<anforande>
<dok_hangar_id>2348668</dok_hangar_id>
<dok_id>GN09120</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1999/2000:120 Onsdagen den 31 maj</dok_titel>
<dok_rm>1999/2000</dok_rm>
<dok_nummer>120</dok_nummer>
<dok_datum>2000-05-31 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Nationell handlingsplan för handikappoli- tiken</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>6D27D1B0-0303-4AC9-9BEE-4B4A33190871</anforande_id>
<anforande_nummer>43</anforande_nummer>
<talare>Socialminister LARS ENGQVIST (s)</talare>
<parti>s</parti>
<anforandetext>Herr talman! Det är ju här som resonemanget går
snett. När det gäller grundläggande mänskliga rättig-
heter kan man inte vända sig till kamrerer och fråga
vad det kostar och om man har råd med det. Det
skulle vara fullkomligt orimligt ifall vi skulle diskute-
ra kostnader för demokratin och undra vad det kostar
att ha en yttrandefrihet i det här landet eller vad det
kostar att ha andra grundläggande rättigheter för
medborgarna.
Oavsett kostnaderna är detta en förutsättning för
samhällets utveckling. Vi måste planera allt i sam-
hället med utgångspunkt från dessa rättigheter. Det
må kosta vad det vill. Alla ska ha samma grundläg-
gande rättigheter. Det är i det avseendet resonemang-
et om att kompensera för särskilda insatser så lätt går
snett, även ifall avsikten kan vara den bästa.
</anforandetext>
<intressent_id>0763673691509</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>184279</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GN09120/#anf43</protokoll_url_www>
</anforande>
