resonera, diskutera, ta ställning för och emot och komma fram till ett beslut. Hur använder vi bäst våra gemensamma resurser? Vi måste tänka långsiktigt. I ett samhälle där vi aldrig är medborgare utan där vi reduceras till kunder på en vårdmarknad, en skol- marknad, en kulturmarknad, en pensionsmarknad, en arbetslöshetsförsäkringsmarknad osv. förtvinar de- mokratin. En grundläggande skillnad mellan privat närings- liv och gemensam sektor är att privata företag produ- cerar för vinst, medan kommuner och landsting pro- ducerar nyttigheter, bruksvärden, för att tillfredsställa bestämda behov. Därför anser vi att modeller hämtade från nä- ringslivet inte är en lösning på den gemensamma sektorns problem. I stället vill vi utveckla de demo- kratiska former för beslut, inflytande och förvaltning som skapats inom den gemensamma sektorn. De förtroendevalda politikernas ansvar är att se till helheten och förvalta de gemensamma resurserna på ett sådant sätt att invånarnas intressen och önske- mål tillgodoses både på kort och på lång sikt. Den gemensamma sektorn är det främsta demokratiska redskapet för att skapa förutsättningar för uthållig tillväxt och för att påverka fördelningen av inkomster och kapital. Vi menar att en stark och effektiv gemen- sam sektor är en förutsättning för en väl fungerande ekonomi - en ekonomi som inte bidrar till ökade klyftor utan som befrämjar jämlikhet, jämställdhet, ekologisk och regional balans och människors kreati- vitet. Fru talman! Med detta som utgångspunkt arbetar Vänsterpartiet för att ge kommuner och landsting ekonomiska förutsättningar för att ge likvärdig kom- munal service till alla oavsett var de bor i landet. Vi behandlar i dagens kammardebatt förslag i budgetpropositionen till anslag för budgetåret 2000 inom utgiftsområde 25 Allmänna bidrag till kommu- ner, och motioner som väckts i samband med den. Vi behandlar också ett antal kommunalekonomiska mo- tioner som lagts under den allmänna motionstiden. Vänsterpartiet yrkar bifall till hemställan i betänkan- det och avslag på samtliga reservationer. Fru talman! Ekonomin har förbättrats. Arbetslös- heten minskar och sysselsättningen ökar, kanske inte så starkt som vi vill, men ändå går det i rätt riktning. Skatteintäkterna förbättras både för stat och kommu- ner som ett resultat av sysselsättnings- och reallöne- ökningar. Reduceringen av egenavgifterna på 4,8 miljarder påverkar skatteunderlaget positivt i kommunerna. Genom det kommunala inkomstutjämningssystemet kan de ökade skatteintäkterna komma alla kommuner till gagn. Mer resurser tillförs alltså kommuner och landsting. De 200 kronor som alla löntagare betalar i statsskatt innebär att 1,3 miljarder förs till kommu- nerna. För att hjälpa kommuner i kris kan Kommun- delegationen och Bostadsdelegationen disponera nästan 2 miljarder per år 2000 och 2001. För 2001 reserveras också en miljard för vård och omsorg. Men allt är inte bra. Det är ett nationellt problem att tillväxten ser olika ut i landets regioner. En tydlig konsekvens är den alltmer accelererande utflyttning- en. Lena Ek har varit inne på detta tidigare. 210 av landets 289 kommuner redovisar en minskad folk- mängd. Landstingen som helhet har fortfarande en ansträngd ekonomi. Det är fortsatt strama tider för landets kommuner och landsting. Trots ökad ekono- misk tillväxt och ökat skatteunderlag anser t.ex. Kommunförbundet utrymmet för kommunernas verk- samhet vara högst begränsat. Tillskotten av resurser går till att i första hand klara balanskravet och bara delvis till att parera de kontinuerligt ökade behoven på äldresidan. Det är viktiga synpunkter att tänka på i det fortsatta arbetet med budgeten inför kommande år. Fru talman! Varken Moderaterna eller för den delen Kristdemokraterna verkar se den regionala obalansen som ett problem. Den regionala obalansen existerar inte i den moderata verkligheten. Modera- ternas recept för att förbättra kommunernas ekonomi är ökad tillväxt genom fler sysselsatta som i sin tur skapar ökade skatteintäkter. Så långt kan jag hålla med, men jag kan inte se logiken i att det ska ske genom avreglering av arbetsmarknaden, en mer flexi- bel lönebildning eller en lägre skatt på investeringar och arbete. Det handlar alldeles för mycket om dy- namiska effekter av ideologisk karaktär. Det är en logisk kullerbytta att påstå att sänkta skatter innebär mer resurser till kommuner och landsting. Att sänka skatten för att få mer resurser till kommunsektorn måste i det här sammanhanget vara i allra högsta grad kontraproduktivt. En annan ideologisk trolleriformel är att privatise- ring skulle ge skattebetalarna både billigare och bättre vård, skola och omsorg. Verkligheten har visat på motsatsen. Det har varit svårt att hålla totalkostnads- kontrollen. Man skapar en konstgjord marknad där det görs ständiga förändringar i spelregler och pris- sättning beroende på den ekonomiska situation som kommunen eller landstinget har. Kvalitetsförbättring- ar går inte att utläsa. Medborgarnas insyn försämras. Fru talman! Moderaterna, Centerpartiet och Folk- partiet vill avskaffa anslaget till Kommundelegatio- nen och till viss del Bostadsdelegationen. Att mode- rater och folkpartister vill avskaffa det riktade stödet kanske inte förvånar mig, men jag är lika förvånad som Sonia Karlsson och statsrådet Lövdén över att också centerpartisterna sällar sig till denna skara. Det överraskar nog många med mig, speciellt med tanke på att Centerpartiet säger sig vilja måna om de kom- muner och landsting som har det svårt på grund av strukturella problem, t.ex. att befolkningen minskar. Jag blir inte mindre undrande med tanke på att det också finns en koppling mellan Kommundelegationen och de orter som kommer att drabbas av försvarsned- skärningar, där Centerpartiet spelar en central roll. En av dem som sitter med i Kommundelegationen är centerpartist och finns också med i försvarsuppgörel- serna. Kan man lita på att centerpartisterna kommer att arbeta med de här frågorna på ett seriöst sätt när moderpartiet inte tror på Kommundelegationen? Idealet vore naturligtvis att man inte skulle behöva en kommun- eller en bostadsdelegation. Men man måste utgå ifrån de faktiska ekonomiska förhållandena. Stödet behövs under en övergångsperiod. Kommunal verksamhet är en viktig del i infrastrukturen. Vänsterpartiet har aktivt bidragit till att anslaget förstärktes. Det är samtidigt viktigt att poängtera att det handlar om en individuell prövning av varje an- sökning, och en aktiv och ömsesidig dialog ska ske mellan den som ansöker och Kommundelegationen. Det får inte bli några tendenser som liknar tvångsför- valtning. För övrigt kommer Vänsterpartiet att aktivt medverka för att resultatet av Kommundelegationens arbete får avsedd effekt. Fru talman! Avslutningsvis ska jag nämna något om de motioner som berör kostnads- och inkomstut- jämningssystemet. Till Per Landgren vill jag säga: Den kommunala sjävlstyrelsen är starkare i Sverige än i de flesta andra länder. Det anges i regeringsfor- men som en av folkstyrelsens grunder. Den kommu- nala beskattningsrätten har emellertid kringskurits genom olika beslut under 90-talet. Vänsterpartiet tycker att det har varit bra att ansvaret för den offent- liga välfärden - skola, vård och omsorg - tagits över av kommuner och landsting. Det gagnar demokratin, men för att den kommunala självstyrelsen ska fungera krävs att kommunerna garanteras likvärdiga ekono- miska förutsättningar. Vi hade nyligen, så sent som i juni i år, en grund- lig debatt om inkomst- och kostnadsutjämningssys- temet. Det finns en grundläggande skillnad mellan framför allt moderaterna och oss. Moderaterna vill avskaffa systemet. Kritiken riktas hårdast mot inkom- stutjämningssystemets långtgående inkomstutjäm- ning. Man talar om pomperipossaeffekter, vilka i praktiken aldrig har visat sig vara reella. Vänsterpartiet kommer att medverka till att be- folkningsförändringarnas konsekvenser för kommu- nernas verksamhet och ekonomi beaktas i kostnads- utjämningssystemet och att merkostnaderna för hälso- och sjukvård i storstadsregioner och glesbygd får en rättvis behandling. Med förtur behandlas kompensa- tion för befolkningsminskning i landsting. Vi ser även över inkomstutjämningssystemets eventuella pompe- ripossaeffekter. Dessutom har arbetet med analys av jämställdhetsaspekterna i utjämningssystemet påbör- jats, och vi ser fram emot att det blir klart. 0395416536118 N 2010-01-01 00:00:00 176079 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GN0947/#anf79