2348595 GN0947 Riksdagens snabbprotokoll 1999/2000:47 Onsdagen den 15 december 1999/2000 47 1999-12-15 00:00:00 Allmänna bidrag till kommuner BE96AB12-58F8-40FB-BAFA-986E94FD0472 50 PER LANDGREN (kd) kd Fru talman! Sverige byggs underifrån och uppåt i olika nivåer av gemenskaper. Individer ingår i famil- jer, dvs. naturliga gemenskaper med relationer som människan föds in i. Därefter kommer det civila sam- hällets övriga gemenskaper och fortsätter med lokala och regionala politiska gemenskaper till den statliga nivån. På den internationella politiska sidan kommer organisationer och sammanhang mellan länder, t.ex. EU och FN. I en kristdemokratisk vision av Sverige följer samhällets olika delar ett subsidiärt mönster. Varje nivå är till för att lösa uppgifter som inte på ett till- fredsställande sätt kan lösas på en lägre nivå. Varje gemenskapsnivå är i första hand kompletterande till de lägre och inte avsedd att ersätta eller beröva vare sig deras uppgifter eller frihet. De naturliga gemenskaperna, fru talman, motive- rar en maktfördelning sinsemellan. En familj har sina uppgifter och mål som inte kommunen ska ta över. Familjen har också rättigheter som kommunen ska respektera. På samma sätt har kommunsektorn upp- gifter och mål som staten inte ska ta över. Kommu- nala rättigheter ska respekteras av staten såsom de har erkänts av staten genom den kommunala självstyrel- sen. Kommunens roll är att vara subsidiär, stödjande, i förhållande till de gemenskaper som bygger upp kommunen; landsting och regioner ska vara subsidiä- ra i förhållande till de gemenskaper som bygger upp dem och staten i sin tur till det som bygger upp staten. Bestämmanderätten över sådant de såväl naturligt som effektivast kan sköta själva ska också respekte- ras. Den logiska konsekvensen av detta resonemang är en makt- och uppgiftsfördelning enligt det som på kontinenten kallas just subsidiaritetsprincipen. Bevis- bördan ligger t.ex. på staten i förhållande till kommu- nerna för att motivera om staten ska bestämma om uppgifter som ligger eller borde ligga på kommuner- na. Det ingår även i den subsidiära rollen att vid be- hov värna medborgares rättigheter gentemot mellan- liggande nivåer. Ytterligare en logisk konsekvens är att regering och riksdag skapar en ekonomiskt stabil grund för den kommunala respektive regionala självstyrelsen med legitima och stabila skattebaser så att den kom- munala sektorn, med viktiga uppgifter som undervis- ning, äldreomsorg, sjukvård etc., blir mindre sårbar i konjunktursvängningar. Lagar, för att nu bli lite rättsfilosofisk, går enligt kristdemokratisk uppfattning tillbaka på och bör har- moniera med naturliga rättigheter, såsom jag har skisserat ovan. En motsatt uppfattning som präglat mycken politik, även i denna kammare, är att lag i grund och botten inte är något annat än en befallning som får stöd av hot eller sanktion. Hoten står den som äger makten för. Låt mig nu ge några exempel inom detta utgifts- område där staten stiftar lag gentemot kommunsek- torn utifrån maktperspektiv och inte utifrån rättighet- sperspektiv, där staten alltså bortser från dessa ovan refererade rättigheter och enbart använder maktspråk. Jag vill inte sticka under stol med, fru talman, att jag är mycket intresserad av att senare höra statsrådets synpunkter på den kommunala självstyrelsen, mitt tidigare resonemang och det som nu följer. Vi konstaterar inledningsvis att kommunsektorn under de senaste mandatperioderna använts som ett instrument, nu i den socialdemokratiska regeringens saneringspolitik. Till följd av successivt ökade all- männa egenavgifter sedan 1995 har kommunsektorns skatteintäkter minskat med drygt 18 miljarder kronor, eftersom egenavgifterna är avdragsgilla. Till detta kommer statliga reformer om ett ökat kommunalt ansvarstagande som inte finansierats av staten enligt den tidigare knäsatta finansieringsprincipen, t.ex. assistansersättningen inom LSS. Det kraftigt ökande antalet äldre medborgare och de höga födelsetalen i början av decenniet har dess- utom krävt en kraftig utbyggnad av skola, vård och omsorg samt annan kommunal service. Det kraftiga skattebortfallet på grund av egenavgifterna och endast etappvisa men nu äntligen inledda återföringar i form av ökade statliga bidrag har krävt ett stort föränd- rings- och omstruktureringsarbete inom kommun- sektorn för att uppnå ekonomisk balans. Det har varit både negativt och positivt. Verksamheten har ofta en hög effektivitet och god kvalitet, men samtidigt ut- nyttjas personal ofta alltför hårt. Arbetsmotivation och arbetsglädje måste återställas. Detta första exempel visar något jag skulle vilja kalla en instrumentalisering av kommunsektorn av statsfinansiella skäl. Utifrån ett rättighetsperspektiv är kommunerna däremot mål i sig. Mitt andra exempel gäller balanskravet. Många kommuner och landsting tycks trots hårda besparing- ar inte kunna klara balanskravet i ekonomin år 2000. I regeringens förslag till budget för år 2000 och utgift- stak för de närmaste två åren har därför medel avsatts för att stödja kommuner med avsevärda ekonomiska svårigheter. Vi har stöttat detta. Beslutet om denna kommunakut förstärker dock intrycket av att tillväxt- främjande åtgärder uteblivit, att utjämningssystemet inte fungerar och att kommunernas skattebas måste utökas för att klara de kommande årens stora åtagan- den, främst inom äldreomsorgen. För att långsiktigt trygga god vård och omsorg måste kommunernas ekonomi utvecklas från en för- valtande nivå som med liten marginal klarar balan- skravet till en utvecklande ekonomi som tål tillfälliga påfrestningar. Äldreberedningen och HSU 2000 är två utred- ningar som presenterats det senaste året och som gemensamt visar att kommuner och landsting behöver rejält förstärkta resurser. Detta försöker vi också tillgodose genom att till kommunsektorn lägga på 1,1 miljard utöver det regeringen föreslagit för år 2000. Mitt tredje exempel, för att nu bli mer detaljerad, är den som det synes underfinansierade maxtaxan inom förskolan. Maxtaxan är inte bara ytterligare ett sätt att med ekonomiska medel söka styra barnfamil- jernas val av barnomsorg. Den tvingar också med all sannolikhet kommunerna att prioritera bort annan angelägen verksamhet för att finansiera det socialde- mokratiska vallöftet. Regeringen har hittills avsatt 1,7 miljarder år 2001 och 3,4 miljarder år 2002 till allmän förskola, rätt till förskola för barn till arbetslösa samt maxtaxa inom förskola och skolbarnsomsorg. Förutom att reformen såvitt jag kan begripa - och jag vill gärna, fru talman, höra ministerns kommentar till detta - är ett brott mot den kommunala självsty- relsen som jag har skisserat ovan och förmodligen mot den av staten knäsatta finansieringsprincipen kostar den åtminstone, men därom kan man tvista, enligt beräkningar som gjorts av Kommunförbundet omkring 8,7 miljarder kronor. Det finns alltså risk för att förslag som maxtaxan, med en otillräcklig finansiering, tvingar kommunerna att minska resurser till angelägna saker, som vård och annat, och att det sker undanträngningseffekter även på andra områden. Denna övervältring från statens sida kan jag inte riktigt se stämmer överens med det rättighetsperspektiv som jag tidigare skissat. Mitt fjärde exempel rör kommunernas eget bo- stadsbestånd. På detta område finns det också anled- ning att verka för en strukturförändring som gör att kommunerna påtagligt minskar sina, och därmed skattebetalarnas, risker, vilka följer av stora åtagan- den på bostadsområdet. Kommunala utförsäljningar av bostadsbolag ska inte, enligt min mening, motverkas från statligt håll, som sker med den nuvarande socialdemokratiska politiken. Verksamheten i kommuner och landsting ska vara gemensamt finansierad, men vem som utför den på det här området är inte det betydelsefulla. Mitt femte exempel gäller det kommunala utjäm- ningssystemet. Alla kommuner och lands- ting/regioner ska ha likvärdiga förutsättningar för sin verksamhet och service, oberoende av skattekraft och opåverkbara strukturella kostnader. Därom är vi helt överens. Enligt vår mening går dock den nuvarande ord- ningen med inomkommunal utjämning emot grundla- gens intentioner med den kommunala självstyrelsen. Den går även emot lokaliseringsprincipen och den kommunala beskattningsrätten. Systemet med inomkommunal utjämning leder med jämna mellanrum till allvarliga motsättningar mellan kommuner och mellan landsting. När vissa kommuner och landsting betalar stora summor i av- gift och andra får del av bidrag i motsvarande ut- sträckning skapas också möjligheten till och före- ställningen om att medel från en kommun används till olika icke lagstadgade verksamheter eller investe- ringar i en annan. Vi kristdemokrater anser att det enligt subsidiari- tetsprincipen är staten som ska stödja kommunsektorn och utjämna de opåverkbara förutsättningar som föreligger mellan kommuner och landsting. Vi anser också att hela behandlingen från statens sida ska ske utifrån ett rättighetsperspektiv, där man ser kommu- ner och landsting som naturliga gemenskaper med rättigheter som uttrycks i kommunal självstyrelse. Tack, fru talman! 0363608290410 N 2010-01-01 00:00:00 176050 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GN0947/#anf50