2348668 GN09120 Riksdagens snabbprotokoll 1999/2000:120 Onsdagen den 31 maj 1999/2000 120 2000-05-31 00:00:00 Nationell handlingsplan för handikappoli- tiken A789B6FE-CA19-4E95-8919-4809AB23C756 39 Socialminister LARS ENGQVIST (s) s Herr talman! Att få möjlighet att växa som männi- ska, tillsammans med andra. Att kunna ta makten över sitt eget liv. Att bli ianspråktagen och sedd som en person med kunskap och erfarenhet. Att slippa bli omyndigförklarad och förbarnsligad. Att vara saknad när hinder ligger i vägen för deltagande i gemenska- pen. Att den självklara reaktionen på detta blir att försöka riva hindren. Grunden i en modern handikap- politik är att personer med funktionshinder är med- borgare med samma rättigheter och samma skyldig- heter som alla andra. Herr talman! Dessa ord är inte mina egna. De är skrivna av Ann Jönsson, själv synskadad sedan föd- seln. Hon är journalist och arbetar i dag på Handi- kappförbundens samorganisation. Hennes ord ger en utomordentligt bra beskrivning av vad handikappoli- tik handlar om. Det handlar inte bara om tekniken att bygga ram- per eller punktskrift i hissen - det handlar om allas rätt att vara medborgare; att kunna vara delaktig; att få komma in genom samma dörr som alla andra och inte vara hänvisad till ingången genom lagret; att kunna välja hur många gånger man vill träffa sin älskade utan att vara styrd av hur många färdtjänstre- sor som finns för "fritid"; att våga ta bussen som synskadad och veta att hållplatserna ropas ut och inte behöva chansa eller fråga hela tiden "var är vi nu?"; att våga åka på kurs och att schemaläggningen kan anpassas för diabetiker så att man kan vara med på alla föreläsningar. Det gemensamma och individualiteten är båda li- ka viktiga i handikappolitiken. Den generella välfärdspolitiken, där vi tillsam- mans skapar resurser för utbildning, sjukvård och socialförsäkringar som alla har rätt att få del av, är en förutsättning. Handikappolitik är en del av den gene- rella välfärdspolitiken. De som i likhet med moderaterna inte riktigt för- stått behovet av en generell välfärdspolitik där vi gemensamt genom skatterna garanterar oss tillgång till skola, utbildning, vård, hjälpmedel, rehabilitering, osv., utan förlitar sig till andra krafter och sätter ett hopp till privata lösningar genom försäkringar eller marknadslösningar blir heller inte trovärdiga när det gäller att bygga upp en handikappolitik som utgår ifrån allas medborgerliga rättigheter. Men handikappolitik handlar inte bara om sam- hällets skyldigheter och om vilka insatser som måste finnas. I centrum står individen med sina alldeles egna önskningar om hur hon vill forma sitt liv och hur hon vill att stödet och servicen som funktions- hindret gjort nödvändiga ska se ut. De gemensamma resurserna och respekten för den enskilda människan är båda lika viktiga. Ännu har vi inte - det har påpekats av många tala- re - ett samhälle där personer med funktionshinder har samma möjlighet som andra medborgare. Den nationella handlingsplan för handikappolitiken som riksdagen i dag ska fatta beslut om tar ett stort steg framåt i den moderna handikappolitiken. Det är ett viktigt perspektivskifte som markeras i handlingspla- nen. Det framgår kanske tydligast av planens titel "Från patient till medborgare". Många personer med funktionshinder behöver vård och omsorg, ökad tillgänglighet till vård och omsorg och också bättre kvalitet, men framför allt efterfrågar de respekt för sina rättigheter och vill bli betraktade som fullvärdiga medborgare. I handlingsplanen föreslås kraftfulla insatser för att personer med funktionshinder ska få rätt till full delaktighet, ett värdigt bemötande och möjlighet att själva bestämma över sina liv. De nationella målen för svensk handikappolitik som riksdagen nu kommer att slå fast är en samhällsgemenskap med mångfald som grund, att samhället utformas så att människor med funktionshinder i alla åldrar blir fullt delaktiga i samhällslivet och jämlikhet i levnadsvillkor för flick- or och pojkar, kvinnor och män. Dessa nationella mål anger en i väsentliga avsnitt ny inriktning för det samhälleliga arbetet, för arbetet i statliga myndigheter, i landsting och i kommuner, men det är också uppfordrande för alla oss som indi- vider när vi möter privata aktörer, när vi arbetar i privata företag eller i det fria föreningslivet och i vårt närmaste umgänge. Vi måste alla byta perspektiv från patientperspektivet till medborgarperspektivet. I handlingsplanen föreslås en ny struktur för det statliga handikappolitiska arbetet med tydliga ansvar för de statliga myndigheterna, som ska vara föredö- men i arbetet för ett mer tillgängligt samhälle. En av de grundläggande principerna i svensk han- dikappolitik, som många gånger framförts just från handikapprörelsen, är den s.k. ansvars- och finansie- ringsprincipen - en princip som nu har diskuterats i ett antal inlägg här ifrån talarstolen. Den principen ligger till grund för alla våra avvägningar i hand- lingsplanen. Det finns skäl att för ett ögonblick uppehålla sig vid diskussionen kring denna. Det är ju så lätt att i en lust att göra politiska markeringar, visa sin vilja att någonting ska hända snabbt eller att framför allt visa sig duktigare än andra gå vilse i den diskussionen. Det är precis detta som Folkpartiet har gjort. Folk- partiet har lämnat en del av de viktiga principerna, och många inom svensk handikapprörelse är förvåna- de. Även jag är förvånad, för jag har haft stor respekt för Folkpartiets engagemang i de handikappolitiska frågorna. Att hävda, som har gjorts från denna talarstol, att man står kvar bakom själva principen men vill lämna den för ögonblicket är att öppna för eviga avsteg. Det är att öppna för att varje gång vi kräver full respekt för alla medborgare och att personer med funktions- hinder ska behandlas som andra medborgare kunna säga så här: Jovisst, men just i detta ögonblick vill vi ta en sidovagn. Det har påpekats från talarstolen. Jag tror att det är viktigt att vi från riksdagens sida hävdar ansvars- och finansieringsprincipen, som innebär att varje sektor i samhället, offentlig som privat, ska utforma och bedriva sin verksamhet så att den blir tillgänglig för alla människor - självklart även personer med funktionshinder. Att specialdesti- nera pengar leder faktiskt alltid till att frågan om tillgänglighet inte blir en del av den ordinarie verk- samheten. Det finns en grupp människor som alltid ska särbehandlas, vars behov alltid ska prövas i en särskild budget. Det är ovärdigt en modern handikap- politik. Det är just detta synsätt vi måste förändra, och jag hoppas att Folkpartiet återvänder till en förnuftigare linje när det gäller denna principfråga. Att byggnader, platser, lokaler och information ska vara tillgängliga för alla personer, också för per- soner med funktionshinder, är en självklar utgångs- punkt i den framtida handikappolitiken. Om man anslår pengar för att få ökad fart de när- maste åren är det viktigt att veta att de institutioner, företag och organisationer som inte får del av pengar- na kommer att säga att de inte fick någon ersättning och att de kanske inte är skyldiga att öppna samhället för alla. I handlingsplanen prioriteras tre arbetsområden de närmaste åren. Det handlar om att se till att handikap- perspektivet genomsyrar alla samhällssektorer, att skapa ett tillgängligare samhälle och att förbättra bemötandet. Att handikapperspektivet ska genomsyra alla sektorer innebär framför allt att varje myndighet ska se de nationella målen för handikappolitiken och FN:s standardregler som en naturlig del av verksam- heten och att staten ska vara ett föredöme. Att skapa ett tillgängligare samhälle innebär att vi föreslår nya bestämmelser i plan- och bygglagstift- ningen med retroaktiva krav på att undanröja enkelt åtgärdade hinder i befintliga lokaler och på allmänna platser och att detta ska vara åtgärdat senast år 2010. Målet är också att kollektivtrafiken ska vara tillgäng- lig år 2010 för att göra det möjligt för alla medborga- re att kunna vara aktiva medborgare. Detta innebär inte att arbetet inte ska börja förrän om åtta till tio år. Arbetet ska börja omedelbart, men detta är en dead- line. Att förbättra bemötandet har stor betydelse för in- riktningen av de handikappolitiska insatserna. Åtgär- der för att förbättra bemötandet måste därför gå hand i hand med åtgärder inom hela det politiska fältet. Bemötandet är en politisk fråga som angår oss alla. För att stärka den enskildes rättigheter innehåller handlingsplanen också ett förslag mot domstolstrots, dvs. när en kommun eller ett landsting inte följer domar som ger en funktionshindrad en viss rättighet, t.ex. en plats i ett gruppboende. För att förbättra be- mötandet måste vi se till att kommuner och landsting följer domstolsutslag. Detta är en fråga som har dis- kuterats i denna kammare många gånger, och jag är glad över att det nu ser ut som att en majoritet i Sve- riges riksdag kan bestämma sig för att införa sanktio- ner mot kommuner och landsting som inte följer av riksdagen fastställd lag. Vår utgångspunkt är att handikapp i stor utsträck- ning är en följd av brister i samhället och att handi- kapp således kan elimineras genom att man förändrar samhället. Det förslag som riksdagen i dag förhopp- ningsvis kommer att fatta beslut om kommer att inne- bära stora förändringar. Det återstår dock mycket arbete innan de förslag som vi föreslår är genomförda. Vi vet alla att allt inte kan ske omedelbart, men med ett beslut i riksdagen i dag börjar en omfattande förändring av samhället som innebär att samhället blir till för alla och att vi går från patient till medborgare. 0763673691509 N 2010-01-01 00:00:00 184275 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GN09120/#anf39