2348587 GN0939 Riksdagens snabbprotokoll 1999/2000:39 Fredagen den 3 december 1999/2000 39 1999-12-03 00:00:00 Utgiftsområde 4 Rättsväsendet BFC98744-BAD8-43AE-8937-E23ECF301878 1 GUN HELLSVIK (m) m Herr talman! Vi ska i dag diskutera rättsväsendets olika verksamheter. Det finns då skäl att påminna om rättsstatens viktigaste uppgift, nämligen att upprätt- hålla en god rättsordning och att skydda människor mot övergrepp från såväl enskilda som det allmänna. Historiskt sett har medborgarnas trygghet mot brott och tillgång till ett rättssäkert domstolsförfarande ansetts utgöra själva fundamentet för varje civiliserat samhälle. Emellertid har det svenska rättsväsendet under de socialdemokratiska regeringsåren nått vägs ände. Regeringen tycks oförmögen att ta till sig problemen och vägra inse medborgarnas behov av trygghet och vilka krav som måste kunna ställas på såväl polisens, åklagarnas, domstolarnas som kriminalvårdens olika verksamheter. Regeringens ovilja att tillgodose med- borgarnas krav på rättstrygghet och rättssäkerhet är dokumenterad i höstens budgetproposition, och verk- ligheten visar med icke önskvärd tydlighet att statens hårda kärna vittrar sönder. Herr talman! Låt mig ta några exempel från olika verksamhetsgrenar inom rättsväsendet, och jag börjar med polisen. Nyligen uttalade justitieminister Laila Freivalds i en debattartikel om hotet från nationalsocialisterna i Svenska Dagbladet att rättsväsendet får de resurser som krävs för att för framtiden säkerställa att man når uppsatta mål. Hon skrev att detta framgår av budget- propositionen. Hon undvek emellertid nogsamt att tala om hur mycket polisen får. Den som tar sig tid att läsa budgetpropositionen finner att polisen för nästa år får ett tillskott med ynka 21 miljoner och för 2001 ytterligare 5 miljoner. Detta bör ställas i relation till de krav som ställs på polisen. Nästa år kommer Schengenavtalet att träda i kraft. I avtalet krävs att vi ökar vår gränskontroll mot tredje land. Om vi lever upp till kraven ökar våra möjlighe- ter att hindra att organiserat kriminella tar sig in i vårt land, något som alla rimligen borde vara positiva till. Rikspolisstyrelsen har räknat fram att detta innebär ökade kostnader på 120 miljoner per år. I budgeten avsätts netto ca 2 miljoner. Vad som kommer att hända är att polisresurser måste tas från annat polisi- ärt arbete, vilket ökar möjligheterna för grovt krimi- nella att utan risk inom landet organisera sig och bli allt farligare. I november strandade löneförhandlingarna mellan Polisförbundet och Rikspolisstyrelsen. Orsaken är att det från Rikspolisstyrelsens sida framfördes att det inte finns pengar för att tillgodose ens ytterst låga löneökningskrav. På central nivå inom polisen finns en klart uttalad uppfattning att svensk polis är dåligt betald. En bra lön är en förutsättning för att vi även i framtiden ska kunna rekrytera kvalificerade unga till utbildningen. En bra lön är också en förutsättning för att vi ska kunna behålla duktiga poliser. Med den budget för polisen, som majoriteten tycks vara beredd att anta, kommer poliskåren att ytterligare minska även om ytterst begränsade löneökningar avtalas fram. Om poliskåren dessutom minskar på grund av rekryteringssvårigheter eller flykt från yrket blir våra möjligheter att bekämpa grövre kriminalitet obefintli- ga. Det finns emellertid tecken som tyder på att justi- tieministern äntligen inser att hon med stöd av majo- riteten gått för långt, och då är det intressant att note- ra hur hon vill lösa uppkomna problem. Jo, genom att göra bl.a. renskötare till deltidspoliser. Justitieminis- tern jämför med frivilligbrandkår. Det är för mig ofattbart att någon kan jämställa räddningsverksam- het vid brand eller liknande med polisens verksamhet. Polisverksamhet, till skillnad från räddningsverksam- het, innebär rätt och skyldighet att utöva makt. I den- na maktutövning ligger även en rätt att utöva tvång och våld mot enskilda. Även om det då och då händer att poliser prickas för fel i sin maktutövning, så har vi en poliskår i Sverige som hederliga medborgare inte behöver känna rädsla för, och även boven kan räkna med att bli korrekt behandlad. Redan i dag, med den gedigna utbildning våra poliser har, händer det att de känner osäkerhet vid lagtillämpning. Hur kan man då ens tänka sig att det stora ansvar maktutövningen innebär läggs på en snabbutbildad person? Se i stället till att öka resurserna, så att vi kan få fler välutbildade poliser i Sverige och att poliserna får chansen att syssla med polisverksamhet i stället för administra- tion. Det finns skäl att påminna om vad Rikspolissty- relsen skrev i sitt budgetäskande för år 2000: "Rikspolisstyrelsen måste ödmjukt men bestämt be- gära att statsmakterna ger klara och långsiktiga be- sked. Kan polisen räkna med att få en sådan varaktig uppräkning av anslagen att det blir försvarligt att utbilda och anställa nya poliser? Och om en sådan uppräkning inte kan förväntas; vilka krav på verk- samheten skall Polisen ge upp?" Herr talman! Det är hög tid att skapa uppmärk- samhet kring den katastrofala situation kriminalvår- den har hamnat i. Sverige är med all rätt ett föregångsland vad gäl- ler kriminalvård. Min egen uppfattning är att när människor döms för brott är det viktigt att den tid kriminalvården har brottslingen i sitt våld också ut- nyttjas på ett bra sätt. Det innebär bl.a. att jag, under de år jag arbetat med kriminalpolitik, har kämpat för ett vettigt verksamhetsinnehåll på våra anstalter och också under bl.a. motstånd från socialdemokraterna genomdrivit det alternativa straffet fotbojan. Nu håller allt på att förstöras. Den socialdemo- kratiska regeringen har genomdrivit stora besparingar och samtidigt ökat kraven på kriminalvården. Klien- telet på våra fängelser är i dag mer belastat än tidigare bl.a. beroende på att mera lätthanterliga dömda ofta får fotboja i stället för fängelse. Detta ställer stora krav på vårdarna och övrig fängelsepersonal. Andelen narkomaner på fängelserna har ökat med allt vad det innebär. Samma sak gäller andelen personer med grava störningar. Samtidigt som situationen på våra fängelser för- ändrats och blivit mer svårhanterlig har besparingar genomförts bl.a. genom att antalet platser kraftigt minskat. Resultatet är att vi vid vissa tillfällen har överfyllda fängelser. T.o.m. sjukplatserna används i dag och räknas som vanliga platser, och dömda får vänta i frihet på en ledig fängelseplats. För att hantera de särskilt svåra fångarna med allvarliga personlig- hetsstörningar har s.k. stödavdelningar inrättats. På Fosieanstalten i Malmö, som jag nyligen be- sökte, gjordes en tillbyggnad för att bereda 30 fångar plats på sådana avdelningar. På grund av pengabrist öppnades bara tre av fem färdigbyggda avdelningar. Men eländet tar inte slut där. Med den budget som riksdagens majoritet nu driver igenom kommer pengarna inte ens att räcka för att driva den verksamhet som redan påbörjats. Hittills har man lyckats hålla narkotikan borta från de tre avdelningarna på Fosieanstalten, men när man ska spara ytterligare kommer man att få minska persona- len, och därmed minskar också kontrollmöjligheterna. Vem tror att man kan få något resultat av behandling av drogade fångar? För frivården, som bl.a. har hand om de personer som avtjänar sitt straff med fotboja, kommer den nya budgeten att innebära att man måste minska på kon- trollen av de dömda. Detta ökar naturligtvis risken för misskötsamhet. All erfarenhet från andra länder visar att om fotbojan ska fungera krävs det inte bara en bra teknik utan också en tät kontakt mellan frivården och den dömde. Med fler fall av misskötsamhet riskeras tilltron till denna verkställighetsform. En viktig del av kriminalvårdens verksamhet är påverkansprogram. Alla säger att det är viktigt att vi har individuellt anpassade sådana, men majoriteten är inte beredd att betala för den. De individuellt anpas- sade programmen kostar naturligtvis, men nog är vi alla betjänta av att narkomanen sätts på ett program för avvänjning och att sexualbrottslingen i specialte- rapi. Vad som nu händer är att man går över till billi- gare friskvårdsprogram - som en företrädare för kri- minalvården uttryckte det - men friskvård är till för att bevara hälsan och inte för att bota ohälsa. En annan punkt som alla är överens om är bety- delsen av att personalen på våra fängelser har en adekvat utbildning, men inte heller detta är majorite- ten beredd att betala för. 700 vårdare på våra fängel- ser saknar t.o.m. grundutbildning. För att ge dem en rejäl grund att stå på krävs antingen att man har peng- ar för att sätta in vikarier eller att man kan betala övertid. Ingetdera har man möjlighet att göra längre. Hur ska vi kunna bedriva en vettig verksamhet och inte enbart syssla med förvaring om personalen sak- nar utbildning för det som den ska göra? Herr talman! Slutligen vill jag säga några ord om domstolsväsendet. Något sensationellt för Sverige har inträffat denna höst. Högsta domstolens ordförande, landets hovrättspresidenter, Sveriges domarförbund och enskilda lagmän har gett sig ut i den offentliga debatten och varnat för att rättssäkerheten i våra dom- stolar är i fara. Man har också riktat skarp kritik mot regeringens och Domstolsverkets sätt att driva på såväl förändringsprocessen som budgetprocessen. Ett genomgående tema i domarnas kritik gäller formerna för den pågående förändringsproceesen inom domstolsväsendet. Förändringsarbetet drivs på utan att riksdagen har fått ta ställning till någon ge- nomarbetad plan med regeringens mål och syfte. I debatten har vidare gjorts gällande att förändringsar- betet, som bl.a. lett till nedläggning och sammanslag- ning av domstolar, är tveksamt från konstitutionella utgångspunkter. Domstolarnas självständighet och oberoende är skyddade i grundlagen och domstolar- nas verksamhet ska varken kunna kommenderas eller ledas på samma sätt som andra myndigheters verk- samhet. Riksdagen har också sidsteppats av regeringen i fråga om domstolarnas framtida yttre organisation. För att bringa klarhet i vilka planer regeringen har med förändringsarbetet och vilka rationaliserings- vinster som åsyftas bör regeringen för riksdagen redovisa en övergripande plan för reformeringen av domstolsväsendet. Herr talman! Sveriges rättsväsende är i kris. Det verkar inte som att majoriteten insett eller velat inse detta. Vakna upp och se till att människor i Sverige garanteras den rättssäkerhet som rättstrygghet som bara staten kan ge! Mina partikolleger kommer att vidareutveckla vår syn som bl.a. kommer till uttryck i våra reservationer, och vi står naturligtvis bakom samtliga våra reserva- tioner, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation 3. 0937012299307 N 2010-01-01 00:00:00 174632 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GN0939/#anf1