2348589 GN0941 Riksdagens snabbprotokoll 1999/2000:41 Tisdagen den 7 december 1999/2000 41 1999-12-07 00:00:00 Utgiftsområdena 13 Ekonomisk trygghet vid arbetslöshet och 14 Arbetsmarknad och ar- F5CFBD8C-088C-4CF4-8BB5-23B3231CC47C 2 STEFAN ATTEFALL (kd) kd Herr talman! Trots en god konjunktur är det oer- hört många svenskar som saknar arbete. Det är ett enormt slöseri med mänskliga resurser som pågår. Det är viktigt att komma ihåg att vi fortfarande har en massarbetslöshet i Sverige. Ca 16 % av arbetskraften, eller över 700 000 människor är arbetslösa, i olika former av åtgärder eller undersysselsatta. Det är 16 miljoner arbetstimmar som går förlorade varje vecka på detta sätt. 16 miljoner! Lägg till detta ytterligare 100 000 människor i kunskapslyftet, varav de flesta helst skulle vilja arbeta, så inser vi alla allvaret på den svenska arbetsmarknaden, på tröskeln till ett nytt millennium. Det finns en uppenbar risk för att arbetslösheten inte längre ses som det stora samhällsproblem den är, nu när kurvorna pekar uppåt. Andra frågor tränger sig på. De arbetslösa blir "de andra", som vi inte riktigt berörs av. Men så får det inte bli. Just nu är vi inne i en period då sysselsättningen stiger kraftigt. Och det ska vi givetvis glädjas åt. Men i ivern att måla utvecklingen i ljusa färger glömmer socialdemokraterna lätt bort att uppgången är ett litet undantag i en långsiktigt nedåtgående trend. Jämför vi oss med OECD-länderna har vi trendmässigt tap- par mark sedan 1970-talets början - i genomsnitt en procentenhet lägre tillväxttakt per år. Vi har halkat ned från det fjärde rikaste landet 1970 till 15:e platsen i dag. Utvecklingen visar en skrämmande färdrikt- ning. Och för varje procentenhet utebliven tillväxt förlorar vi resurser till vård, omsorg, skola och korta- re arbetstid, om man så vill. Den här bilden illustreras också av att det sedan 1950 inte tillkommit netto ett enda nytt jobb i det privata näringslivet. Den glädjande uppgången på arbetsmarknaden sker alltså från en mycket låg nivå. Och få tror, inte ens regeringen i sina prognoser, att målet om 4 % öppen arbetslöshet år 2000 ska kunna uppnås. Men även om målet skulle uppnås kommer fortfarande 4 % av arbetskraften vara öppet arbetslösa, ca 160 000 individer, och ytterligare nästan lika många i olika konjunkturberoende åtgärder. Och detta alltså i ett mycket gott konjunkturläge. Regeringen och dess lojala stödpartier verkar hoppas att nuvarande konjunkturuppgång tillsammans med vissa, i och för sig positiva, justeringar av ar- betsmarknadspolitiken och inrättande av ett med- lingsinstitut ska leda oss in i den fulla sysselsättning- ens förlovade land. Men är det den förda politiken som kommer att lösa de stora problemen på arbetsmarknaden? Eller krävs det en kombination av en aktiv arbetsmark- nadspolitik, skattelättnader och strukturförändringar? Detta är egentligen denna debatts grundläggande fråga: Räcker det med dem förda politiken och att hoppas på en lång högkonjunktur? Vi kristdemokrater har i motioner och reservatio- ner redovisat vår djupa oro över regeringens passivi- tet. Vi föreslår strukturella förändringar som skulle leda till en bättre fungerande lönebildning och en mer flexibel arbetsmarknad. Vi föreslår ett bättre före- tagsklimat och skattelättnader som skulle skapa många nya jobb i småföretag och i tjänstesektorn. I en gemensam fyrpartireservation har vi kristdemokrater, moderater, centerpartister och folkpartister poängterat behoven av en ny inriktning av arbetsmarknadspoliti- ken och den ekonomiska politiken, just därför att vi inte tror att regeringens politik är tillräcklig. Herr talman! Den sysselsättningsökning vi nu kan glädjas år har framför allt kommit i de befolknings- täta delarna av landet. Mellan det andra kvartalet 1998 och andra kvartalet 1999 har sysselsättningsgra- den stigit i hela landet, med undantag för övre Norr- land. Det går med andra ord inte bra för hela Sverige. Men även inom de olika regionerna kan skillnaderna vara stora. Ett tydligt exempel på detta är den låga sysselsättningsgraden i invandrartäta områden samti- digt som områden i samma kommun kan ha brist på arbetskraft. Det bekymmersamma läget på arbetsmarknaden illustreras också av tydliga tecken på flask- halsproblem. Enligt SAF hade en majoritet av företa- gen i oktober i år problem med att hitta den arbets- kraft man behöver. Detta i ett läge när hundratusen- tals människor står utanför den ordinarie arbetsmark- naden. Problemet är att jobben finns där människor inte bor, och jobben finns i yrken som den arbetslöse saknar utbildning och erfarenhet för. Kort sagt, flexi- biliteten är liten och lönebildningen fungerar inte. Massarbetslöshet präglar vårt land samtidigt som företag skriker på arbetskraft. Visst är det någonting som är galet? Ända sedan den socialdemokratiska regeringen tillträdde efter valet 1994 har lönebildningen lyfts fram som den viktigaste faktorn för att komma till rätta med arbetslösheten. Efter fem år kommer nu en proposition som bara innehåller inrättandet av ett medlingsinstitut. Även om ett sådant institut är väl- kommet är det sammantaget ett mycket magert för- slag som väntas. Av ambitionerna att reformera lönebildningen i grunden blev det inte mycket. Dagligen har vi i massmedierna kunnat läsa om hur LO ställt ultimata krav som regeringen backat för. Senast har regeringen backat för fackets motstånd mot ett förbud mot blockad av enmansföretag som inte vill teckna kol- lektivavtal. Vi får väl se om Miljöpartiet orkar hålla sin linje fram till voteringarna här i kammaren. Herr talman! Men lönebildningens funktionssätt handlar om mer än medlingsinstitut och varseltider. Det handlar om att skapa en ekonomisk-politisk miljö som främjar en sund löneutveckling. Det krävs en rad åtgärder såsom sänkt inkomstskatt för alla genom höjt grundavdrag och sänkta marginalskatter. Arbetslös- hetsförsäkringen bör i större utsträckning finansieras genom avgifter från de försäkrade. Lägre arbetslöshet ska ge lägre avgifter och vice versa. Löntagarna kompenseras för höjda avgifter mer än väl genom ett höjt grundavdrag. Detta ger incitament för en bättre fungerande lönebildning. Vi behöver uppmuntra vinstdelningssystem och inte motverka det hela. Vi bör också ha en lönebild- ning som ger utrymme för en bättre löneutveckling inom bristyrken. Skattesänkningar för låginkomstta- gare kan underlätta en sådan process. Vi vill också vidta en rad andra åtgärder och se över olika regler på arbetsmarknaden. Självklart vill vi inrätta ett förbud mot stridsåtgärder mot enmans- och familjeföretag samt införa någon form av proportionalitetskrav för att begränsa möjligheten till stridsåtgärder som kostar lite för den egna organisationen men som orsakar stora kostnader för motparten och tredje man. Herr talman! Utan en heltäckande politik för en bättre lönebildning och en utvecklad regionalpolitik kommer vi att få uppleva stora flaskhalsbekymmer som förkortar högkonjunkturen. Löneökningar som uppstår inom bristyrken blir sedan norm för andra avtalsområden, och vi får den klassiska Följa John- leken. Och så är vi återigen tillbaka på ruta 1. Skill- naden blir kanske att devalveringar inte räddar oss den här gången utan att det blir i stället Riksbanken som får städa upp genom att höja räntorna för att bromsa inflationen med ökad arbetslöshet som följd. Frågan är om inte Johnny Ahlqvist ser faran i denna utveckling. Herr talman! Kraftiga insatser måste göras för att sänka trösklarna för ungdomars inträde i arbetslivet. Dessutom har gymnasieskolan blivit alltmer anpassad till elever med teoretiska färdigheter, vilket lett till att många inte trivs i den nuvarande skolan. Därför be- höver vi ett modernt, väl fungerande lärlingssystem inom gymnasieskolan och inom arbetsmarknadspoli- tiken. Vi kristdemokrater föreslår därför att det inom gymnasieskolan inrättas ett nytt lärlingsprogram. Även kommuner som saknar egen gymnasieskola kan arrangera detta program genom att köpa den teoretis- ka utbildningen hos en grannkommun. Men det bör även finnas ett lärlingsprogram inom arbetsmark- nadspolitiken. Ett konkret förslag till hur ett lärlingsprogram som en arbetsmarknadspolitisk åtgärd ska utformas har lagts fram av oss kristdemokrater här i riksdagen. I utskottsmajoritetens text i betänkandet går man förbi förslaget utan minsta kommentar. Över huvud taget avfärdas oppositionens förslag utan någon ingående argumentation. Vårt lärlingsförslag vågar man inte kommentera. När Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Mil- jöpartiet ska avfärda Kristdemokraternas politik skyller man på budgetteknik och på att våra förslag inte hinner genomföras av praktiska skäl. Men någon ideologisk argumentation finns inte. Vi får kanske tolka det som att socialdemokraterna innerst inne håller med om vår politik, men att man inte förmår byta spår på grund av inre slitningar. Så var det ju förra året då majoriteten i december avslog oppositionens krav på bl.a. slopade volymmål och en ökad satsning på mer kvalificerad yrkesutbild- ning. Några veckor senare genomför regeringen den politik som Johnny Ahlqvist m.fl. avfärdat här i kammaren. Ytterligare ett exempel på den hattighet och sen- färdighet som präglar regeringen är kompetensut- vecklingen. I budgeten görs ett stort nummer av de pengar som ska satsas på att utveckla de anställdas kompetens, en fråga som stötts och blötts länge i regeringen utan resultat. Pengarna för detta drivs in via höjda skatter på diesel och el. Miljöpartisterna firar med tårta eftersom de har fått igenom en skatte- växling, säger de. Men besvikelsen är stor hos alla som väntat på ett lyft för kompetensutvecklingen - det fanns ingen tanke bakom skrivningarna i budget- propositionen. Det var tomt i regeringens skriv- bordslådor. Allt ska nämligen utredas - inte ens detta har man påbörjat ännu - och det tar tid. Miljöpartisterna är lurade dubbelt upp. Deras mycket märkliga form av grön skatteväxling blev bara en röd skattehöjning. Det blev varken grönt eller någonting annat. Frågan är: Hur länge ska miljöpar- tisterna stillatigande delta i detta spel? Till råga på allt riktar bl.a. TCO och LO skarp kritik mot regeringen för att man använder EU:s mål 3-pengar felaktigt. Pengarna som skulle stärka nya metoder för att utveckla de anställdas kompetens används till traditionell arbetsmarknadspolitik. Det blir väl med dessa medel som med jordbruksstödet: Vi använder EU-pengarna på ett dåligt sätt, och det blir ett argument för EU att minska sitt stöd när dessa medel omförhandlas nästa gång. I dag kan vi i Dagens Nyheter läsa om stora för- ändringar som diskuteras inom AMS med hot om nedläggning av ett stort antal arbetsförmedlingskon- tor. Vi vet också att arbetsmarknadspolitiken står inför nya utmaningar med en mer segregerad arbets- marknad, stora regionala obalanser, många långtids- arbetslösa. Samtidigt växer en ny arbetsmarknad fram som ställer nya och annorlunda krav på de arbetssö- kande. Vi vet att regeringen vill använda bemanningsfö- retag i större utsträckning för att hjälpa de långtidsar- betslösa ut på arbetsmarknaden. Ett första steg att pröva privata alternativ öppnas. Hur ska arbetsmark- nadspolitiken utformas mot den bakgrunden? Vilken roll ska AMS ha i detta sammanhang? Jag anser att vi borde tillsätta en parlamentarisk utredning som skyndsamt försöker att forma en arbetsmarknadspoli- tik för 2000-talets arbetsmarknad. Frågan till er andra i debatten är om ni delar min syn på behovet av en sådan utredning. Herr talman! Jag står givetvis bakom samtliga kristdemokratiska reservationer, men för tids vinnan- de nöjer jag mig med att yrka bifall till reservationer- na 1, 3 och 22. I övrigt hänvisar jag till det särskilda yttrande som vi kristdemokrater har fogat till betän- kandet och som redovisar vilken alternativ använd- ning av pengarna som vi föreslår. 0745549193810 N 2010-01-01 00:00:00 174902 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GN0941/#anf2