2348592 GN0944 Riksdagens snabbprotokoll 1999/2000:44 Fredagen den 10 december 1999/2000 44 1999-12-10 00:00:00 Utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg C217D4FA-F8DF-4661-A8D9-60BBBAC49600 39 SUSANNE EBERSTEIN (s) s Fru talman! Jag vill inleda med att yrka bifall till utskottets hemställan i socialutskottets betänkande nr 1 och avslag på samtliga reservationer och motio- ner. Det går bättre för Sverige i dag än på många år. Därför kan vi i dag debattera en proposition och ett betänkande som andas en framtidstro som vi inte har varit vana vid på senare år. Saneringspolitiken, som var smärtsam men nödvändig för att rädda välfärden, blev framgångsrik. Välfärdssystemen visade sig vara robusta och välfärdstjänsterna bibehålla en hög kva- litet. Samtidigt måste vi erkänna att maskor har repats upp i välfärden under dessa år. Fler människor än tidigare faller igenom trygghetssystemen, och ännu fler kommer inte in i folkhemmets vardagsrum. Detta kan vi nu förändra till det bättre tack vare en stark ekonomisk utveckling. Vi har redan gjort en del förbättringar. A-kasse- och sjukpenningersättningen höjdes vid förra års- skiftet till 80 %. Samtidigt återställdes pensionerna till 100 % av basbeloppet, och bostadstillägget för pensionärer höjdes. Inom ett par år kommer också det nya ålderspensionssystemet att rulla i gång. Barnfa- miljernas situation förbättras stadigt tack vare högre barnbidrag och föräldrapenning. Men av störst bety- delse för många barnfamiljer är att arbetslösheten i denna grupp sjunker stadigt. I år har över 100 000 nya arbeten skapats, vilket överträffar situationen på slutet av 80-talet, när ekonomin var näst intill över- hettad. Detta lägger grunden för ökad rättvisa och trygghet. Som socialdemokrat vill jag se en stark utveck- ling av vår generella välfärd, som vilar på folkhem- svisionen. I denna vill vi förena trygghet med frihet, solidaritet med individualism, makt med ansvar och rättigheter med skyldigheter. Vi har strävat efter trygghet när man skaffar barn, trygghet om man skulle bli sjuk eller arbetslös och trygghet när man blir gammal, och det är med denna trygghet som vi ska våga utmana det nya århundradet. Nu tänkte jag tala lite om sjukhusvården och sjukvården, som har varit uppe i debatten här i dag. Många människor berättar för mig om sina positiva upplevelser av vår svenska sjukhusvård. Marie- Louise, t.ex., som är kontorist, hade efter en längre tids besvär med synen uppsökt en ögonspecialist som omgående ställt diagnosen gråstarr. Inom mindre än tre veckor fick hon tid hos ögonkirurgen, och redan på operationsdagen kunde hon lämna sjukhuset för att ett par dagar senare börja arbeta igen. Detta var inte möjligt för 20 år sedan. Då operera- des drygt 10 000 patienter per år med långa efter- vårdstider. I dag opereras mer än 50 000 patienter. Sjukvården skördar framgångar på en rad andra områden. Antalet höft- och knäledsoperationer och kranskärlsoperationer har också ökat dramatiskt un- der detta decennium. Särskilt glädjande är att de största framstegen har gjorts när det gäller dessa ope- rationer på äldre patienter över 75 år. Framgångarna sker alltså inte på bekostnad av att äldre patienter diskrimineras genom att placeras sist i operationskön. Detta är jämlikhet i praktiken. Dessa exempel visar på en bråkdel av sjukvårdens framgångar. I ett internationellt perspektiv är svensk sjukvård världsledande - både vad gäller den medi- cinska standarden och framför allt i sin kapacitet att möta människors behov av vård. Allt står tyvärr inte rätt till inom sjukvården. Dag- ligen blir jag påmind om operationsköer, stressig arbetsmiljö och svårigheter att rekrytera personal. Operationsköerna beror till stor del på vad man skulle kunna kalla för sjukvårdens framgångskris, dvs. kö- erna beror inte på att man inom sjukvården gör mind- re, utan på att ambitionerna och förväntningarna ökar hos både patienter och läkare. Allvarligare är emellertid att många människor upplever att sjukvårdens omvårdnad har försämrats. Det gäller framför allt äldre patienter, som ibland bollas mellan landsting och kommuner utan någon som helst värdighet och respekt. Detta är ingen fram- gångskris utan troligen en direkt konsekvens av 90- talets saneringspolitik, som slimmade organisationen och minskade mängden personal drastiskt. Sjukvårdens framgång är ingen slump och inte heller ett resultat av marknaden, utan frukten av vår demokrati och politiska beslut som vi har tagit i den- na kammare. Låt oss ta med oss dessa erfarenheter när det nya årtusendet börjar. Det är vårt ansvar. Regeringen visar att den tar detta ansvar. I bud- getpropositionen föreslår regeringen att staten ska satsa 9 miljarder kronor på sjukvården under en fyra- årsperiod med början år 2001. Den ska presenteras under år 2000. Handlingsplanen ska utarbetas genom ett utvecklingsavtal med Landstingsförbundet och Svenska Kommunförbundet. Handlingsplanen ska bygga vidare på sjukvårdens framgångskoncept. En viktig utgångspunkt handlar om att sjukvården ska utgå från allemansrättens principer. Alla medborgare ska erbjudas god vård på lika villkor efter behov, och den ska finansieras solidariskt. Verksamheten ska stå under demokratisk insyn och kontroll. I den nationella handlingsplanen kommer tre om- råden att lyftas fram som särskilt viktiga att förstärka. De är primärvården, äldrevården och psykiatrin. Ef- tersom äldre och psykiskt funktionshindrade är bero- ende av en väl fungerande lokal sjukvård innebär handlingsplanen en kraftig satsning på primärvården. Ett viktigt inslag i det arbetet är bl.a. förbättrad sam- verkan mellan sjukvårdshuvudmännen. Handlingsplanen ska också innehålla en satsning på mångfald av driftsformer i primärvården. I det arbetet har regeringen slagit fast en grundläggande princip: Sjukhusen ska inte drivas med privat vinstintresse. Jag stöder denna princip av två skäl. Dels är privat sjukhusvård dyr, dels är risken uppen- bar att en privatisering av sjukhus leder till att dagens generella sjukvård raseras. Jag har förstått att moderaterna i denna kammare vill något annat. Jag är dock osäker på vad övriga borgerliga partier har för uppfattning i de här frågor- na. Vid förra årets budgetdebatt lovprisade modera- terna den vårdgaranti som de moderatstyrda storstads- regionerna hade infört och sade triumferande att detta skulle innebära att en tredjedel av Sveriges befolk- ning skulle komma att få den trygghet som det inne- bär att veta att man kan få vård i tid. Den 26 november infördes operationsstopp i det moderat styrda Västra Götaland. Vårdgarantin gällde bara tio månader. I stället för att sätta patienternas intresse i fokus har den moderatledda majoriteten lagt all kraft på att privatisera och konkurrensutsätta sjukvården. Syftet är tydligt för oss. Genom att privatisera sjukvården, skapa ekonomiska problem i den gemen- samma sektorn och smutskasta politiken i allmänhet vill moderaterna öppna fältet för en marknadsanpas- sad sjukvård. Embryot till detta systemskifte finns i moderater- nas sjukvårdsmotion. Där föreslås en hälsoförsäkring, som ersätter landstingsskatten. Till en början ska försäkringskassan sköta administrationen av försäk- ringen, men sedan ser moderaterna gärna att försäk- ringskassorna konkurrerar dels inbördes om kunder, dels med privata försäkringskassor som ska ha möj- lighet att erbjuda det där lilla extra utöver det som ingår i grundpremien. Detta är inte märkligare än att folk har olika bilar eller t.o.m. flera bilar, som det moderata landstingsrådet Ralf Ledél sade när han skulle förklara innebörden av förslaget. Att moderaterna hänförs över dessa nyliberala idéer förvånar mig inte, men att folkpartister och kristdemokrater låter sig imponeras gör mig djupt bekymrad. Var finner kristdemokraterna den närvär- me som Alf Svensson talade så medryckande om under valrörelsen för ett år sedan i det moderata sys- temskiftet? Och hur kan det socialliberala jämlikhet- sideal som Folkpartiet förtjänstfullt drivit förenas med vinstdrivande privat sjukhusvård som modera- terna vill ha? Eller har skiljelinjerna er emellan sud- dats ut? Dessvärre är det intrycket jag får när jag ser hur era partikolleger agerar i storstadsregionerna. Fru talman! Det är min förhoppning att vi här i dag i kammaren ser startskottet för en diskussion om hur vi återigen kan nå en bred enighet i riksdagen om svensk sjukvårdspolitik, en sjukvårdspolitik som syftar till att ge alla, oavsett social och kulturell bak- grund eller ekonomiska förutsättningar, en högkvali- tativ sjukvård som vi betalar solidariskt och styr ge- mensamt. 0235974887200 N 2010-01-01 00:00:00 175500 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GN0944/#anf39