2348671 GN09123 Riksdagens snabbprotokoll 1999/2000:123 Onsdagen den 7 juni 1999/2000 123 2000-06-07 00:00:00 (forts. från 18 §) Jaktens villkor (forts. MJU17) F0FBB1E9-4DAF-4D04-BDDE-05D33C95A33E 193 MICHAEL HAGBERG (s) s Fru talman! Ledamöter! Nu är vi framme. Nu är vi, som miljö- och jordbruksutskottets kansli sade i eftermiddags, framme vid en debatt kring jaktens villkor. Visst har det runnit väldigt mycket vatten under broarna under tiden som denna utredning har arbetat och under tiden som man har sammanställt remisser. Man har också jobbat med ett betänkande. Parallellt med det är vi naturligtvis många som har varit inblandade i diskussionerna kring det hela. Nu går vi in i en ny situation när det gäller jaktens villkor och administrationen kring det hela. Det tyck- er jag är bra. Vi har tidigare jobbat på ett gammalmo- digt ganska lössläppt sätt, och det har både myndig- heterna och faktiskt också jägarnas organisationer tyckt i sina remissvar till Ulla Petterssons utredning Jaktens villkor. Nu går vi in i ett system där vi tillsammans med organisationerna kan bygga vidare på att utveckla de resurser som vi får in genom jaktkortslösarnas medel. Vi kan använda dem på ett sätt som främjar det vilda. De resurserna ska gå till att befrämja viltvården och viltets utveckling i vårt land. Jag vet, och det vet vi här i kammaren, att jägarnas organisationer har betytt oerhört mycket när det gäller utbildning av jägarkå- ren, jägarexamen, bra säkerhet och en schyst utveck- ling av de viltstammar som vi har i vårt land. Jägar- nas organisationer har betytt väldigt mycket när det gäller att lyfta fram etikfrågorna vad beträffar jakten i förhållande till jägarkåren i vårt land. Fru talman! Det är, som Eskil Erlandsson sade i debatten, ungefär 500 000 eller en halv miljon männi- skor som på ett eller annat sätt är intresserade av och engagerade i jaktliga frågor. I vissa områden är det naturligtvis hela byar som är intresserade. Detta har mycket av denna debatt handlat om, och den kommer att handla om det resten av kvällen, såvitt jag kan förstå. Men jägarnas organisationer har som sagt betytt mycket för att lyfta fram etikfrågorna och se till att vi använder oss av de traditioner när det gäller jaktligt utövande som vi har gjort historiskt sett i vårt land. Vi lyfter fram den situation som farfar eller morfar eller mormor eller farmor har tagit med sig till sina barn och barnbarn, och på så sätt får vi en förankrad jaktlig situation. Jag har många gånger från denna talarstol sagt att det är jägarkårens och jägarnas organisationers främsta uppgift. Det är att se till att dessa traditioner lyfts fram. Annars kan vi få den situation som finns i många andra länder i kanske framför allt Europa, där vi ser att man lyfter dän viltart efter viltart på grund av att man i vissa jägarintresserade kretsar i vissa länder inte behandlar det vilda på ett etiskt och schyst sätt. Då får man en dålig stämpel. Men organisatio- nerna har som sagt betytt mycket för att utbilda jä- garkåren och se till att den drar åt rätt håll. Men det har varit lite kravlöst. Nu kan vi tillsam- mans, genom de förslag som kommer inför denna lagstiftning, diskutera ihop oss när det gäller hur vi ska jobba mer med framtidsfrågor och se till att vi behåller styrkan i de viltstammar som vi har i vårt land. Vi ska se till att vi också fortsättningsvis kan se en schyst utveckling. Det kan vi diskutera här ifrån talarstolen i kamma- ren viltart för viltart. Det tycker inte jag att vi ska behöva göra. Det ska vi naturligtvis göra i jägarkåren, tillsammans med organisationerna. De kraven tycker jag att vi från myndigheternas sida ska ställa på jä- garorganisationerna, så att vi får en fortsättningsvis schyst utveckling. Det är inte en händelse att vi i vårt land har en av världens starkaste och mest växande viltstammar, utan det beror på den aktivitet som jä- garna har bedrivit ute på fältet. Traditionerna kring jakt ska som sagt lyftas fram. Frågorna ska lyftas upp. Det ska vi göra tillsammans med myndigheterna och jägarorganisationerna för framtiden. Det tycker jag är den största och viktigaste delen i den proposition som vi nu har att behandla. Nu ska vi gå in på och diskutera viltvårdsområ- den, som tidigare hette jaktvårdsområden. På väldigt många platser i Sverige är man, som vi har förstått av alla de brev och mejl som vi har fått från aktiva män- niskor framför allt från glesbygden, orolig för att vi ska ta bort förutsättningarna för dem att driva frågan i sina viltvårdsområden. Det är precis som flera debattörer, bl.a. Gudrun Lindvall, har sagt. Vi förstod redan för två år sedan att det skulle bli huvudfrågan och att det var detta som det skulle handla om. Det är precis vad det har gjort. Vi har fått en debatt omkring äganderätten. Vi ser till att vi nu i detta förslag förstärker äganderätten när det gäller beslutsformerna. Men sedan har det varit en övervägning, och den har inte varit lätt. Den har varit svår. Ska man tolka det som att allt vilt är av angelä- get allmänt intresse? Där har vi hamnat efter moget övervägande i vår partigrupp och efter diskussioner med Jordbruksdepartementet och ministern. Det är på så vis att vi också vid två tillfällen fak- tiskt har gått till Lagrådet för att vi ska kunna få råd av dem som ger oss råd när det gäller lagvrängning. Min tolkning av Lagrådets svar är den - och det sva- ret kan jag ge redan nu, för jag förstår att vissa frågor kommer att repeteras - att vi får lov att fatta ett poli- tiskt beslut om vi ska tolka att allt vilt är av angeläget allmänt intresse. Det är precis det vi håller på med nu. I morgon fattar vi förhoppningsvis det politiska be- slutet. Därför vill jag, så att jag inte glömmer det, yrka bifall till utskottets hemställan. Så blir det gjort också. Jaktfrågorna engagerar. Det är mycket folk på läktarna, inte så många i kammaren. Vi har som sagt betänkandet, men vi har också 111 motioner. Flera av de motionerna kommer naturligtvis också att få viss uppmärksamhet. En av de motioner som vi har dis- kuterat länge i den här kammaren är naturligtvis hur vi ska sköta och förvalta, hur vi ska diskutera och driva frågan om rovdjuren. Det är en fråga som enga- gerar oerhört, framför allt i rovdjursområdena, där man ser utvecklingen av rovdjursstammarna. Jag vill säga att under de sex år som jag har varit engagerad i jaktpolitiska frågor har det hänt oerhört mycket. Från att den viltövervakning och de vilträk- ningar som gjordes i de här områdena för sex år sedan inte var accepterade, till att vi har fått skyddsjakt på t.ex. ett visst antal lodjur. Vi har haft en god tradition när det gäller jakten på björn, där vi också har en skyddssituation. Regeringen fattade faktiskt för några månader sedan ett beslut om att det var okej för Na- turvårdsverket att fatta beslut om skyddsjakt på en enskild varg. Visst har det hänt mycket när det gäller attityder i förhållande till rovdjuren. Det tycker jag är bra, för under tiden vattnet rinner under broarna måste man ta till sig de intryck som man får. I debatt efter debatt säger kristdemokrater och moderater att allting är så färdigt. Det enda de kan göra är att reservera sig. Javisst, men i det här fallet är man plötsligt upprörd över att vi har gjort förändring- ar i de förslag som har kommit från regeringen. Jag vill yrka bifall till utskottets hemställan och även avslag på ett antal av de motioner som här nämnts. I detta anförande instämde Inge Carlsson (s). 0480007629014 N 2010-01-01 00:00:00 184521 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GN09123/#anf193