2348663 GN09115 Riksdagens snabbprotokoll 1999/2000:115 Onsdagen den 24 maj 1999/2000 115 2000-05-24 00:00:00 Ändring i partnerskapslagens anknyt- ningskrav m.m. 4BED203F-46AE-4B5D-8C54-444461CE0234 2 ROLF ÅBJÖRNSSON (kd) kd Fru talman! Jag ska inledningsvis yrka bifall till vår reservation 2 under mom. 2. Under mom. 1 tas den utvidgade tillämpningen av partnerskapslagen upp. Med anledning av det har vi skrivit ett särskilt yttrande. Det gläder mig i och för sig att Tasso Stafilidis tycker att det var knivskarpt i sin formulering. Man behöver kanske inte säga så mycket mer om det. Som jag har sagt ett antal gånger tidigare här från talarstolen så är grunden för äkten- skapslagstiftningen släktets fortbestånd och ett skydd för barnens uppfostran och välfärd. Det är alltså en institution som typiskt sätt passar bra om det är en kvinna och en man. Svårare än så är inte inställning- en. I övrigt anser vi inte att relationer vuxna männi- skor emellan behöver regleras i lag. Vi ser som sagt var denna lagstiftningsprodukt som en teknisk föränd- ring av en lag som i och för sig gäller, och då väljer vi att avstå från att ta ställning till förändringarna i en lag som vi över huvud taget inte vill ha. När det gäller registrerat partnerskap finns det ett tekniskt problem därför att man inte har hittat regist- reringsförrättare i tillräckligt hög grad, och det är ett bekymmer. Det håller vi med om. Om man har en sådan här lag så får man anstränga sig för att se till att detta fungerar. Men vi ställer oss väldigt tveksamma till tekniken i så fall, om man ser det bara ur denna aspekt. När partnerskapslagen kom till skrevs följande i lagutskottets betänkande 1998/99:LU18 på s. 14: "Vad först gäller motionsyrkandena som går ut på att förordnandena som registreringsförrättare och vigselförrättare skall vara gemensamma erinrar ut- skottet om att riksdagen vid partnerskapslagens till- komst uttalat att ingenting hindrar att länsstyrelserna ger en och samma person behörighet att vara såväl vigselförrättare som registreringsförrättare, men att detta inte innebär att en förordnad vigselförrättare skall vara skyldig att ta emot ett förordnande att även förrätta registreringar av partnerskap - - -." Förra året skrev utskottet följande när det gäller ett likartat yrkande som det som vi har att behandla i dag: "Enligt utskottets mening äger riksdagens uttalan- den i samband med partnerskapslagens tillkomst alltjämt giltighet. Utskottet kan således inte ställa sig bakom ett krav på obligatoriska gemensamma förord- nanden som registrerings- och vigselförrättare." Nu gör riksdagen en ordentligt svängning, och jag tycker dessutom att det är lite otydligt vad riksdagen egentligen kommer att besluta om. I betänkandet står det nämligen följande på s. 6: "Resultatet av enkätundersökningen visar att det alltjämt i vissa kommuner saknas av länsstyrelsen förordnade partnerskapsförrättare. Med anledning härav vill utskottet än en gång understryka vikten av att det finns tillgång till registreringsförrättare över hela landet. En sådan ordning skulle kunna åstad- kommas genom att vigselförrättare och partnerskaps- förrättare görs till ett gemensamt uppdrag. Det får ankomma på regeringen att verka för detta, och rege- ringen bör i lämpligt sammanhang återkomma till riksdagen med en redovisning av vilka åtgärder som vidtagits och vilka resultat som uppnåtts." Rent språkligt så förefaller det som att man reso- nerar på det viset att om det är ett medel att fylla upp dessa vakanser så skulle man alltså bestämma att det ska vara ett gemensamt uppdrag, om inte så skulle man avstå. Jag vet inte om detta är en s.k. hatt, där man alltså försöker skyla över att det finns interna motsättning- ar. Det borde ju rimligtvis finnas det, eftersom det inte tidigare har funnits någon majoritet för ett sådant ställningstagande. Vad som är principiellt stötande med ett sådant här beslut, om det skulle leda till att man tvingar fram ett gemensamt agerande, är att man då utestänger stora delar av befolkningen som inte vill ställa upp på detta. Då säger Tasso Stafilidis, fru talman, att det väl är gott och väl och att man då inte behöver besvära dem med sådana här saker. Det är möjligt att man kan resonera på det sättet. Jag tycker samtidigt att det är lite torftigt, om vi nu ska tala om att vi ska leva i ett samhälle som är flerkulturellt och pluralistiskt och ta hänsyn till olika saker. Det är ingen tvekan om att detta inte fungerar för kristna människor. Det är alltså ett beslut som gör att kristenheten i Sverige förvägras att ta ett offentligt uppdrag. Jag vet inte om det i förlängningen dess- utom innefattar ett intrång i religionsfriheten. Och det är ju alldeles onödigt, som någon sade. I princip fungerar det ju som det är, med det un- dantaget att det finns för få förrättningspersoner. Låt oss i så fall lösa det problemet på ett vettigt sätt i stället för att tvinga fram en kränkning, om man vill uttrycka det på det sättet, som nu möjligen de homo- sexuella känner att de är kränkta. Men jag tror att man också ur de homosexuellas synvinkel skulle ta och lugna ned sig något när man börjar ge sig på att kränka andra folkgrupper för att så att säga synliggöra sig och för att få ett erkännande. Jag tror att vi i alla avseenden skulle behöva ett mer tolerant samhälle, kanske i viss mån byggt på liberala principer. Men nu är ju liberalerna också för att utestänga de kristna från att agera i dessa sammanhang. 0530361204603 N 2010-01-01 00:00:00 183704 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GN09115/#anf2