2348671 GN09123 Riksdagens snabbprotokoll 1999/2000:123 Onsdagen den 7 juni 1999/2000 123 2000-06-07 00:00:00 Jaktens villkor C920E120-AC82-4D3C-9A7C-61EF8D612D8F 163 MAGGI MIKAELSSON (v) v Herr talman! Då kommer väl den andra ytterlig- heten här och ska uttala sig för Vänsterpartiets räk- ning. Det betänkande som vi ska fatta beslut om i dag bygger på en samarbetsproposition mellan regering- en, Vänsterpartiet och Miljöpartiet plus ett antal mo- tioner från två allmänna motionstider. På en punkt, nämligen när det gäller småviltsjak- tens ställning i de nya viltvårdsområdena, har en utskottsmajoritet bestående av Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Centern ändrat i propositionens förslag. Jag återkommer till det. Jag tänkte börja med att ta upp några principiella utgångspunkter som har varit vägledande för oss i Vänsterpartiet när vi jobbat med jakt- och viltvårds- frågor. Jag vill börja med att säga att jakt är nödvändigt. En självreglerande utveckling av vilda djurslag skulle leda till orimliga konsekvenser för samhället. Naturen strävar ju efter att skapa en balans mellan olika arter. Den här balansen påverkas av en massa olika fakto- rer, tillgången på mat, förändringar i klimat och män- niskans aktiviteter i övrigt för att nämna några. Jord- och skogsbruk har över tiden ändrat förutsättningarna för vilka viltslag som gynnas och missgynnas. Intro- duktion av främmande arter har också rubbat balan- sen. Om man inte skulle bedriva jakt på vissa viltslag skulle både skador på växande gröda och skog, tra- fikolyckor, epizootier och sjukdomsspridning få orimliga proportioner. Jakt är alltså viltvård, och viltvård ska vara den viktigaste grunden för jakt en- ligt vårt sätt att se det. Inga andra skäl är viktigare än det. Jakt är också en del av det svenska kulturarvet - från början självklart som en förutsättning för möjlig- heten att faktiskt överleva i det här klimatet sedan som en del av viltvårds- och naturintresset. Men med tanke på de känslor som jaktfrågor väcker, ofta på tvärs mot politiska uppfattningar i övrigt, kan man undra över vad det är i jakten som gör jaktfrågor så känslomättade. Vi har kanske trots allt inte utvecklats särskilt mycket sedan vi alla var jägare och samlare. Det finns ytterligare ett argument, och det är att jakt fortfarande är en del av självhushållningen för ett stort antal människor. Jag kan bara som ett exempel nämna att varje år fälls ca 100 000 älgar i Sverige. Om man grovt beräknar medelvikten till 100 kilo per älg innebär det ca 10 000 ton älgkött. Merparten av detta kommer inte ut i handeln utan konsumeras pri- vat. I en studie av mål 6-området har man konstaterat att för de ca 50 000 jägarhushållen i det här området utgör kött från jakt huvuddelen av det kött som kon- sumeras i hushållet. Det finns all anledning att ha en positiv syn på det kött som man konsumerar från de vilda djuren. De har ändå levt ett naturligt liv så länge de har haft sitt liv, till skillnad från en hel del av de djur som vi föder upp enbart för konsumtion. Jakt är alltså en viktig och nödvändig del av vil- tvården i Sverige. Därmed inte sagt att det inte före- kommer avarter och att det finns anledning att ifråga- sätta både vissa jaktformer och viss jakt. Det finns förvisso också oseriösa jägare och jaktutövare. Men min erfarenhet är att majoriteten av jägare i Sverige är både naturintresserade, kunniga och seriösa. Den andra utgångspunkten handlar om vem det är som ska få utöva jakt och bedriva viltvård. För Vänsterpartiets del är det kunskap och intresse som ska var avgörande för vem som får jaga, inte det privata ägandet eller ekonomiska förutsättningar. Det är kanske den stora ideologiska skillnaden mellan Moderaterna och Vänsterpartiet. För oss är det en demokratifråga att även den som inte är markägare eller har små jaktmarker ska ha möjlighet att jaga till en rimlig kostnad också på större arealer än de egna i de fall man har egna jaktmarker. Det beslut som vi ska fatta i dag ger ju möjligheter till det. Det har ock- så varit en av grunderna till vårt ändrade ställningsta- gande när det gäller småviltsjakten. Den tredje utgångspunkten handlar om djuren själva. Det är ett hårt liv för de vilda djuren. I kampen för överlevnad och artens fortbestånd handlar det om att äta eller ätas. Sverige har som nation förbundit sig att bevara alla i landet naturligt förekommande arter i livskraftiga bestånd. Just nu är en rovdjursutredning- en ute på remiss. Utan att föregripa den - vilket jag inom parentes sagt tycker att Carl G Nilsson gjorde när han tog upp detta med nödvärnsrätten eftersom den behandlas i den utredningen - är det i alla fall tämligen uppenbart att för att leva upp till Sveriges åtaganden måste antalet stora rovdjur öka. Flera stora rovdjur innebär ett högre tryck på by- tesdjuren. Frågan är ju då var på den skalan rovdjuret människan ska placeras in. Vad kommer det att inne- bära för jakten med fler rovdjur? Naturligtvis kom- mer det att uppstå en konkurrenssituation mellan rovdjur och mänskliga jägare. I den situationen är det naturligt att de tvåbenta jägarna får ta hand om det som blir över när de vilda rovdjuren har tagit sitt, även om det skulle innebära färre jakttillfällen och mindre jaktutbyte. Det här var de utgångspunkter som vi hade när vi förhandlade om den proposition som betänkandet bygger på. I huvudsak handlar den om hur viltvården ska organiseras och också om en ny roll för Jägare- förbundet. I fortsättningen ska regeringen ställa tydli- ga krav på vilka prestationer Jägareförbundet ska utföra så att de kan följas upp och utvärderas. Vi har ställt oss bakom propositionen i dessa delar. Det här med jaktvårdsområden är ju en gammal företeelse i Sverige. Faktum är att det började redan 1912 med en frivillig samverkansform. Men det var inte förrän i 1938 års lag som man införde det här momentet av tvångslagstiftning. Det gjorde man därför att det inte fungerade med frivillighet. I dag finns det en väldigt bra fungerande modell i Sverige. Den absoluta merparten av jaktvårdsområdena funge- rar ju också mycket bra. En nyhet i propositionen är den ändrade roll och det vidgade uppdrag som länsviltnämnderna ska få. Bl.a. ska de föreslå vilka viltvårdsåtgärder som ska prioriteras. Den prioriteringen kan sedan ligga till grund för jägarorganisationernas ansökningar om medel ur jaktvårdsfonden. Länsviltnämnden ska ock- så utvärdera de båda jägarförbundens arbete med jakt- och viltvårdsfrågor. Den här utvidgade uppgif- ten har vi ansett motiverar ett krav på politisk repre- sentation i styrelsen och att ordföranden i länsvilt- nämnden är politiskt utsedd och inte representerar en intressegrupp. Herr talman! Sedan har vi då småviltsjakten. I ett avseende har vi frångått propositionens förslag. Det gäller frågan om vilka djurslag som ska omfattas av viltvårdsområdeslagstiftningen. Frågan är ju inte enkel i sak. Att frångå ett framförhandlat förslag kräver förstås noggranna överväganden. Utskottet har ju också bett Lagrådet om ytterligare förtydliganden när det gäller småviltsjakten. Bakgrunden till både propositionens och utred- ningens förslag, som var ännu mer begränsat än pro- positionens, är ju tolkningen av det stärkta egendoms- skyddet som blir följden av att Sverige införlivar Europakonventionen om mänskliga rättigheter i grundlagen. Enligt nuvarande tolkning krävs det att en begränsning av egendomsskyddet, dvs. rätten att göra vad man vill på sin mark, bara får ske om syftet är av angeläget allmänt intresse. Frågan om angeläget allmänt intresse var också en fråga som diskuterades i samband med miljöbalken, och även där kom protes- ter mot inskränkningar från markägarhåll. Frågan gäller alltså om småviltsjakt är att betrakta som ett angeläget allmänt intresse. Finns det några bärande skäl att skilja på olika viltslag i lagen om viltvårdsområden ur den aspekten? Efter att ha dis- kuterat, tänkt och pratat med företrädare för olika intressen och funderat igen har jag och Vänsterpartiet kommit fram till att det inte finns det. Vi har alltså ändrat oss. Jag ska ge några skäl till det. Det finns inga juridiska skäl i dag. Lagrådet har klart uttalat att det här är en politisk bedömning. Det finns alltså inga lagtekniska hinder för att låta små- viltsjakten finnas kvar i den nya viltvårdslagen. Små- vilt ingår ju i dag i de viltslag som omfattas av gäl- lande lagstiftning. Därmed ryms detta inom ramen för det stärkta egendomsskyddet och måste anses utgöra ett angeläget allmänt intresse i dag. Det är alltså inte frågan om någon uttunning. Lagrådet säger ingenting om att den befintliga lagstiftningen är uttunnad. Det finns alltså ingen anledning att skilja på olika viltslag. Ett tredje argument, som jag också tycker har vägt tungt, är att det har visat sig att dåligt arronderade fastigheter är betydligt vanligare i hela landet än jag hade kännedom om. Det finns exempel på fastigheter som är 50-60 meter smala och kilometerlånga både i södra, mellersta och norra Sverige. Det är inte bara i de delar av Dalarna där vi har andra majoritetsregler som det här förekommer. Dåligt arronderade fastig- heter var för övrigt ett av skälen till den ursprungliga lagstiftningen 1938. Jag tycker att det är ytterligare ett skäl att inte skilja på olika viltslag. Det är alltså en hel del information som har kom- mit fram under beredningen av ärendet. För mig är det självklart att ta till mig, lyssna och dra konsek- venserna av det. För att vara väldigt tydlig har jag också försökt väga argumenten mot varandra och inte i första hand ta ställning för eller emot olika intresse- gruppers önskemål. Det är ett svagt argument att stödja eller gå emot ett förslag enbart för att det kommer från en intresseorganisation. Det måste vara argumentens tyngd som fäller avgörandet. Herr talman! Det finns ytterligare ett par frågor i detta betänkande som jag vill kommentera. Det är många frågor som inte tas upp i propositionen, och utskottet har gjort ett tillkännagivande om att rege- ringen ska lämna en samlad redovisning av vissa andra jaktfrågor och återkomma till riksdagen med en redovisning av vilka åtgärder man planerar. Jag vill säga något lite om ett par av dem, som berör jakten främst uppe i norra Sverige. Några av dessa frågor ligger på utredningen om en ny rennäringslagstiftning, men ämnet är betydligt vidare än så. Inte minst handlar det om lokalbefolk- ningens möjligheter och i vissa fall kanske också rättigheter när det gäller jakt och fiske. Det är en oklar situation i dag vad beträffar icke renskötande samers rätt. En större andel av fjäll- och inlandsbe- folkningen än vad många känner till har samiskt på- brå, även om de inte är renskötare. Denna oklarhet hindrar utvecklingen av ett lokalt näringsliv i dessa delar av landet - bl.a. en ökad satsning på naturturism där jakt och fiske kan utgöra en del. En annan källa till irritation är den s.k. dubbelre- gistreringen av älgjakt. Dubbelregistrering betyder att olika jaktlag - dels renskötande samer, dels markäga- re - har jakträtt på samma mark och kan jaga samti- digt utan att veta om varandra. Både ur viltvårdssyn- punkt och ur säkerhetssynpunkt är detta ett problem som måste lösas, så att både de samiska rättigheterna, lokalbefolkningens behov och viltvård och säkerhet kan garanteras. Ytterligare en fråga som behöver ses över är all- männingslagstiftningen och den betydelse den har för att bl.a. utveckla former av lokal förvaltning när det gäller jakt och fiske. Många av dessa frågor berör på olika sätt förut- sättningarna för människor att bo i och utveckla sin bygd i Norrlands inland, och det är av avgörande betydelse för framtiden att alla berörda får en demo- kratisk möjlighet att delta i sådana diskussioner. Slutligen, herr talman, vill jag kommentera vår re- servation. Utskottsmajoriteten har ju i ett tillkännagi- vande öppnat för jakt på säl. Vi anser inte att det är ett bra beslut. I dag har Naturvårdsverket möjlighet att utlysa skyddsjakt på säl. Vi tycker att det räcker. Det är uppenbart att säl upplevs som ett stort pro- blem för yrkesfisket främst längs Norrlandskusten, men frågan är om utskottsmajoritetens förslag står i proportion till problemet. Minskad fisktillgång har förstås många olika orsaker, och sälen är bara en. Jakt på säl är svårt. Möjligen är det t.o.m. den svåraste jaktformen vi har i Sverige. Träffytan är liten. Ofta jagas säl från en båt som inte ligger stilla. En påskju- ten säl dyker, och man får sällan chans till ett andra skott. Frågan är om jaktlagens krav på en human jakt kan uppfyllas. Trots det finns det tillfällen då detta måste prövas, men vi anser definitivt att den möjlighet som Natur- vårdsverket har i dag är fullt tillräcklig. Därav kom- mer vår reservation, som jag således vill yrka bifall till. Allra sist, herr talman, skulle jag vilja ta tillfället i akt att tacka vår ordförande Dan Ericsson för ett väl skött värv under de två år som han har varit vår ord- förande. Jag förstår att du ser fram emot att börja på ett nytt arbetsområde och önskar dig lycka till i det arbetet. 0658094895604 N 2010-01-01 00:00:00 184491 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GN09123/#anf163