2348588 GN0940 Riksdagens snabbprotokoll 1999/2000:40 Måndagen den 6 december 1999/2000 40 1999-12-06 00:00:00 Ekonomisk utveckling och samarbete i Östersjöregionen 3903A4DC-12E6-4419-BB64-4D5C9BD2CCE2 106 BIRGITTA AHLQVIST (s) s Herr talman! Så ska vi till norr, nordöst kanske. Barentsregionen omfattar Nordkalotten och nordväst- ra Ryssland. Det är Europas nordligaste region. Där bor 4 ½ miljoner människor. I den här regionen finns enorma naturrikedomar i form av skog, mineraler, gas och mycket annat. Det finns också en lång samarbetstradition i Ba- rentsområdet, och den har lagt grunden för en fredlig utveckling i området. Här finns fyra länder, flera religioner, många etniska grupper och minst 15 olika språk. Det skulle kunna vara en krutdurk som Balkan, men befolkningen inom Barentsregionen har aldrig någonsin haft konflikter sinsemellan. I stället har här alltid funnits en längtan efter öppna gränser, samar- bete och fred. Folket binds ihop av gemensamma erfarenheter, samma karga klimat, samma långa avstånd och obe- byggda ödemarker, samma tradition av gemensamma marknader, samma sätt att leva. Men tyvärr kan miljösituationen i Barentsområdet inte beskrivas lika positivt. Herr talman! Det som motionärerna tar upp om Barentsområdet när det gäller utrikesutskottets betän- kande om ekonomisk utveckling och samarbete i Östersjöregionen handlar också om miljön, om risker, om öppenhet och insyn, om övervakning och åtgärder samt om internationellt samarbete. Allt detta är vik- tigt. Sverige deltar också sedan många år i ett inter- nationellt samarbete för att lösa de hotande mil- jöproblemen. Det finns mycket öppenhet kring detta, och det finns mycket att läsa. Jag kan varmt rekommendera UD:s skrifter. Jag ska här nämna några områden. Kolahalvön har världens största koncentration av kärnreaktorer - man räknar med ca 250 stycken - och enorma mängder radioaktivt avfall. Kärnkraftverket som finns i Poljarnie Zori på Kolahalvön är fortfaran- de i drift, och det byggdes på 60-talet. Reaktorerna är gamla med en rad tekniska brister. Bristen på pengar har gjort att man har lappat och lagat befintliga reak- torer. Jag fick i dag ett nyhetsbrev från Murmansk där man berättar att kärnkraftverket i Poljarnie Zori för närvarande gästas av datorspecialister från internatio- nella atomenergiorganet. Tillsammans med ryska kolleger kollar de upp hur övergången till år 2000 ska gå, och det känns ju betryggande att det finns ett internationellt engagemang. Ryssland saknar i dag ekonomiska möjligheter att omhänderta och transportera bort det radioaktiva avfallet för slutförvaring. Det är bl.a. här som det internationella samarbetet kommer in. Det internationella kärnavfallssamarbetet mellan Ryssland och olika västländer och industrigrupper koordineras av CEG, Contact Expert Group, som är en oberoende grupp för informationsutbyte och sam- ordning för att man ska undvika dubbelarbete. CEG tillkom på svensk-norskt initiativ av respektive lands strålskyddsmyndighet 1995. För närvarande finns det mellan 150 och 200 pågående och föreslagna projekt anmälda hos CEG. Elva medlemsstater möts två gånger per år för att följa upp detta arbete. Både USA och EU finns med som medlemmar. Sverige har också genom Strålskyddsinstitutet och SKB engagerat sig i en rad projekt, därav ett som avser byggandet av ett mellantidslager i Mayak. Jag kan också berätta att i slutet av förra månaden bildades det första vattenvårdsförbundet i Murmansk, och detta på initiativ av Sverige. Det innebär att de människor som lever där uppe - nästan en miljon - kommer att få rent dricksvatten. I det projekt som man ska genomföra ska man bl.a. se till att två vatten- reningsverk moderniseras med hjälp av teknik och utbildning. Det kommer att betyda otroligt mycket för människorna där uppe som i dag inte kan dricka sitt vatten. Det mest uppmärksammade projektet är kanske det som Miljöpartiets representant nämnde, nämligen servicefartyget Lepse i Murmansk. Det användes 1961-1980 som förvaringsplats för använt kärn- bränsle från de ryska isbrytarna. Lepse utgör i dag ett allvarligt miljöhot i händelse av läckage. Under Barentsrådets möte i Luleå 1998 gav USA:s utrikesminister Talbott ett löfte om extra me- del med en halv miljon dollar för Lepse, och han uppmanade också andra att satsa lika mycket. Det är många länder som har gjort det, däribland har Sverige anslutit sig till detta projekt. I dag ligger Lepse vid kaj i Murmansk i avvaktan på en torrdocka och av- veckling. De kanske besvärligaste problemen i dag är dock administrativa eller byråkratiska. De rör skatter, risk- kapital, tullavgifter, ansvarsfrågor om något går fel osv. Kulturella skillnader blir tyvärr märkbara i denna typ av samarbetsprojekt. Herr talman! Som ni säkert alla förstår finns det otroligt mycket att informera om vad som görs uppe i Barentsområdet. Det finns också många skrifter och många informationsbroschyrer där man kan läsa om detta. Problemen är väl kända, både av nationella ryska myndigheter och av internationella aktörer. Eftersom jag vet att ansvarigt statsråd, som finns här i dag, Leif Pagrotsky är mycket positivt inställd till och mycket intresserad av Barentsområdet vill jag vända mig till honom. För att ytterligare lyfta fram Barentsregio- nens betydelse skulle det vara av stor betydelse om regeringen hade möjlighet att satsa resurser på sam- ordning och rådgivning just för det stora samarbete som sker i området. Jag är glad att regeringen i dag spelar en så aktiv roll i området som man gör. Jag vill också passa på att berätta att vi i riksdagen har bildat ett tvärpolitiskt nätverk för Barentsfrågor. Alla som känner intresse och vill vara med och på- verka utvecklingen i Barentsområdet och arbeta för miljön där uppe är välkomna att delta i detta nätverk. Herr talman! Slutligen vill jag yrka bifall till ut- skottets förslag till beslut när det gäller betänkande 1999/2000:UU6. 061124537800 N 2010-01-01 00:00:00 174895 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GN0940/#anf106