<anforande>
<dok_hangar_id>2348671</dok_hangar_id>
<dok_id>GN09123</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1999/2000:123 Onsdagen den 7 juni</dok_titel>
<dok_rm>1999/2000</dok_rm>
<dok_nummer>123</dok_nummer>
<dok_datum>2000-06-07 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>(forts. från 18 §) Jaktens villkor (forts. MJU17)</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>59BF76C7-A9A2-4460-8E21-891DCD0A9E50</anforande_id>
<anforande_nummer>217</anforande_nummer>
<talare>GUDRUN LINDVALL (mp)</talare>
<parti>mp</parti>
<anforandetext>Fru talman! Jag fick inte svar på frågan - vilket
jag tycker är ganska förvånande - om varför Åke
Sandström inte förutsätter att jägarna kommer att
samordna småviltsjakten frivilligt, om det nu är så att
det finns så mycket fördelar med samordning av jak-
ten. Det tycker jag är en mycket viktig fråga. Om
samordning av småviltsjakten är viktig för att inte
splittra marker och för att göra jakten effektivare och
bättre - varför måste det vara en tvångslag?
Det är ganska intressant att konstatera att de som
är intresserade av detta allmänna intresse är färre än
dem som är organiserade i rid- och hästverksamheten.
Jakten är i dag ett fritidsintresse - ett fritidsintresse
som jag har respekt för. Men om småviltsjakten kan
anses som ett angeläget allmänt intresse så måste väl
Åke Sandström hålla med om det som vi kvinnor i
ganska stor utsträckning ägnar oss åt - det finns en
majoritet av män i jägarkåren och en majoritet av
kvinnor bland människor som håller på med hästar
och ridning - också i många lägen måste anses som
ett angeläget allmänt intresse. Eller hur?
</anforandetext>
<intressent_id>0962854674801</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>184545</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GN09123/#anf217</protokoll_url_www>
</anforande>
