2348595 GN0947 Riksdagens snabbprotokoll 1999/2000:47 Onsdagen den 15 december 1999/2000 47 1999-12-15 00:00:00 Information från regeringen om toppmö- tet i Helsingfors den 10 och 11 december information från regeringen 198663FB-BAA4-4BAF-9AD1-80C5B97619AC 129 Statsminister Göran Persson (s) s Fru talman! I Köpenhamn 1993 öppnade dåvaran- de EG för de forna länderna i Central- och Östeuropa möjligheten att bli medlemmar i gemenskapen. Luxemburg 1997 var det tillfälle när utvidgnings- processen inleddes. Då var det sex stater som fick beslut om att få börja medlemskapsförhandlingarna, och de övriga fem fick ägna sig åt långsammare för- beredelser. Helsingforsmötet kommer vi nog att säga var det tillfälle då EU:s utvidgningsbeslut blev fullständigt. Nu drivs förhandlingarna med alla ansökarländerna i Öst- och Centraleuropa. Inga fler grupperingar ska gälla. Det är varje land för sig självt, och resultaten är beroende av de föränd- ringar och den kraft i förberedelserna som landet självt kan åstadkomma. Unionens åtagande å sin sida är att se om sitt eget hus, så att gemenskapen är redo att ta emot nya med- lemmar efter en genomförd regeringskonferens och den därpå följande ratificeringen. Den förändringen inom unionen ska vara avgjord innan år 2002 har gått till ända. Det säger sig självt att en utvidgningsprocess med 13 länder är ett gigantiskt åtagande - det är både för unionen och för ansökarländerna en vattendelare. Det sätter sin prägel på politikens alla områden. Det kommer att innebära påfrestningar, men det kommer också att ge stora vinster, naturligtvis, för alla de människor som nu bor i länder som får en samhälls- förändring som möjliggör ett EU-medlemskap - en ekonomisk utveckling, säkerhetsmässiga fördelar och miljömässiga fördelar. Detta är något av Europatankens kärna; att tvinna samman länder, att få till stånd ett växande samarbete och en ökad integration som möjliggör ömsesidig förståelse och omöjliggör krig mellan länderna i unionen på vår kontinent. Med den här bakgrunden blir Helsingforsmötet ett stort steg i byggandet av 2000-talets Europa, ett pro- jekt som vi kunde ana men inte vara säkra på den dag Berlinmuren föll. Vägen hit har inte varit alldeles rak. Det har varit både framgångar och motgångar. Men den svenska regeringen har bedrivit en konsekvent politik. Vi har hela tiden verkat för utvidgning för alla ansökarlän- der. Vi har ofta gjort det i motvind. När vi nu ser resultaten kan vi säga att vi har kommit dit vi ville. Jag ser det som ett exempel på att vi kan påverka inom unionen. Sverige har på ett posi- tivt sätt bidragit till detta utvidgningsresultat och därmed också en god utveckling i Europa. Om det råder ingen tvekan. I utvidgningsdiskussionen har också sagts att vad gäller Cypern är det klarlagt att inget kandidatland har veto mot Cyperns medlemskap i unionen. Det är också klarlagt att en lösning av Cypernfrågan skulle underlätta anslutningen väsentligt, men det kan inte ställas som ett villkor. Vad gäller Turkiet finns följande att säga. Vi be- slutade att Turkiet skulle bli ett kandidatland på basis av samma kriterier som gäller för övriga kandidatlän- der. Det är ett gott resultat i det att unionen visar både öppenhet mot Turkiet och trohet mot de principer som har gällt för övriga ansökarländer. Turkiet ska uppfylla samma krav som de övriga och kommer att få samma slags hjälp under processen. Vi känner de portalkrav som unionen ställer på blivande medlemsländer. Demokrati, mänskliga rät- tigheter och respekt för minoriteter är mycket fram- trädande krav. I samband med att premiärminister Ecevit besökte Helsingforsmötet framhöll han att framsteg nu kommer att ske snabbt på MR-området. Turkiet har en lång väg att gå också på andra områ- den, inte minst det ekonomiska. Förhoppningen nu är att perspektivet av medlemskap ska ha samma goda effekt i Turkiet som det har haft i övriga ansökarlän- der. Om det inte skulle bli framsteg kommer detta fram i de regelbundna översynerna av Turkiets kan- didatlandsstatus som unionen genomför. Det finns en klar och tydlig mekanism: utan framsteg inga med- lemskapsförhandlingar. Med framsteg blir det för- handlingar. Processen är enkel att förstå, klar och rättvis. Låt mig också säga, fru talman, att det har varit utomordentligt värdefullt att beslutet har kunnat fattas i enighet inom den europeiska unionen och att Grek- land har beretts möjlighet att ingående ta del av för- beredelserna av det beslut som unionen kom att träf- fa. Det är viktigt att de små länderna i den europeiska unionen behandlas på ett sätt som gör att de har lika rätt och lika möjlighet att påverka som de stora med- lemsstaterna. Beslutet om Turkiet har visat unionens intresse av att också lyssna på och ta hänsyn till ett litet medlemslands intressen och behov. När det gäller europeisk försvars- och säkerhets- politik finns följande att säga: Vi hade en bra diskussion om europeisk försvars- och säkerhetspolitik i Helsingfors. Behovet av att unionen får en bättre krishantering blev alldeles up- penbart under Kosovokriget. Europas länder har ge- nom åren bidragit med civil och militär personal i kriser på många ställen, under de senaste åren huvud- sakligen i Balkan. Men Kosovokriget visade tydligt behovet av en snabbare reaktion, kortare beslutsgång- ar och en effektivare basorganisation för arbetet. EU- ländernas enheter var alldeles för sent på plats i Ko- sovo. Detta är en kritik som vi får ta på oss. Detta är därför sådant som vi måste hantera. EU kan inte stå maktlöst vid kriser vid våra egna gränser, kriser som dessutom kan spilla in i grannlän- der och vars fruktansvärda mänskliga effekter blir påtagliga för oss alla med nya flyktingströmmar. Både av moraliska skäl och av rent egenintresse är det nödvändigt att effektivisera detta arbete. Vi ska samordna, inte dubbelarbeta. Vi ska vara väl förbe- redda, inte starta varje gång helt från början. Vi ska vara snabba när det behövs och inte låta ens enkla hjälpbehov stå ohulpna på grund av bristande organi- sation. Europa ska dessutom kunna göra detta självt, inte behöva vänta på att en supermakt ska ta sig tid. Det handlar faktiskt om något så prosaiskt som ef- fektivisering. Det är inte effektivt att starta om på nytt varje gång eller att låta folk lida när mycket små men snabba insatser skulle lätta på olidliga förhållanden. Det handlar om att göra allt detta utan att slösa med dubbelarbete. Detta område, EU:s krishantering, har varit före- mål för en omfattande debatt i Sverige. Mycket av denna debatt har byggt på rena misstolkningar och på en ren rädsla för orden försvars- och säkerhetspolitik. I slutsatserna från Helsingfors står det nu, för den som vill läsa, att EU:s krishantering består av både en militär och en civil del. Bl.a. har vi från svensk sida fått gehör för att det ska vara en speciell civil kris- hanteringskommitté vid sidan av den militära. Så har det varit med vår krishantering, bl.a. i FN, även före detta beslut. Den har bestått av militära styrkor när så har behövts och av civil polis, hjälparbetare och min- röjare när detta har varit påkallat. Det står också uttryckligen i slutsatserna att den styrka som nu ska vara snabbare gripbar än som har varit fallet tidigare är en krishanteringsstyrka, inte en Europaarmé. Den är inte avsedd för försvar av territo- riet. Den är avsedd för krishantering när en krishärd håller på att explodera i folkmord, utdrivning, etnisk rensning och flyktingkatastrofer. Det är sådant som har visats i outhärdliga bilder dag efter dag på TV- skärmarna i våra egna hem från vår egen kontinent. Den som i tid och otid med laddade värdeord misstänkliggör en sådan krishantering och söker skrämma bort det svenska folket från aktivt svenskt deltagande menar jag tar på sig ett stort ansvar. Sverige har deltagit i krishanteringen sedan 1950- talet. Vi har gjort stora insatser i Kongo, i Korea, på Cypern och i Mellanöstern. Under senare år har vi deltagit i Bosnien, i Makedonien, i Kosovo och på flera ställen. Vi ska fortsätta att göra detta. Peters- bergsuppgifterna är ett uttryck för krishanteringens samlade uppgifter - militära och civila - som Sverige och Finland har drivit. Vi har inte stått vid sidan i denna debatt. En sammanfattning: · Insatser av EU:s krishantering ska ske i enlighet med principerna i FN-stadgan. · EU:s länder har bundit sig för att snabbare än i dag kunna ställa till förfogande för Petersbergs- uppgifter mellan 50 000 och 60 000 man inom en tidsperiod av 60 dagar som ska kunna vara ute i minst ett år. · Konfliktförebyggande och civil krishantering har en självklar roll parallellt med den militära delen. Detta är vad beslutet handlar om. Det här är be- slutets innebörd. Det är fattat i samförstånd mellan fyra stater som står utanför militära allianser - Sveri- ge, Finland, Österrike och Irland - och resten av EU- länderna som är inne i en militärallians, Nato. Det har varit en ömsesidig respekt och en ömsesidig vilja att hävda en effektivare krishantering på vår kontinent. Jag ska nu gå över till regeringskonferensen, IGC. Beslutet i Helsingfors blev att regeringskonferen- sen ska inledas tidigt under nästa år - i februari - och avslutas i december år 2000. Regeringskonferensen är inkallad för att lösa frågor som måste vara klara för att unionen ska kunna utvidgas. Dagordningen an- sluter till detta. Den kommer att omfatta de frågor som blev kvar efter Amsterdam, dvs: kommissionens sammansättning, röstviktning och användande av kvalificerad majoritetsomröstning som beslutsmetod. Därtill kommer ett antal andra därmed sammanhäng- ande frågor. Kölnslutsatserna om en begränsad dag- ordning är vägledande. Det kommande portugisiska ordförandeskapet har möjlighet att under nästa halvår till Europeiska rådet föreslå att ytterligare frågor tas in i konferensen. Låt mig i det sammanhanget säga att vi är mycket intresserade av en begränsad dagordning av det enkla skälet att denna begränsade dagordning rymmer frå- gor som med sin substans är så stora att de mycket väl kan komma att ta lång tid att lösa. Och om vi ska vara förberedda för att ta emot nya medlemmar efter en ratificering i slutet av år 2002 får inte regerings- konferensen dra ut för långt på tiden. Det är där vi har motivet till en begränsad dagordning. Sedan skulle man kanske också kunna lägga till att ju större dag- ordningen blir desto mer riskerar regeringskonferen- sen att fördröjas och därmed gå in i det ordförande- skap som startar det första halvåret år 2001. Miljö och hållbar utveckling: På miljöområdet ser vi nu de första exemplen på hur det kommande svenska toppmötet i Göteborg i juni 2001 får kon- kreta uppgifter. Sverige har sedan 1997 aktivt arbetat för att miljöhänsyn och hållbar utveckling ska integ- reras i unionens alla politikområden. På mötet i Hel- singfors uppmanades nu alla de nio berörda rådskon- stellationerna att redovisa färdiga integrationsstrate- gier till mötet i Göteborg. Kommissionen uppmanas vidare att presentera en övergripande strategi för hållbar utveckling till Göteborg, och därutöver ska kommissionen redan före utgången av år 2000 utar- beta förslag till ett sjätte miljöhandlingsprogram. Även detta stöder integrationsarbetet. Vi betraktar Helsingforsbesluten som goda resultat på miljöområ- det som placerar vårt eget toppmöte i centrum. Folkhälsa och livsmedelssäkerhet: Diskussionerna om folkhälsa och livsmedelssäkerhet är viktiga för unionen. Det är naturligt att det för närvarande mest handlar om just livsmedelssäkerhet. Kommissionens kommande vitbok i detta ämne ska behandlas skynd- samt av ministerrådet, och det kommer troligen att leda till att ett oberoende livsmedelsorgan inrättas. Under nästa halvår kommer Europeiska rådet på nytt att behandla dessa frågor. Det är att märka att Europeiska rådet dessutom speciellt erinrar om behovet av att säkerställa en hög hälsoskyddsnivå för människor i utformandet av alla gemenskapsstrategier. Det angreppssättet har stor likhet med hur Sverige har drivit arbetet för hållbar utveckling. Hälsoarbetet kommer att vidgas till att beröra mer än enbart livsmedelssäkerhet. Sverige kommer att vara pådrivande i det arbetet. När det gäller sysselsättningen fattade vi en del förberedande beslut i Helsingfors, men i huvudsak skjuts den diskussionen till Portugals ordförandeskap nästa halvår. Som riksdagen känner till blev det ingen fram- gång med skattefrågorna i Helsingfors. Där blev det en blockering. Storbritannien medverkade inte till ett skattepaket som vi hade hoppats på. Det bestämdes i stället att processen fortsätter. Vi slog fast principen att alla ska vara med och betala skatt i unionen, och att vi före en viss utgång - halvåret 2000 - ska kom- ma tillbaka med ett konkret beslut. Jag har all anled- ning att understryka vikten av att detta arbete blir framgångsrikt. I fråga om Tjetjenien protesterade vi kraftfullt mot Rysslands användning av oproportionerligt våld i Tjetjenienkonflikten. Vi antog ett uttalande som inte enbart innehöll skarpa fördömanden i ord, utan vi sade också att EU:s insatser inom Tacis kommer att påverkas av denna konflikt. Vi gjorde dock klart att vi inte ville beröra insatser på t.ex. kärnsäkerhetsområ- det. Vi drev också uppfattningen att det, trots kritiken mot Ryssland, är angeläget att den nordliga dimen- sionen, som varit ett av inslagen under det finska ordförandeskapet, också i fortsättningen hävdas, nämligen en konstruktiv dialog med ett demokratiskt Ryssland inriktat på marknadsekonomi. Fru talman! Europeiska rådets möte i Helsingfors fattade viktiga beslut. Jag har här berört några av dem. Arbetet pekar framåt när det gäller utvidgning- en, regeringskonferensen, miljöarbetet, försvars- och säkerhetspolitiken. Vi anar redan en hel del frågor som kommer att vara på dagordningen under vårt ordförandeskap. Det finns alltså en del som vi redan i dag kan förutse. Unionen har tagit på sig stora upp- gifter. Jag anser att Helsingforsmötet var ett viktigt steg i utvecklingen och ett toppmöte som också kom att präglas av en yttre ram som var befriande i den me- ningen att det saknade en del av den pompa och ståt som vi förut har vant oss vid att se omkring EU- toppmöten. 0825004049003 N 2010-01-01 00:00:00 176129 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GN0947/#anf129