<anforande>
<dok_hangar_id>2348579</dok_hangar_id>
<dok_id>GN0931</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1999/2000:31 Tisdagen den 23 november</dok_titel>
<dok_rm>1999/2000</dok_rm>
<dok_nummer>31</dok_nummer>
<dok_datum>1999-11-23 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>(forts. från 6 §) Svar på interpellation 1999/2000:39 om fristående skolor</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>8F5282F5-0E40-47FF-8C6E-25B709DD8072</anforande_id>
<anforande_nummer>49</anforande_nummer>
<talare>Statsrådet INGEGERD WÄRNERSSON (s)</talare>
<parti>s</parti>
<anforandetext>Fru talman! Det har varit intressant att lyssna till
debatten här. Jag tänkte gå tillbaka till den tid då jag
själv blev ledamot av denna kammare, 1988, då jag
personligen för första gången kom i kontakt med de
på den tiden s.k. privata skolorna.
Då befann vi oss i situationen att ett antal wal-
dorfskolor gick i konkurs. De hade väldigt lite bidrag
på den tiden. Det fanns helt enkelt inga möjligheter
för dem att överleva på de villkor som gällde. Således
stod vi i utskottet inför frågan - Göran Persson var
skolminister - hur vi i framtiden skulle hantera dessa
s.k. privata skolor. Vi kom fram till att vi rimligen
måste hitta en form av bidrag - på den tiden från
staten - för att skolorna skulle ha en rimlig chans att
överleva. Vi befann oss i läget att någon annan var
tvungen att ta över ansvaret när det inte fanns pengar
till att driva skolan vidare, och så började diskussio-
nen och debatten om de privata eller, som vi i dag
säger, de fristående skolorna.
Sedan har vi under de år jag har suttit i riksdagen
och varit ur riksdagen, för att sedan komma tillbaka,
haft olika uppfattningar om hur stor del av pengarna
som de fristående skolorna ska ha. Jag kallar de här
skolorna för fristående skolor. För mig är privat nå-
gonting som inte har med kommunala eller statliga
medel att göra. I dag finansierar vi de fristående sko-
lorna ur kommunala medel. Då är de för mig inte
privata, utan de är fristående. De har sitt sätt att vara
men det är kommunala medel som de försörjs med.
Nivån för hur mycket pengar som ska gå till de
här skolorna har det varit en ständig debatt om. Där-
för blev jag väldigt glad när Sven-Åke Johansson
kom fram till sitt slutbetänkande och vi kunde följa
upp hur det blivit. I slutbetänkandet visar det sig att
det faktiskt bara handlar om promillegränser i för-
hållande till merkostnaden för kommunerna i stort
sett när det gäller de fristående skolorna. Vi har alltså
hittat en nivå för detta och på den nivån tycker jag att
det ska ligga.
För mig är det viktiga att vi har en bra skola för
alla elever. Det ska inte vara någon skillnad mellan
om man går i kommunal skola eller om man går i
fristående skola. Eleven ska vara i centrum. Alla
elever ska ha lika värde, och var och en ska mätas
utifrån sina behov. Det ena skolan ska alltså inte ha
mer än den andra, utan det är elevernas behov som vi
hela tiden ska utgå från.
När vi tittade närmare på grundskolan, som alltså
Sven-Åke Johansson har gjort, beaktade vi just de
elever som har större behov än andra. Det visar sig att
de i de fristående skolorna har fått mer resurser än
vad andra får - precis som sker i de kommunala sko-
lorna. Det var alltså lika där och det resultatet tycker
jag är bra.
Nu ser vi över gymnasierna, för det har skett en
förändring. Det gäller då dem som först startade de
fristående grundskolorna. Det fanns de som ville göra
det av pedagogiska skäl. En del hade blivit stoppade i
sina kommuner när de ville driva en montessoriskola.
Då var enda möjligheten att bilda en fristående skola.
Där var den kommunala organisationen för fyrkantig,
så då fick man bryta sig ur. Sedan var det föräldrar
som hade intresse för att driva sin skola. Vidare var
det fråga om olika grupper - det gällde t.ex. våra
finska fristående skolor - som hade sina skäl.
Nu är vi i ett nytt läge. Plötsligt är det bolagen
som kommer in på arenan. Det vänder jag mig mot.
Jag vänder mig alltså helt mot tanken på att skolan på
något vis ska kunna gå med vinst.
Jag har 30 års erfarenhet av skolan. Det har jag i
alla roller - som politiker och som tjänsteman. Men
jag har aldrig någonsin under de här 30 åren haft en
krona för mycket så att säga inom skolans verksam-
het. Jag tror heller aldrig att skolan kommer att kunna
få för mycket av pengar. Vi vet att lönerna ska gå
upp, och det tycker vi är viktigt. Vi vet att undervis-
ningsmaterialet kostar mer och mer. Vem kan då ange
gränsen för när man kan börja plocka ut en vinst?
Den gränsen kan ju vara oerhört godtycklig. Jag är
alltså fullständigt mot att någon utifrån privata intres-
sen ska ta ut vinster. Vi får nu pröva hur vi i så fall
kan åstadkomma en formulering eller stoppa den
utvecklingen. Jag vet också att det är många inom
organisationerna för de fristående skolorna som inte
heller vill ha människor med vinstintressen där.
</anforandetext>
<intressent_id>0746654685605</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>173646</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GN0931/#anf49</protokoll_url_www>
</anforande>
