<anforande>
<dok_hangar_id>2348588</dok_hangar_id>
<dok_id>GN0940</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1999/2000:40 Måndagen den 6 december</dok_titel>
<dok_rm>1999/2000</dok_rm>
<dok_nummer>40</dok_nummer>
<dok_datum>1999-12-06 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Utgiftsområde 7 Internationellt bistånd </avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>DB51F806-D7DF-4BBD-989C-A9E2D66942C6</anforande_id>
<anforande_nummer>50</anforande_nummer>
<talare>BERTIL PERSSON (m)</talare>
<parti>m</parti>
<anforandetext>Fru talman! Jag vill börja med att instämma i
glädjen över att biståndsministern deltar i biståndsde-
batten. Jag är särskilt glad att hon använder begreppet
utrota fattigdomen om det övergripande målet. Anfö-
randet var engagerat, riktigt och det kändes bra. Jag
tror att det är ett bra löfte för den framtida utveck-
lingen av det svenska biståndet.
Jag vill ställa en fråga. Vi såg alla ett TV-program
nyligen som visade att en tredjedel, troligen hälften,
av dollarbiljonärerna bor i de fattiga länderna. Det
finns en konflikt här. Bör inte dessa superrika solida-
riskt vara med och utrota fattigdomen i sina länder, i
Indien, i Afrika, i arabstaterna, i Indonesien och i
Malaysia?
När vi solidariskt ställer upp och tar ansvar - vil-
ket är rätt - ska inte de betala skatter och ta sin del av
uppgiften att avveckla och utrota fattigdomen i sina
länder? Bör inte också de ställa upp när vi solidariskt
gör det?
</anforandetext>
<intressent_id>0336920874106</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>174839</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GN0940/#anf50</protokoll_url_www>
</anforande>
