2348675 GN09127 Riksdagens snabbprotokoll 1999/2000:127 Onsdagen den 14 juni 1999/2000 127 2000-06-14 00:00:00 Riktlinjer för den ekonomiska politiken, utgiftstak, skattefrågor, m.m. 16D6F26B-C1F3-4C9D-8BB1-1C695C2C2576 4 KARIN PILSÄTER (fp) fp Fru talman! Jag ska börja som de flesta av oss brukar göra i de här debatterna; med att säga att det går bra för Sverige. Och det är ju bra. Men betyder det att det är tid för oss att bara sätta oss ned och rulla tummarna och njuta? Nej, det är inte vår uppgift. Vår uppgift är att se till att det kommer att gå bra för Sverige längre, och att fler får njuta frukterna av att det faktiskt går bra. Historien är knappast slut bara därför att vi har bytt inte bara decennium utan också århundrade, och att vi har hög tillväxt. Faktum är att det finns mycket stora problem och mycket stora uppgifter för oss att ta tag i över hela världen och hemma i vårt land. Det är inte ens så att liberalismen har segrat, även om marknadsekonomin för de flesta numera tillhör var- dagen. Miljarder människor på vår jord lever fortfa- rande i diktaturer, och miljarder människor lever i stor fattigdom. Främlingsfientlighet och intolerans är fortfarande ett mycket stort problem, och det växer i land efter land. Det finns många stora utmaningar för oss att ta tag i. Då är inte uppgiften för politiker att bara sitta och slå sig för bröstet och säga: Vad bra vi är, och vad bra det går! Just nu går det ekonomiskt bra. Det har i huvud- sak två orsaker. Det ena är att vi har en mycket stark internationell konjunktur. Det är mycket bra, men det är knappast någonting som vi politiker kan rösta fram vare sig i Sverige eller i något annat forum. Vi kan njuta frukterna av den på grund av att vi under de senaste 10-15 åren har gjort många stora ekonomiska reformer i vårt land. Man kan dra lärdom av detta på olika sätt. Rege- ringens lärdom är uppenbarligen att det som är gjort är gjort, och det räcker. Eller så kan man dra lärdo- men att låta fler dra nytta av resultat genom en fort- satt reformpolitik. Vi folkpartister tycker att man ska dra den senare lärdomen. Det är nu som det är tid att genomföra sådana re- former. Sedan blir det bara jobbigare, när nedgången kommer - för den kommer. Detta är ingen svartmål- ning, även om jag vet att finansministern säkert i sitt manus har inskrivet att Pilsäter som vanligt var en dysterkvist. Men det är inte så, utan det är bara ren och skär, vanlig och normal realism. Det tar längre tid - kanske för lång tid - att få re- sultat av ekonomiska reformer om man väntar. Vi vet att resultaten kommer att behövas. Det är inte konsti- gare än att vi vet att det efter den här vackra försom- maren kommer att komma en vanlig sommar, och att det sedan kommer att komma en höst. Vi vet inte riktigt när, vi vet inte hur kallt det blir och vi vet inte vilket datum den första snön kommer - men den kommer. Åtminstone tillhör jag den typ av människor som inte låter bli att byta värmepanna i huset ifall den går sönder bara för att sommarkvällen är ljum. Jag skick- ar med ungarna galonisar till dagis även om det inte regnar just i dag, för de kommer kanske att behöva dem en annan dag. Precis samma sak tycker jag borde prägla en an- svarsfull regering. Det gäller att göra det som behöver göras även om resultaten inte just för ögonblicket riktigt framstår som exakt nödvändiga. Framför allt ska man inte vänta till dess att resultaten inte kommer att infinna sig när de behövs. Vi kan se att det faktiskt inte händer någonting. På ett sätt kan man också förstå varför sossarna vilar på lagrarna. Det mesta av det som har gjorts har nämli- gen gjorts mot deras vilja, eller i varje fall med dem som både motsträviga och saktfärdiga partner. Som Gunnar Hökmark redogjorde för här förut så är också deras stödpartiet på varenda punkt tvärtemot. Det gäller särskilt yrkespopulisterna i Vänsterpartiet. Vi har reformerat sjukförsäkringen, vi har avreg- lerat valutamarknaden, vi har gått med i Europa- samarbetet, vi har en självständig riksbank och vi har genomfört en inflationsbekämpningspolitik. Vi har ett nytt pensionssystem, som är en mycket viktig del av de ekonomiska strukturreformer som har gjorts, vi har avreglerat telemarknaden osv. När resultaten av den typen av förändring nu tril- lar in är man inte sen att försöka kamma hem beröm av det. Det är inte ens särskilt länge sedan som soci- aldemokraterna ytterst upprört motsatte sig varje tanke på utförsäljning av Telia. I dag är det högsta visdom, men bara en minoritetspost. Vi kommer säkert att få se dem backa in i nya positioner när det gäller den här typen av förändringar. Men kan man ha en regering som alltid backar in i framtiden? Varför pratar vi då så mycket om att de strukturre- former som är gjorda till ingen, eller så väldigt liten, del bär regeringens signum? Varför är det så viktigt? Är det för att få beröm? Nej, det handlar om ifall man har en trovärdighet, och om man kan tro att det kommer att hända någon- ting för framtiden. Det är det som är poängen - inte vem som ska ha beröm för det som har hänt nu. Det enda vi vet om framtiden är ju att det inte blir som det är i dag. Vi måste själva ta tag i och förändra villko- ren i takt med att verkligheten förändras. Passivitet eller eftergivenhet åt de bekväma lös- ningarna kommer att ge dåliga resultat - alldeles särskilt för de mest utsatta. Vi vet det av erfarenhet, och vi kan tänka oss att det kommer att hända i fram- tiden igen. Vi vet att det är änkor, invandrare, ung- domar, kvinnor i alla kategorier, äldre och sjuka som kommer att drabbas mest även nästa gång regeringens slappa politik kommer att slå hårt ut bland människor. För att hålla ihop koalitionen kommer man hela tiden överens om minsta gemensamma nämnare, vilket betyder stopp för reformering av svensk eko- nomi och att man i stället är ute och ökar utgifterna. Nu är inte Lars Bäckström med i debatten, men jag hoppas att Johan Lönnroth också känner till detta. Lars Bäckström brukar ju citera Magnus Uggla, och den som jag absolut allra mest kommer att tänka på bland alla dessa Ugglasånger är den som finns på den senaste skivan, nämligen: Gör det, gör det, gör det! ropar djävulen. Men gör det fort! Det är ungefär det som det handlar om när det gäller regeringens ekonomiska politik: Gör det fort, så ingen riktigt märker! Gör det fort när vi rundar av utgiftstaken! Gör det fort när vi inte talar om vad vi håller på med! Men jag tror inte att man kan lura de ekonomiska lagarna i längden, även om man kan lura slappa marknadsaktörer med att man inte håller på med någonting. Jag tycker, fru talman, att det är viktigt att vi var och en gör vår uppgift. Det är politikernas uppgift att försöka lägga bästa möjliga grund för jobb och före- tagande. Det görs för lite. Det är inte bara vi som tycker så här. Vi kan se hur inte en inhemsk politisk rörelse, utan en interna- tionell opartisk organisation som OECD ser på den svenska ekonomin i ett lite längre perspektiv. I den senaste prognosen, som kom för 14 dagar sedan, har man en medelfristig bedömning. Där startar Sverige från en position där 15 OECD-länder har en högre inkomst per person. Sverige ligger ungefär i mitten bland EU-länderna. Om man menar allvar med ambi- tionen med att Sverige ska vara ett land som kan bjuda goda löner vid en internationell jämförelse, och inte konkurrera som låglöneland, så måste Sveriges relativa position förändras. Men enligt OECD:s bedömning för åren bortom den allra närmaste konjunkturuppgången i år och nästa år skulle Sverige ha en lägre tillväxt än OECD- området i övrigt. 16 OECD-länder skulle ha en högre BNP-tillväxt än Sverige. Vår position som ett me- delmåttigt EU-land skulle inte förändras. Och det efter dessa fantastiska år - Göran Perssons feta år! Sverige skulle tillhöra de länder där arbetslösheten ökar. Detta är någonting som oroar mig väldigt mycket, och det borde oroa den rödgröna ledningen också. Men uppenbarligen är så inte fallet. I varje fall ger det inga resultat i form av förslag. Mot denna passivitet tycker jag ändå att det känns väldigt skönt att vi kan ställa en enad opposition med aktiva förslag till en ekonomisk reformpolitik på de områden som är viktiga just för jobb och företagande för att människor ska kunna få jobb, försörja sig själ- va och t.o.m. få ökade inkomster. Det handlar om reformer på skattepolitikens, arbetsmarknadspoliti- kens och konkurrenspolitikens områden och på före- tagandets villkor. Fru talman! Folkpartiet är med om de här försla- gen. De är ganska noggrant redogjorda för redan. Den här debatten handlar om inriktningen av den ekonomiska politiken och budgetramarna för de när- maste åren. När det gäller budgetpolitiken handlar det om att göra rätt saker, och att göra dem på rätt sätt. Det är väldigt bra med utgiftstaken och budgetlagen. Det har varit en av de absolut viktigaste ekonomiska strukturreformerna. Det finns en sak som jag ändå tycker är lite märk- lig, och som det skulle vara bra om man fick ett svar på senare i debatten. Jag vet inte om finansministern är här - han kanske lyssnar utanför. När det går så otroligt bra för Sverige, och människors inkomster faktiskt ökar - varför håller man på och höjer utgift- staken, och varför tricksar man med dem? Politik är trots allt inte bara att vilja - det handlar också i rätt hög utsträckning om att välja och att för- klara varför man väljer som man gör. Sverige har fortfarande västvärldens mest kon- junkturkänsliga statsfinanser. Resultatet av det är just precis vad vi kommer att se när vi inte längre står på toppen av en högkonjunktur. Även här har OECD - om man nu inte vill tro på vad Folkpartiet säger - kommit med en del förslag och riktlinjer för vad vi skulle behöva göra. Man har räknat på detta. Vi behöver skapa oss en rätt rejäl fallhöjd just på grund av konjunkturkänsligheten, och vi behöver minska denna känslighet så att inte statsfi- nanserna riskerar att försämras så pass kraftigt som de annars kommer att göra. Vi behöver ha en rejäl fallhöjd, och den behöver vara minst 2,5 %, säger OECD, för att vi över huvud taget ska hålla näsan över vattenytan när det kommer sämre tider. Men vi ser ju tyvärr ingenting av den viljan från regeringens sida. Den tredje punkten är ju konjunkturpolitiken. Ett resultat av att man inte förmår att hålla i utgifterna i en högkonjunktur är ju att man för en procyklisk konjunkturpolitik, en politik som förstärker konjunk- turen. Och det är ju ganska märkligt. Visserligen har vi väl alla kunnat konstatera att inte bara Keynes är död utan även Keynes idéer såsom funktionella i en liten öppen ekonomi. Men man kan ändå undra varför man så att säga använder Keynes fast tvärtom. Fru talman! Folkpartiets alternativ till budgetra- mar som finns beskrivna i vår motion och i reserva- tionen i betänkandet handlar om lägre utgifter, strate- giska skattesänkningar för jobb och företagande, större överskott i statsfinanserna, de offentliga finan- serna, för de närmaste åren och ytterligare större avbetalningar på statsskulden med hjälp av utförsälj- ningar som är strukturellt motiverade. Vi tycker att det är viktigt att man prioriterar bätt- re bland utgifterna än vad regeringen gör, att man satsar på det riktigt viktiga. Vi föreslår en höjning av biståndet, en ökad ekonomisk satsning på handikap- pade med en stor tillgänglighetsreform och ett åter- upprättande av assistansreformen för personer med funktionshinder, det som vi tycker är den absolut största frihetsreformen under 90-talet och som social- demokraterna ständigt attackerar och försöker rasera. Man måste återställa änkepensionerna, lösa trafikkao- set och försöka återupprätta förtroendet för rättsvä- sendet igen. Fru talman! Man behöver också en inriktning på skattepolitiken. Socialdemokraterna redovisar tyvärr inte det. De sovande skattesamtalen blev ju sedan stendöda. Göran Persson hänvisar alla frågor om skatterna till höstens samtal. Man undrar om han inte känner till det som Bosse Ringholm plötsligt kom på, nämligen att moderaterna vill sänka skatten. Vet inte Göran Persson om att skattesamtalen är avslutade? Det enda som det talas om är den s.k. kompensatio- nen för egenavgifterna. Och det är ganska märkligt. Det är ju först och främst den enda skatt som är rik- tigt värd att betala, eftersom man vet vad den går till. Metoden undergräver pensionsöverenskommelsen och är ganska märklig utifrån det perspektivet. Man tar sig bort från de raka rören mellan avgifter och förmåner. Vad kommer att hända i fortsättningen? Och framför allt är det ju ingen skattereform. Vi genomförde tillsammans med socialdemokra- terna, konstigt nog, århundradets skattereform. Den höll inte ens det årtiondet ut. Men, fru talman och herr finansminister, det är ett nytt århundrade nu, och nu gäller nya villkor. Det behövs därför en skattepo- litik som tar till vara människors möjligheter och som gör Sverige till ett attraktivt land för människor att arbeta och driva företag i. Det måste löna sig att ar- beta, spara och ta risker. Därför föreslår vi en skatte- reform med inriktning på att sänka marginalskatterna, att sänka skatten på arbete, att gynna risksparande, även sådant som görs av privatpersoner, och att se till att det blir lättare att vara företagare. Vi skulle behöva besked om en långsiktig inriktning. Det behövs inga nya utredningar eller tjocka böcker. Fru talman! Jag skulle vilja säga, som vi brukar säga till företrädare för regeringen, att om regeringen inte vill lyssna på oss så lär av Blair. Häromdagen skrev Tony Blair, er favoritkompis, tillsammans med premiärminister Aznar bland mycket annat att en viktig uppgift nu är att reformera ekonomin men att undvika sådan skatteharmonisering och reglering som driver jobben ut från Europa. Därför tycker vi att ni borde lyssna mer på det än på de andra hos er som tycker att man i stället i Europasamarbetet ska satsa på att försöka övertyga de andra länderna om att höja skatterna. Vad vi behöver är ett internationellt kon- kurrenskraftigt skattesystem som gör att Sverige blir ett attraktivt ställe för jobb och företagande. Fru talman! Jag ska ta upp kvinnofrågorna eller jämställdhetsfrågorna. Även jag var med i FN i förra veckan. När man talar om jämställdhetsfrågor och kvinnofrågor i de andra länderna så talar man om empowerment. Man talar mycket om försörjning. Man talar om feminiseringen av fattigdomen. Och självklart ter sig problemen i Sverige som mycket små och futtiga om man jämför med den situation som kvinnor har runtom i världen. Men på något sätt handlade det i rätt hög utsträckning om gradskillnader och egentligen inte om artskillnader. Vi har egentli- gen precis samma typ av problemställningar i Sveri- ge, även om problemen inte alls är lika stor och lika grava. Jag tycker att det vore bra om regeringen - framför allt regeringens stödpartier som tjatar så mycket om att de är feminister men som vill agera så lite utifrån ett feministiskt perspektiv - verkligen kunde ta tag i sådant som att se till att kvinnor kunde få rejäla möjligheter till jobb och egen försörjning, lika lön för likvärdigt arbete, lika möjligheter att starta företag, lika möjligheter till kreditgivning i stället för ständigt bidrag och någon gång kunde inse att vägen till jämställdhet, makt åt kvinnor, faktiskt inte går via mer makt åt staten. Fru talman! Mycket har sagts tidigare i denna de- batt. Det mesta av det som jag har sagt har jag sagt tidigare i vår, i julas, i höstas, förra våren, osv. Men upprepning är ju inlärningens moder. Kanske kan ett och annat frö till slut sås hos Bosse Ringholm - drop- pen urholkar stenen, vem vet. Jag tycker att det i dagens betänkande finns ett antal mycket bättre för- slag än utskottsmajoritetens förslag, och jag står gi- vetvis bakom alla de reservationer där Folkpartiet finns med, men jag yrkar bifall bara till reservatio- nerna 1 och 15. 0101299073819 N 2010-01-01 00:00:00 185012 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GN09127/#anf4