2348586 GN0938 Riksdagens snabbprotokoll 1999/2000:38 Torsdagen den 2 december 1999/2000 38 1999-12-02 00:00:00 Utgiftsområde 18 Samhällsplanering, bo- stadsförsörjning och byggande 75EA9B15-15E0-4C71-9892-2A3FEF5E108F 34 INGA BERGGREN (m) m Fru talman! Utgångspunkten för en fungerande boendepolitik ska vara människors egna önskemål, behov och prioriteringar, olika i olika skeden av livet. Det är därför viktigt att boendepolitiken utformas så att människor ges möjligheter att påverka det egna boendet, inte hindras att välja den bostad de önskar: hyres- eller bostadsrätt, ägarlägenhet eller eget hus. De som vill äga och ta eget ansvar för sin bostad ska ges rimliga möjligheter. I det egna ägandet ligger såväl trygghet som inflytande. Efterfrågan måste ges möjlighet att styra - inte politiska beslut över huvudet på folk eller byråkratis- ka regler och detaljreglering. I ett särskilt yttrande anger vi moderater dels den inriktning av den ekono- miska politiken, budgetpolitiken och de budgetramar för 2000 som vi förespråkar men som redan fallit, dels våra förslag inom utgiftsområde 18, som ska bedömas utifrån vad jag just nu sagt i min inledning. Moderaterna deltar därför inte i beslutet under mom. 1. Jag har dock några kommentarer. Trots att det finns problem på bostadsmarknaden, är regeringens defensiva förhållningssätt svårförståeligt. Några för- slag till lösningar presenteras inte alls i budgetförsla- get. Är det skilda uppfattningar inom regeringen om fastighetsskatten, hyressättningssystemet eller all- männyttan som gör att regeringen har lagt locket på för bostadspolitiken? Eller är det rent av passivitet och oförmåga hos regeringen att fatta beslut som gör att de boende lämnas i sticket? Regeringen och utskottsmajoriteten hänvisar till utredningar av skilda slag, Fastighetsbeskattnings- och fastighetstaxeringsutredningen och utvärdering av bruksvärdessystemet och allmännyttan är några exempel. Att införa ett straffsystem för kommuner som söker lösa sina ekonomiska svårigheter genom omstrukturering av sina kommunala bostadsbolag klarar man av. Det är absolut inte rimligt att i genomsnitt mer än 30 %, för en del nästan hälften, av den disponibla inkomsten går till boendet. Fastighetsskatten är så hög att den ställer till med problem för många hus- håll. Den drabbar hyresgäster och bostadsrättshavare, inte bara småhusägare i attraktiva områden. Det är därför bra att utskottet i enighet har beslutat om en hearing om fastighetsskatten och boendekostnaderna. Den blir visserligen något sent genomförd, nämligen först i början av nästa år. Nu vill jag passa på att uttrycka min glädje över att statsrådet Lövdén är här när vi diskuterar bostads- politiken. Då kan vi ha en ordentlig runda senare. Jag har en påminnelse. Riksdagen beställde i vå- ras av regeringen förslag om ägarlägenheter. När kommer detta, Lars-Erik Lövdén? Nog borde rege- ringen ha kunnat åstadkomma något sådant på sju åtta månader. Regeringens förhalande måste upphöra. Medborgarna kräver svar i olika boendefrågor. Som företrädare för folket begär jag nu att regeringen efterkommer fattade riksdagsbeslut och snarast lägger fram förslag om ägarlägenheter på riksdagens bord. Låt mig så presentera den moderata boendepoliti- ken. Syftet är att alla ska få goda förutsättningar att leva i goda bostäder till rimliga kostnader i en stimu- lerande och trygg miljö. Boendemiljön ska bidra till värdiga levnadsförhållanden och särskilt främja en god uppväxt för barn och ungdomar. Vi vill att män- niskorna själva ska styra vad som ska byggas och hur. Hyres- och ägarlägenheter, bostadsrätter och egna- hem bör blandas på ett efterfrågat och naturligt sätt. Variation och mångfald kommer då att finnas på bostadsmarknaden. Därmed motverkas negativ segre- gation och utanförskap. För att uppnå dessa mål måste skatterna sänkas, avregleringen fortsätta och eget ägande möjliggöras för fler. I reservation 1 under mom. 2 anger vi bostadspolitikens inriktning, och jag yrkar härmed bifall till denna reservation. Jag vill utveckla tre punkter. De handlar om kommunernas roll i bostadspolitiken, om bostadsbyg- gandet och boendekostnaderna. I diskussionen om de kommunala bostadsföreta- gen vill jag bestämt hävda den grundlagsfästa kom- munala självstyrelsen. För att kommunerna ska kunna fullgöra sin roll så effektivt som möjligt med med- borgarnas bästa för ögonen är det de demokratiskt valda företrädarna för kommunen som ska fatta de viktiga lokala och vardagsnära besluten så att den gemensamma välfärden blir bra. Det är fullständigt orimligt att staten med hjälp av sanktioner bakbinder de kommuner som vill sälja sina bostadsföretag. Med avseende på de ekonomiska risktaganden som ägande av bostadsföretag kan innebära är det naturligt att överväganden och beslut också fattas på kommunal nivå. Med de skilda förutsättningar som finns i Sveri- ges kommuner innebär det att lösningarna måste bli olika. Kommunerna betackar sig för den statliga in- blandningen. Kommunerna måste omedelbart återfå rätten att besluta över sin egendom. Strafflagstift- ningen mot kommunal självstyrelse ska genast tas bort. Det som krävs för att få i gång ett ökat bostads- byggande där det behövs och en bostadsmarknad i allmänhet i balans är bl.a. sänkta skatter på byggande och boende, ändringar i skatteutjämningssystemet, ändrade regler för hyressättningen och förenklingar i planlagstiftningen. Naturligtvis skulle en ograverad kommunal självbestämmanderätt över sina bostadsfö- retag också bidra till en bostadsmarknad i balans. Utgångspunkten för åtgärderna bör vara männi- skors önskemål. Den politiska styrningen har gång efter gång visat sig snedvrida bostadsförsörjningen och dessutom hindra nödvändig omstrukturering. Bostadsmarknaden och byggandet har satts i väntelä- ge. Politisk klåfingringhet har lamslagit bl.a. byggan- det av hyresrätter i Stockholm. En politiskt fastställd hyresnivå som kraftigt understeg produktionskostna- den har starkt bidragit till detta. Byggbranschen är initiativtagare till det som fak- tiskt byggs. Skälet är förstås möjlig lönsamhet parad med lyhördhet för den efterfrågan som finns. Byg- gandet av det låga antalet hyresrätter är naturligtvis bekymmersamt, eftersom boendeformen efterfrågas. Framför allt fyller hyresrätter en funktion för unga människor som är rörliga och för äldre som uppskat- tar den service som boendeformen erbjuder. En alltmer förändrad arbetsmarknad kan även den innebära ökad efterfrågan på ett tidsbegränsat boende utan större kapitalinsatser. Bristen på bostäder för studerande vid universitet och högskolor är också ett av flera tecken på en dåligt fungerande bostadsmark- nad. Orsakerna till denna bristsituation är till stor del desamma som de förhållanden som påverkar bo- stadsmarknaden i övrigt. De generella åtgärder för en bättre fungerande bygg- och bostadssektor som förs fram av oss moderater är därför giltiga även för att åtgärda problemen med studenternas bostadssituation. Åtgärder som sänkt skattetryck inom sektorn, bospa- rande och flexibla regler för standard och för hyres- sättning skulle bidra till att förbättra förutsättningarna för byggande av alla typer av bostäder och till en ökad rörlighet på bostadsmarknaden. Det är inte bara regeringen som är passiv. Samma tövan visar också majoriteten i utskottet. Tala åt- minstone om för regeringen och Lars-Erik Lövdén, Lennart Nilsson, att det är bråttom att göra något konkret. Jag vill ta upp frågan om boendekostnaderna. För många låginkomsttagare går mer än hälften av dispo- nibel inkomst till boendet. Bara fastighetsskatten motsvarar ungefär en månadshyra av tolv. Kostnaden för bostaden har ökat snabbare än konsumentprisin- dex. Vi betalar förhållandevis mycket för att bo i Sverige i jämförelse med andra länder. Särskilt svårt är det för människor med knappa marginaler. För många är det i dagsläget omöjligt att klara sig utan bostadsbidrag. Detta individuella bostadsstöd har därför blivit ett nödvändigt instrument för att motver- ka de effekter som de höga skatterna orsakar. Samti- digt illustrerar den utformning bostadsbidragen i dag har den rundgång som präglar statens agerande gen- temot familjer och enskilda. Åtgärder måste till för att växla dagens bidrag mot sänkt skatt. Målet bör naturligtvis vara att den enskil- de ska kunna leva på sin lön utan att vara beroende av bidrag. Som ett led i en sådan utveckling bör en sam- ordning av bostadsbidragen och övriga social- och/eller familjepolitiska åtgärder komma till stånd. Det helhetsgrepp som detta ger över den ekonomiska situationen för berörda hushåll är en nödvändig förut- sättning för att den av oss förordade växlingen av bidrag mot sänkt skatt ska kunna inledas. I avvaktan på en sådan, bättre, ordning anser vi att nuvarande regler måste justeras enligt följande: Hus- hållsinkomsten ska ligga till grund för bostadsbidra- gen. Ytnormen ska helt avskaffas. Barnpension ska inte ingå i den bidragsgrundande inkomsten. Till slut: Det allra främsta för en väl fungerande bostadspolitik är, och förblir, en hållfast allmän eko- nomisk politik med sänkt skattetryck. Det ger bästa förutsättningarna för människors trygghet och väl- färd. En bra politik för de boende är att fastighets- skatten sänks och tas bort i takt med att bostadssub- ventionerna avvecklas, att hyressättningssystemet reformeras, att sanktionerna mot kommuner som säljer sina bostadsbolag omedelbart tas bort, att det kommunala ägandet av bostadsföretag på sikt av- vecklas, att bostadssparandet stimuleras, att bostads- rättens ställning stärks och att ägarlägenheter införs också i Sverige. Härmed yrkar jag, som sagt, bifall till reserva- tion 1, samtidigt som jag vill framhålla att jag står bakom övriga moderata reservationer och vårt sär- skilda yttrande. 0393332254704 N 2010-01-01 00:00:00 174424 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GN0938/#anf34