<anforande>
<dok_hangar_id>2348667</dok_hangar_id>
<dok_id>GN09119</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1999/2000:119 Tisdagen den 30 maj</dok_titel>
<dok_rm>1999/2000</dok_rm>
<dok_nummer>119</dok_nummer>
<dok_datum>2000-05-30 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Vissa frågor om det nya pensionssystemet samt efterlevandepensioner och efterlevandestöd</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>4F845707-350B-424E-8FFD-954D0925B225</anforande_id>
<anforande_nummer>7</anforande_nummer>
<talare>KENNETH LANTZ (kd)</talare>
<parti>kd</parti>
<anforandetext>Fru talman! Kristdemokraterna vill med anledning
av dagens debatt om SfU8, som bl.a. berör barnår och
pensionsrätt vid adoption, samt SfU13 angående
omställningspension, göra följande viljeyttring.
Inledningsvis vill jag förklara att vi står bakom
framlagda motioner, men för tids vinnande yrkar jag
här bifall endast till reservation 6 under mom. 5,
betänkande SfU13, Efterlevandepensioner och efter-
levandestöd till barn.
Låt mig av ordningsskäl gå tillbaka till SfU8, som
bl.a. berör pensionsrätt för barnår. Som företrädare
för Kristdemokraterna vill jag klart deklarera att bar-
nen måste prioriteras, oavsett om de är födda inom
den egna familjen eller om de är adopterade. Det får
på detta område under inga omständigheter råda nå-
gon skillnad dem emellan.
En av grundpelarna i den kristdemokratiska ideo-
login är alla människors lika rätt och värde. Jag minns
med stor glädje partiledardebatten i januari månad i
år, då flertalet partiledare betonade vikten av att er-
känna och se människan och individen. Jag tror inte
att mänskligheten haft större behov av detta någonsin
tidigare än vad vi har i dag. Barn i Sverige har behov
av beröring, av att få möta kärleksfulla ögon och
mänsklig värme. Vi svenskar lever egentligen på
gränsen till att ge våra barn alltför lite tid och berö-
ring.
Det är med anledning av barnens situation som
kristdemokraterna gång på gång vill påtala och agera
för att föräldrar, adoptivföräldrar likställda, ska känna
stöd och uppmuntran att vara med sina barn så myck-
et som möjligt.
I utskottstexten beskrivs regeringens uppfattning
att adoptivbarn upp till tio års ålder inte skulle kunna
erhålla pensionsrätt för barnår. Kanske är det just
adoptivbarnen, som ska adopteras in i den svenska
familjen, som mer än andra barn behöver sina adop-
tivföräldrar på plats i början i bostaden. Det gäller att
bygga upp familjebanden.
Många av adoptivbarnen kommer från miljöer
som har mycket att önska. Jag har i min bekantskap-
skrets och även i mina syskons familjer adoptivbarn
som kommit från miljöer som krävt stora och beund-
ransvärda insatser av barnens nya föräldrar. Det
skulle vara en stor hjälp för dem som vill adoptera
och i framtiden fortsätta detta arbete att känna ett
samhälleligt stöd. Det får under inga omständigheter
råda några åldersgränser som kommer att resultera i
att några barn missgynnas. Barnens rätt till en bra
start i livet måste gälla även en bra start i den nya
familjen.
För övrigt vill jag referera till de olika partiernas
inlämnade motioner i det här ämnet. Jag är övertygad
om att Genomförandegruppen har till uppgift att se
över dessa regler och nöjer mig med att lyfta fram
frågan och redogöra för kristdemokraternas synpunkt
i ärendet. Jag är helt övertygad om att vår represen-
tant tillsammans med övriga partiers representanter
kommer att se till att adoptivbarnens och deras föräld-
rars bästa kommer att tillgodoses.
Fru talman! Så vill jag gå över till betänkande
SfU13, om efterlevandepension och efterlevandestöd
till barn.
Kristdemokraterna har under flera år i olika sam-
manhang nästan till leda tjatat om omställningspen-
sionens längd och inkomstprövning av änkepensio-
nen.
Jag trodde för ett år sedan att den här debatten år
2000 skulle vara överspelad. Men beklagligt nog,
även om utskottsbetänkandet andas hopp och till-
fredsställelse, måste vi återigen höja rösten till för-
mån för efterlevande som drabbats av sorg. Inte nog
med att sorgen ska bearbetas. Det är beklagligt att
regeringen 1997 dessutom förändrade lagtexten så att
folkpensionen i änkepensionen skulle inkomstprövas.
Detta var kanske från regeringens håll rätt beslut.
Men kristdemokraterna delar inte den uppfattningen.
Hade man dessutom låtit bli att gå retroaktivt hade
frågan om möjligt i någon liten mån varit mindre svår
att förstå och förklara. Men nu togs allt över en kant.
Retroaktiv lagstiftning är inte bra. Det är inte rätt
emot människor, som har byggt upp en ekonomisk
förtröstan bl.a. på folkpensionssystemet, att frånta
dem deras sedan lång tid både lovade och via skattse-
deln finansierade försäkringsförmån.
Man kanske ska börja med omställningspensio-
nens längd. Det är märkligt att folkvalda av ekono-
miska skäl kan korta en försäkringsförmån som man
så väl behöver när man drabbas av att ensamheten
slår till. Nu efter cirka tre års prövotid börjar rege-
ringen inse det orimliga i att endast sex månaders
omställningstid ska gälla. Det är bra att man kommit
till insikt. Men varför ska det då ta tre år? Är det av
stolthet eller okunskap som man inte vill gå oss till
mötes och redan nu besluta om att återgå till tidigare
tolv månaders omställningspension?
Det kommer att uppfattas som märkligt att vi ska
ha en anpassningstid fram till 2005, då vi åter ska nå
målsnöret med tolv månaders omställningspension.
Varför denna lärotid? Varför inte besluta redan efter
denna debatt om att införa tolv månader när vi ändå
har i stort sett en gemensam uppfattning om att tolv
månader är det riktiga.
Fru talman! Jag vill även säga något till förmån
för alla de änkor som fråntagits en rättighet som de
själva tillsammans med sina män, så länge de levde,
aktivt finansierat genom skatten. 1997 fråntogs dessa
kvinnor ett ekonomiskt stöd som inte är obetydligt.
Beslutet är regelvidrigt och är ett avtalsbrott. Det
kändes märkligt för mig som försäkringstjänsteman
att förklara detta för kunder som hörde av sig. Folk i
allmänhet har ett visst förtroende, även om det ibland
uppfattas som allt mindre, för riksdag och regering.
Man vet mycket väl att den politiska processen kan
vara långsam. Men i vissa lägen kan det gå fort och
enkelt. Ett exempel är uttalanden från näringsmi-
ninstern i dagarna om Teliaaktien, som värderas allt-
för lågt. Då ska det inte bli någon utförsäljning, säger
ministern. Detta är ett exempel på att regeringen kan
besluta om snabba åtgärder. Varför kan då inte detta
komma folk till gagn som är i behov av att återgå till
sin änkepension i folkpensionen? Hur länge ska vi
vänta på att få svar på denna fråga?
Jag lovar att Kristdemokraterna kommer att agera
så länge frågan ej är löst. Vi kommer inte att nöja oss
med märkliga bortförklaringar att man ska spara
pengar. Det gäller att använda skattemedel på ett
ärligt och rättvist sätt. Folk har betalat in folkpen-
sionsavgifter, och dessa ska också återgå till dem det
berör. Kristdemokraterna har finansierat detta i sitt
budgetalternativ, med en återgång till änkepension i
folkpensionsdelen.
Här finns, fru talman, en grupp kvinnor som re-
gelbundet har demonstrerat bl.a. ute på Mynttorget,
inte endast för sig själva utan för kvinnor från hela
landet. Jag trodde att de skulle få uppleva ett resultat i
det svenska socialförsäkringssystemet.
Nu är frågan om vi ska svika dem ännu en gång.
Ska de ännu en gång gå hem från denna kammares
åskådarläktare utan ett beslut där vi rättar till begång-
na misstag, eller ska vi tvinga ut dem på barrikaderna
med skyltar och rop om rättvisa och trygghet i social-
försäkringssystemet?
</anforandetext>
<intressent_id>0479155832315</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>184108</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GN09119/#anf7</protokoll_url_www>
</anforande>
