<anforande>
<dok_hangar_id>2348655</dok_hangar_id>
<dok_id>GN09107</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1999/2000:107 Torsdagen den 11 maj</dok_titel>
<dok_rm>1999/2000</dok_rm>
<dok_nummer>107</dok_nummer>
<dok_datum>2000-05-11 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Frågestund </avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>frågestund</kammaraktivitet>
<anforande_id>B6E2180D-6F12-43C8-9BC1-B39EB6ACDAE0</anforande_id>
<anforande_nummer>58</anforande_nummer>
<talare>Försvarsminister Björn von Sydow (s)</talare>
<parti>s</parti>
<anforandetext>Herr talman! När det händer en olycka är an-
svarslinjerna entydiga och fungerar. Det är den s.k.
räddningsledaren, som vanligtvis är en chefstjänste-
man inom den kommunala räddningstjänsten, som
utrustad med långtgående befogenheter leder och
samordnar alla samhällets insatser.
Enligt min åsikt har de stora olyckor eller tillbud
vi haft inte visat att det finns några brister på den
punkten. Problemen och utmaningarna ligger, enligt
min åsikt, mest i samhällsplaneringen, dvs. dragning-
en av järnvägar och - i kanske något mindre mån -
vägar och analyser av vad som kan hända om det blir
olyckor och t.ex. gasutflöden. Men den akuta led-
ningskedjan fungerar, och enligt min åsikt fungerar
den väl, i vårt svenska system.
Försök med regionalisering av kulturverksamheten
</anforandetext>
<intressent_id>0787533297400</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>183004</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GN09107/#anf58</protokoll_url_www>
</anforande>
