2348672 GN09124 Riksdagens snabbprotokoll 1999/2000:124 Torsdagen den 8 juni 1999/2000 124 2000-06-08 00:00:00 Granskning av statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning 96A31AE0-5AB7-4C27-B2D4-4B068CFB30CB 40 NILS FREDRIK AURELIUS (m) m Herr talman! Det granskningsärende som vi nu kommer till handlar om huruvida statsministern och utrikesministern följt grundlagen när de underlät att informera eller samråda med Utrikesnämnden innan man gjorde ett långtgående ställningstagande om svenska sanktioner mot Österrike. Uppdraget att sköta utrikespolitiken åvilar förstås i första hand regeringen, men utrikespolitikens bety- delse motiverar att riksdagen får en vidsträckt insyn, vilket också är klart markerat i regeringsformen. Då är inte minst Utrikesnämnden viktig i sammanhanget. Där ingår talmannen och nio ledamöter som riksda- gen väljer, och statschefen är ordförande. Det är viktigt att riksdagen i bl.a. detta samman- hang klart markerar att de andra former för samråd om utrikespolitik som också finns, t.ex. partileda- röverläggningar, bara kan komplettera men aldrig ersätta regeringens information till och samråd med Utrikesnämnden. Den tämligen starka ställning som Utrikesnämnden har, trots att nämnden bara är ett samrådsorgan, är förstås ett uttryck för den strävan efter samsyn i fråga om utrikespolitiken som länge präglat Sverige. Nu till det aktuella ärendet. Bakgrunden är som bekant att valet i Österrike i oktober 1999 resulterade i att FPÖ, österrikiska Frihetspartiet med Jörg Haider som ledare, blev näst största parti. De traditionella samverkanspartierna, det konservativa ÖVP och det socialdemokratiska SPÖ, fick efter valutslaget svårt att bilda regering, vilket de annars varit vana vid att göra. Den 21 januari kollapsade förhandlingarna dem emellan, och den 25 januari inleddes förhandlingar om ett regeringssamarbete mellan FPÖ och ÖVP. Måndagen de 30 januari gjorde så Portugal, som har presidentskapet för EU, ett uttalande på 14 med- lemsstaters vägnar, vari förklarades att om Österrike fick en regering där Frihetspartiet ingår kommer regeringarna i de 14 staterna inte att godta några bilaterala officiella kontakter eller främja sådana på politisk nivå med Österrike. Man skulle inte heller stödja några österrikiska kandidater till internationella poster och endast ta emot ambassadörer på teknisk nivå, som det heter. Alla bedömare som konstitutionsutskottet har ut- frågat har hållit med om att det uttalande som gjordes var en händelse av större vikt. 14 regeringschefer i Europa uttalade sig å sina länders vägnar, efter att ha talat med varandra bl.a. i telefon. Det vanliga regel- verket i Europa, med å ena sidan Europarådet och domstolen i Strasbourg och å andra sidan EU:s regler som bl.a. framgår i Amsterdamfördraget för försvar av mänskliga rättigheter och för åtgärder mot diskri- minering och annat, brydde man sig inte alls om i detta fall. Det behövdes inte, för formellt var det så att länderna agerade unilateralt. Sverige vidtar alltså ensidiga åtgärder mot Österrike. Därmed är det också klart att de vanliga reglerna för hur utrikespolitiken ska skötas i Sverige måste gälla också för detta ären- de. Reglerna finns i regeringsformens 10 kap. Be- stämmelserna i 6 § i detta kapital föreskriver två sker. Dels ska regeringen fortlöpande hålla Utrikesnämn- den underrättad om de utrikespolitiska förhållanden som kan få betydelse för riket, dels ska regeringen överlägga med Utrikesnämnden före avgörandet av utrikesärenden av större vikt, om detta kan ske. Det finns alltså två krav. Observera att kravet att nämnden fortlöpande ska hållas informerad gäller utan förbe- håll. Frågan är då varför man inte tog någon som helst kontakt med ledamöterna i Utrikesnämnden. Några olika förklaringar har avgivits. Tidigt sade statsmi- nistern i ett tidningsuttalande - om han nu är rätt citerad, han har i varje fall inte dementerat det direkt - att han trodde att alla var överens om att ta avstånd från Frihetspartiet och att det därför inte behövdes något samråd. I efterhand har dock egentligen ingen sagt att man kan låta bli att informera eller samråda med Utrikesnämnden om en viktig fråga bara med motiveringen att man tror att alla är överens, och uttalandet mot Österrike var en viktig fråga. För övrigt har man hänvisat till brådska - allt hände så snabbt att det inte fanns tid, har det sagts. När det gäller frågan om ett uttalande angående åt- gärder mot Österrike aktualiserades faktiskt frågan om hur övriga medlemsstater i EU skulle reagera på regeringsbildningen i vart fall under torsdagen den 27 januari. Det var då den belgiske premiärministern föreslog en gemensam reaktion av de 14 EU- länderna. Jag tycker att det därmed är klart att det har funnits en möjlighet att underrätta Utrikesnämnden om de diskussioner som pågick. Det hade också fun- nits en möjlighet att ta kontakt under exempelvis söndagen den 30 januari enligt vad såväl utrikesmi- nistern som statsministern sagt under utfrågningarna. Det intryck som inte minst utfrågningarna gav var att varken statsministern, utrikesministern eller någon annan faktiskt tänkte på att Utrikesnämnden borde informeras. Jag citerar ur protokollet från utfrågning- en av utrikesministern: "Nils Fredrik Aurelius: Diskuterades frågan om att informera Utrikesnämnden över huvud taget mel- lan statsministern och utrikesministern eller utrikes- rådet? Anna Lindh: Nej, det gjordes det inte. Det föll oss över huvud taget inte in." Jag vet inte om vi ska kalla det för maktens arro- gans. Vi kanske snarare i detta fall ska tala om en obetänksamhetens arrogans. Maktens obetänksamhet är kanske en ännu bättre formulering. Man borde faktiskt ha tänkt på att Utrikesnämnden är ett viktigt organ för riksdagens konstakter med regeringen i utrikesfrågor. Intrycket av att Utrikesnämnden helt enkelt glömdes bort förstärks av att initiativet att sammankalla Utrikesnämnden - i efterhand alltså - inte togs av regeringen utan av oppositionsledaren. Enligt en tidningsuppgift, som statsministern inte heller dementerade under utfrågningen, uttalade statsministern att man får sammankalla Utrikesnämn- den om någon begär det. Han ansåg det inte som en självklarhet att han borde sammankalla Utrikesnämn- den för att informera. Till det som är uppseendeväckande i den här frå- gan är vidare att det inte finns någon som helst do- kumentation från regeringens beslutsprocess. Åter- igen skyller man på tidspressen. Ytterligare en sak som framstår som märklig är att beredningstvånget frångås utan att statsministern eller utrikesministern tycks reflektera över det. Utrikesministern sade rent av på en fråga från Björn von der Esch att hon inte hade möjlighet och "inte heller behov av att konsulte- ra sakkunskapen på UD". Beredningskravet är annars reglerat i regeringsformen, bl.a. i regeringsformen 7:2. Ingen dokumentation, ingen riktig bedömning, ingen tanke på att inkalla Utrikesnämnden förrän efteråt. Läser man vad majoriteten i KU skriver kan man visserligen utan att anstränga sig alltför mycket hitta vissa inslag av kritiska formuleringar, även om jag måste anse att skrivningarna är alltför undfallan- de, bl.a. genom att det i detta sammanhang magiska ordet kritik undviks. Det allvarligaste med detta ärende är förstås om vi ser början på en ny praxis där regeringscheferna i olika EU-länder, efter att ha rådfrågat varandra men kanske inte så många andra, börjar vidta utrikespoli- tiska åtgärder och därmed bortser från alla normala krav som vi har i Sverige exempelvis på samråd, information, dokumentation och beredning. För Sve- riges del är det viktigt att vi betonar just det som står i regeringsformen om regeringens skyldighet att in- formera och samråda med riksdagen om utrikespoliti- ken. Herr talman! En av konstitutionsutskottets upp- gifter är att granska att regeringen handlar i enlighet med våra grundlagar. Den fråga vi har försökt utreda i detta ärende är om statsministern och utrikesministern har följt reglerna om information och samråd med Utrikesnämnden. Vi har alltså inte fördjupat oss i frågan om Sverige borde eller inte borde agera med anledning av valutslaget i Österrike och den nya rege- ringen. Vi har inte fördjupat oss i frågan huruvida försämrade diplomatiska relationer med Österrike är ett bra eller dåligt sätt att motverka Frihetspartiet. Den saken ankommer inte på KU att diskutera. Där- emot finns det ett organ, ett institut, där detta borde ha diskuterats. Det är Utrikesnämnden. Detta framgår klart av regeringsformen. Eftersom ledamöterna i Utrikesnämnden varken fick information eller någon möjlighet att framföra synpunkter förrän efteråt kan enligt min mening statsministern och utrikesministern inte undgå kritik. 0817433088402 N 2010-01-01 00:00:00 184604 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GN09124/#anf40