2348675 GN09127 Riksdagens snabbprotokoll 1999/2000:127 Onsdagen den 14 juni 1999/2000 127 2000-06-14 00:00:00 Riktlinjer för den ekonomiska politiken, utgiftstak, skattefrågor, m.m. C76CC1E6-7BAC-414F-9F1B-57001631532E 1 GUNNAR HÖKMARK (m) m Fru talman! Ingen reformpolitik, ingen budgetpo- litik, ingen konjunkturpolitik - så måste tyvärr rege- ringens vårbudget dömas ut. Svensk ekonomi går i dag på högvarv, allra bäst går det i de delar av vårt näringsliv där socialdemokratisk politik betyder som minst. Trots att ekonomin nu genom 1990-talets re- former och en stark världsekonomi går på topp, präglas regeringens politik av stillastående. Det är occeptabelt med tanke på de utmaningar som vi står inför. Det finns i vårbudgeten inga förslag till reformer för att möta globaliseringens utmaningar och möjlig- heter. Det finns inga reformer för att uppfylla de krav som kuskapssamhället ställer; inga reformer för att förnya sjukvård och skola; inga reformer för att göra det lättare för män och kvinnor att förena arbete med familj; inga reformer som gör det lika lätt för kvinnor att driva och starta företag där de i dag arbetar som det är för män inom deras vanligaste yrkesområden; inga förändringar för att ge patienter en bättre sjuk- vård och elever en bättre skola eller för att göra sjuk- vården och skolan till dynamiska delar av det svenska kunskapssamhället. Det finns inga åtgärder som gör att alla som arbe- tar inom sjukvården och skolan blir delaktiga i den nya ekonomins nya nöjligheter; inga reformer för att bekämpa segregation och socialt utanförskap; inga reformer för att stärka svenskt företagande eller för att modernisera den svenska arbetsmarknaden eller för att möta den utflyttning som vi i dag ser; inga skattepolitiska reformer för att stärka Sveriges kon- kurrenskraft om företagande och kunskap eller för att underlätta för de vanliga hushållens ekonomiska och sociala trygghet. Bristen på reformer drabbar dem som allra mest behöver dem - enskilda människor som sitter fast i segregationens utanförskap; patienter i sjukvårdens köer; elever som inte får de kunskaper de behöver; familjer som har svårt att få ekonomin att gå ihop; unga människor som vill bo i sin hembygd men där de inte kan få jobb eller som vill jobba i något av våra tillväxtområden men där de inte kan få bo. Bristen på reformer drabbar samhället i sin helhet. Vi ser det i form av utflyttning av företag, företa- gande, forskning liksom av ägande. Vi ser det i form av att vi har den gamla tidens arbetslöshet som ställer hundratusentals människor utanför arbetsmarknaden, men samtidigt den nya tidens arbetsmarknad där bristen på arbetskraft blir allt tydligare. Trots globali- sering, trots utflyttning, trots arbetslöshet, trots segre- gation och trots arbetskraftsbrist sker inga reformer. Trots att näringsministrar har lovat reformer, trots att finansministrar har lovat reformer och trots att statsministern har sagt att reformer självklart ska till, trots avregleringsgrupper, trots att småföretagargrup- pen och trots att alla möjliga samtalsgrupper har sagt att det behövs reformer så kommer det inga. Trots att det stått i budgetpropositioner år efter år och trots att det stått i vårpropositioner att nästa gång ska det komma en politik för företagande och tillväxt och för en modern arbetsmarknad så blir det inget. Det är som i den gamla välkända sagan om skräd- daren. Det bidde ingen rock, det bidde inga byxor och det bidde ingen väst. Det bidde inget. Det bidde inte ens en vante. Skälet är enkelt. Sverige regeras av en politisk majoritet som i varje enskild viktig fråga har ofören- liga uppfattningar. Partierna är splittrade sig emellan, och partierna är splittrade internt. Vi ser det i de olika viktiga sakfrågorna och när det gäller politikens prin- cipiella inriktning. · Ett parti är för planekonomi och ett förstatligande av ägandet till våra viktigaste produktionsresurser och företag. De två andra är emot detta. · Två av partierna bekämpar frihandeln på både ideologiska och principiella grunder. · Ett parti är för Sveriges medlemskap i EU. De två andra har som främsta mål att vi ska lämna det eu- ropeiska samarbetet. · Ett parti bekämpar tanken på att privatisera statli- ga företag. De två andra är splittrade i frågan men ändå för. · Ett parti inser problemet med att vi får allt färre yrkesverksamma. Men de två andra partierna vill lösa den framväxande arbetskraftsbristen genom sitt främsta krav på att lagstifta om kortare arbets- tid. Ett parti vill dessutom säkra välfärden genom att avlöna dem som inte arbetar alls. · Ett parti är emot den budgetprocess som gett den statliga ekonomin stadga och vill nu riva upp ut- giftstaken. · Två av partierna är intensivt emot Sveriges delta- gande i den gemensamma valutan. Ett parti är splittrat men ändå för. · Ett parti säger sig vara för reformer som under- lättar för företagande och forskning. De två andra är intensivt emot att sänka skatter på företag, fö- retagande och ägande. · Ett parti bekämpar varje form av privata alternativ inom sjukvården och skolan. Ett andra parti är bå- de för och emot och vill förbjuda företagande som ger människor en bättre skola och sjukvård. Det tredje är i princip för privata alternativ bara det inte är i form av företag. · Ett parti har sagt att det vill sänka skatterna, men de två andra vill hellre höja dem. Så här går det vidare i de grundläggande centrala frågorna. Det är skälet till att ingenting händer. Konsekvensen av att regeringen samarbetar med Vänsterpartiet och Miljöpartiet är att inga reformer blir politiskt möjliga eftersom dessa tre partier har direkt oförenliga uppfattningar i politikens centrala och avgörande frågor. Men det är inte nog med detta, fru talman. Regeringspartiets företrädare säger själva att det i längden inte är politiskt och moraliskt möjligt att samarbeta med ett parti som under årtionden hyllade Europas socialistiska diktaturer och som ännu inte kunnat göra upp med sitt kommunistiska förflutna, där ledande företrädare inte bara kallar sig kommu- nister utan framför allt är kommunister och där popu- lismen gör seriös politik omöjlig - ett parti som är emot privat ägande, som vill avskaffa kapitalismen, som vill att det offentliga ska ta kontroll över de vik- tiga företagen och naturresurserna i vårt land och som gjort populismen till en regel har likväl - trots detta - ett avgörande inflytande över den ekonomiska politi- ken. Fru talman! Vi har nog aldrig i Sveriges riksdag sett en så splittrad regeringskoalition. Det är därför vi aldrig har sett en så handlingsförlamad regering. Ryktet säger att regeringen försöker att kompensera bristen på reformer med att låta de offentliga utgifter- na öka. Det är tyvärr ett uttryck för att regeringen inte längre klarar trycket internt och externt på att i goda tider börja spendera och öka de offentliga utgifterna. Det är helt enkelt så att regeringen har tappat kon- trollen över budgetpolitiken. Om regeringskoalitionen inte kan ena sig om re- former är det däremot inget problem att ena sig om ökade utgifter. Därför ser vi nu en snabb utveckling av de offentliga utgifterna. Det märks inte så mycket när hela ekonomin växer, men det märks när vi har sämre tider och ändå har kvar de höga utgifterna. Under de borgerliga regeringsåren ökade statens utgifter -, exklusive ränteutgifter, pensionssystemet och bankstödet - med 5 miljarder. Det ska ställas mot att regeringen nu i högkonjunktur ökar utgifterna med 53 miljarder från i år fram till 2003. Men det är värre än så. Vi vet av erfarenhet att re- geringen utnyttjar budgeteringsmarginalen till att fylla ut med nya utgifter. Det innebär att utgiftstaken alltmer styr ökningstakten i de statliga utgifterna. Från 1997 fram till i år har utgiftstaken ökat med 42 miljarder. Men från i år t.o.m. 2003 ökar utgiftstaken med 82 miljarder. Vi ser alltså en mycket snabb utveckling av de of- fentliga utgifterna under en tid då regeringen borde ha lättare än någonsin att hålla i utgifterna. Men det är inte nog med detta. Ekonomistyr- ningsverket föreslår i sina prognoser att utgifterna kommer att ligga över utgiftstaken med drygt 3 mil- jarder under de kommande åren. Men det är inte nog med detta. Regeringen ägnar sig medvetet åt att gå runt budgettaken genom ett budgettricksande som innebär att statliga utgifter inte redovisas som utgifter i statens budget. Det handlar om ytterligare 10-15 miljarder under de kommande åren. Regeringen har inte längre kontroll över budge- tutvecklingen. Men det är inte nog med det. Man saknar också förmåga att göra de prioriteringar som måste kunna göras för att värna dem som är mest beroende av statens stöd. Ökningen av utgifterna kommer inte dem som är i störst behov till del. Änkor och handikappade får fortfarande stå tillbaka för de breda bidrag som är politiskt mer lönande att ge efter- som LO är en starkare organisation än den enskilde handikappade någonsin kan vara. Det finns i regeringens budgetstrategi ett drag som påminner om Nils Ferlins dikt: "Men dessa de mycket fattiga dem gör det mig ont att se. De får aldrig ett bröd från frälsningsarmén och aldrig ett ord i Clarté." Det vore bra om finansministern här i dag ville ge en förklaring till dels varför utgifterna ökar snabbare än vad vi sett på mycket långt tid, dels varför utgif- terna fördelar sig på ett sådant sätt att de grupper som otvetydigt är i störst behov av stöd från det offentliga får allra minst. Nu är det t.o.m. så att ni ska dra ned på stödet till handikappade genom att minska stödet till personliga ombud i en tid då man låter utgifterna växa snabbare än på mycket länge. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpar- tiet kan ena sig om ökade utgifter till stora kommuner och stora grupper, men ni kan inte ena er om reformer som gör välståndet större. Ni kan inte ena er om de prioriteringar som gör att offentliga utgifter används på de sätt som de ska användas till. Ni brister i budgetpolitiken. Och eftersom ni brister i budgetpolitiken får ni också en uppochned- vänd konjunkturpolitik. Eftersom ni inte har en poli- tik för att hålla emot utgiftskraven när tiderna är goda ökar ni utgifterna när tiderna är som allra godast. Det är det som kallas en expansiv finanspolitik, och det är det som driver fram ett växande efterfrågetryck, nya flaskhalsar och stigande räntor. Effekterna av detta kommer man att se, kanske inte främst när ekonomin står på topp utan när den ekonomiska utvecklingen bryts och när plötsligt be- hovet av de reformer som borde genomföras i dag blir tydligare för var dag som går. Då drabbar bristen på reformer de enskilda människorna. Då drabbar bristen på reformer och på en budgetkontroll samhället i sin helhet. Fru talman! Mot denna handlingsförlamning har vi en gemensam borgerlig politik för företagande, för tillväxt, för att förnya sjukvård och skola, för att ge Sverige vägar och en bättre infrastruktur, för att öka konkurrensen och öppna nya tillväxtområden, för att modernisera arbetsmarknaden, för att vi ska få skatter som gör att Sverige kan bli ett land som man flyttar till, inte ett land som företag flyttar ifrån - en politik som gör det lättare för män och kvinnor att förena arbete med familjeliv och som gör det lika lätt för kvinnor som för män att starta företag inom sina olika yrken. Vi har en budgetpolitik som syftar till balans och minskad sårbarhet för de offentliga finanserna och som ger prioritet åt statens viktigaste uppgifter. Vi står enade i politikens viktigaste frågor. Vi har en reformpolitik för Sverige. Men frågan är: Var står ni i regeringskoalitionen? Ni har inte fått fram någon annan politik än ökade statliga utgifter. Därför vill jag ställa frågan till finansministern: Hur ser ert rege- ringsprogram ut tillsammans med dessa partier? Be- står det av ytterligare fyra år med en budget som denna, utan reformer, utan skattesänkningar för före- tagande och nya jobb, men med växande utgifter utan prioritering av dem som mest behöver stöd och en uppochnedvänd konjunkturpolitik? Hur ska ni socialdemokrater kunna samarbeta med ett parti av kommunister som inte bara kallar sig kommunister utan som faktiskt vill avskaffa mark- nadsekonomi och enskilt ägande, som motsätter sig privatiseringar och som bekämpar Europasamarbetet - ett parti som ni själva anser vara populister, demo- kratiskt tvivelaktiga och dessutom inte säkerhetspoli- tiskt trovärdiga? Hur ska ni få ihop en ansvarsfull ekonomisk politik tillsammans med ett parti som vill införa lön för dem som inte arbetar? Hur ser ert rege- ringsprogram med dessa partier ut? Fru talman! Vi har i finansutskottet och dess be- tänkande lagt fast en gemensam borgerlig politik för att reformera Sverige. Nu ställer vi krav på att de rödgröna partierna redovisar sin. Väljarna vet vad vi vill göra för att Sverige ska vara ett ledande kun- skapssamhälle och välfärdsland. Väljarna har också rätt att få veta vad Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna gemensamt vill göra för företa- gande, tillväxt, skatter, näringsliv och forskning, vägar och infrastrukturer, privata alternativ och mångfald. Ökade statliga bidrag till kommunerna är inte svar på den frågan. Sveriges medborgare har rätt att kräva mer, för Sverige kan bättre - mycket bättre, fru talman. 0584386800218 N 2010-01-01 00:00:00 185009 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GN09127/#anf1